Praktpekoral i radionatten

Det är natt och vi sitter i en bil på väg mellan Uppsala och Stockholm. Ur radion strömmar samma menlösa musik som alltid på nätterna. Det är soft, det är gitarrer och Westlifeballader. Pratet är lika utslätat och programledarna med mesiga röster vidarebefordrar hälsningar från nattarbetande hotellportierer och sjuksköterskor.

Men plötsligt kommer den. Låten. Det är en duett mellan två män där en sjunger texten medan den andra pratsjunger samma rader, som ett eko. Det är svulstigt, pretentiöst, svåruthärdligt men samtidigt proffsigt arrangerat. Jag märker att alla i bilen lystrar. Om vi varit katter skulle vi ha vinklat öronen för att verkligen suga in allt ljud.

-Va fan är det här? säger jag.
- Tyst, det är ju bra, ju, säger någon annan.

I mitt huvud börjar jag gå igenom alla möjliga humorgrupper som kan ha spelat in den här låten, för det måste vara en parodi. Låten fortgår och pratsångaren börjar köra lösryckta pretentiösa fraser på franska.

- Jag tror att det är seriöst, säger T.

Texten känner vi alla igen:

Mitt i en storstadsdjungel
Bland betong och stål
Utan mening utan mål
Finns vi två
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång

(Chorus)
När vi ska dansa i neon
På vår resa genom natten
Vi ska färdas i en symfoni
Mot gryningen
Och vi ska dansa i neon
Bortom ropen, bortom skratten
Vi ska fångas av en melodi i skymningen
När det har blivit morgon
En helt vanlig dag
Du finns inte längre kvar
Det är bara jag
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång

När jag kommer hem vid fyrasnåret kastar jag mig på datorn för att ta reda på vilka som sjunger. Det visar sig vara Ola Salo och Thorsten Flinck. Inom mig bubblar skrattet.