Jag har en teori om att man dras till personer som tycker om samma sorts godis. Alternativt att förhållandet håller bättre om man diggar samma snask.
T och jag tycker bäst om choklad, gärna med nötter i, och så älskar vi glass. Under en period var vi provsmakare åt Malaco, vilket inte var så lyckat eftersom vi för det mesta gav urusla betyg åt godiset vi provade. Bland annat skrev vi ner de där äckliga däcken som numera säljs som "tillbehör" till Ahlgrens bilar.
Nån annan gång fick vi smaka gelegodisar som smakade viol och lakrits respektive chili och lakrits. Vi spottade ut dem och sköljde munnen efteråt. De bitar som blev kvar tog jag raljerande med till jobbet och sa att den som ville kunde få smaka världens äckligaste godis. En kollega smakade och tyckte att det var jättegott. Hon och hennes man gillar Familje-Guf och färgglatt gelégodis och de har ett mycket lyckligt äktenskap.
Och Karin och hennes nya kille gillar knappt godis alls. Det funkar också.
4 kommentarer:
Hm... min teori har alltid varit att om man inte tycker om samma godis så behöver man inte slåss om det! Jag och G har inte riktigt samma smak, även om han numera äter dyra praliner i större utsträckning än förr.
När jag nån enstaka gång äter godis är det ofta av nån billig, oexklusiv sort, typ Eldoradogodis. Eller sunkigt smågodis.
Karins nya kille låter hälsa att han gillar salmiak och laktrits och sån smörja. (Personligen anser jag det kränkande mot annat godis att ovannämnda får kallas godis, så urkigt äckligt som det är!)Ergo: jag är anhängare av Charlotts teori.
Ni ser: jag vill inte ens stava äckligheterna rätt, LAKRITS ska det vara. ;-)
Skicka en kommentar