Hängig katt

Grace har varit trött och hängig i dag, vilket inte är så konstigt med tanke på att hon har sytt ihop magen. Jag har matat henne med små bitar skinka som hon fått in i tratten.

Tvättkväll och trött kisse

Vi tvättar i kväll, en typ av hushållsarbete som känns rätt ok. Vi har ju tvättstugan utanför dörren, så vi behöver inte gå ner i mörka källare.

Grace är inte entusistisk när det gäller hushållsarbete, förutom att laga mat och att bädda förstås. Just nu verkar hon ligga och vila. Men förra veckan hjälpte hon till att sortera tvätten!

Grace är hemma igen

I dag har veterinären tagit bort Grace Morgans äggstockar och livmoder. Jag känner mig så taskig, men det är för hennes eget bästa. Nu slipper hon löpa.

Grace går omkring med plasttratt på huvudet och verkar inte må helt bra. Fast hon är söt i plasttratten med rosett under hakan, Grace goes Lilla huset på prärien liksom. Eller Holly Hobbie, är det någon mer än jag som minns henne?

Mer om den tyska burgaren

Jag har tänkt en del på fenomenet "burgare på burk".

Tor skriver så här: "Det är väl kontrasten mellan förpackningen, konservburken som kanske kan lagras flera år, och erfarenheten av den minutfärska snabbmaten som
gör produkten så märklig. Stoppar tyskarna verkligen ner ett
salladsblad i burken?"

Ja, det kan man ju fråga sig. Jag undrar en annan sak: I alla konserver brukar det ju finnas någon typ av vätska som omger produkten. Är så fallet även här? Hur påverkar det brödet?

En tysk konserverad cheeseburgare

Min kompis Tor har på senare år utvecklats till en paddlande frisksportare av högsta rang. Han paddlar så fort tillfälle ges, och tidigt i morse var han ute en sväng, långt innan de flesta av oss vaknat. Han konstaterade att han paddlat vid minst ett tillfälle under samtliga månader det gångna året.

När man paddlar långt måste man ha med sig mat. Tor tar med sig soppor och grytor och torkat renkött. Nu har han emellertid upptäckt en ny produkt på friluftskäksmarknaden: En konserverad cheeseburgare, framställd i Tyskland!

Han vill dock inte prova, men jag är lite nyfiken. Man kanske skulle ta och beställa en för 3,95 euro? Perfekt att ta med sig?

Trött, trött, trött...

I går drack jag två Staropramen till middagen. Är det därför jag är så trött i dag?

Dags att gå till doktorn

På torsdag ska vi lämna Grace till Djurakuten för kastrering. Jag har berättat det för henne, och noga förklarat att hon kommer att må mycket bättre efter det. Men hon bara stirrade på mig och fnös. Kanske förstod hon inte, svenskan är ju inte hennes första språk.

Jämför aldrig, tävla aldrig

Häromdagen gick jag på ett bodypumppass på gymmet. Det var några veckor sedan jag körde just det passet så jag kände mig inte så stark, men jag kände mig hyfsat smal.
Ja, ända tills Hon gled in, den tjusiga programledaren från tv. Hon ställde sig bredvid mig och jag kunde konstatera att hon är nästan lika lång som jag fast mycket smalare och med mycket längre ben. Tjusiga träningskläder hade hon också.

Sedan gick hon och köpte en flaska vatten. När hon öppnade den sprutade en massa vatten över min bräda, och hon utropade ”Förlåt, förlåt, fick du vatten på dig? Jag ska genast torka upp det här!”

Strax därpå började passet och hon lyfte upp sin skivstång. Det var bara att konstatera att hon är stark också.

Känd, snygg, smal, välklädd, trevlig och stark. Vissa har allt. Men jag säger som Karl Lagerfeld: Never compare, never compete. För jag är också bra på många sätt.

We can dance all night with the borgeoisie...

...Oh oh, oh oh
Lay your love on me
Take a chance on me, take the liberty
Oh oh, oh oh
Lay your love on me

Ja, jag har ju bara hört en låt i Melodifestivalen, och som ni förstår är det min favvo! Säga vad man vill om Alexander Bard, men skriva musik kan han!

Britt-Marie landar snart i min brevlåda!

Trogna läsare av Små människors musik vet att jag funderat på att börja prenumerera på kläder, svensktillverkade sådana från Orkan-Lia i Linköping. Nu har jag slagit till och min första kjol, i modellen Britt-Marie, är färdig. Snygg, va? Jag ser verkligen fram emot att få den hemskickad!

En melodifestivalsjycke, typ

Trots att vi har massor av kanaler var det väldigt lite som var sevärt på bilderburken i går. Så jag hasade ner till videobutiken på Hornsgatan i jakt på något bra. När jag skulle betala fick jag syn på en jättelik brun hund som stod bakom disken och kollade in mig.

Jag: Vilken fin hund! Vad heter du då?
Killen i kassan: Eskobar.
Jag: Ska han också vara med i Melodifestivalen?
Killen i kassan: Jaså, ska de vara med?
Jag: Ja.

Fantastiskt att det finns nån som intresserar sig mindre än jag för det där spektaklet.

Sedan blev det dokumentärkväll i hemmet. Först såg vi en dokumentär på tvåan som handlade om Roman Polanski. Om jag inte varit intresserad av honom och hans ofta lysande filmer hade jag slutat titta, för dokumentären var tråkig på ett sjuttiotalistiskt sätt. Roman blev intervjuad framför ett fönster, och till slut satt jag mest och funderade över utsikten. Tänk om en liten fågel skulle flyga förbi? Eller om en kille skulle ses cykla i bakgrunden? En flicka med hopprep? (Ja, ni fattar.)

Därefter såg vi filmen jag hyrt, Michael Moores film Sicko. Och jag insåg att om vi bott i USA hade vi fått sälja lägenheten och flytta hem till mina föräldrar eller till brorsan om någon av oss drabbats av en kronisk sjukdom. Sjukvård är en mänsklig rättighet och ska inte ges endast till den som har pengar.

Rolf Ola Anders Svensson

Nu har ni knäckt gåtan om flickan. Och jodå, sötnosen heter bland annat Rolf i förnamn.

Om du vill se en video med Roffe kan du klicka här

Mer konstig dans

Dansvideon med Donna Summer väcker väldigt olika reaktioner. Själv skrattade jag nästan så att jag kissade på mig, och det gjorde även de flesta av mina (företrädesvis kvinnliga) kompisar.

Sedan visade jag den för en 56-årig man. Han smålog.

I dag visade jag den för en 62-årig man. Han såg den, fnissade vid ett tillfälle och utbrast sedan: Men när kommer det roliga då? Jag trodde ju att det skulle hända något!

När T såg videon skrattade han visserligen, men menade att det var så på den tiden, alltså på 1970-talet. Och när jag tänker efter uppträdde fenomenet med att alla artister ska dansa som aerobicsgalningar med full styrka först i början av 1990-talet. Madonna var ju lite före sin tid, men annars var dansen halvkass på många håll.

Kolla på den här videon med Sister Sledge till exempel: He's the Greatest Dancer

Tjejerna i gruppen tycks vilja dansa så att den anorektiska medlemmen inte syns.

Ja, faktum är att inte ens Michael Jackson dansade särskilt bra så sent som på 1980-talet. Spana in benföringen i videon Rock With You. Killen liksom lyfter fötterna på ett konstigt sätt. Ännu konstigare är att man valt att zooma in fenomenet.

Vem är flickan på bilden?

Gissa!

Graces lillebror kollar fotboll i Norge

Även Graces halvbror Buttons verkar väldigt sportintresserad. Han bor i Norge och diggar uppenbarligen fotboll.

Dagens dansnummer!

Lyssna på Donna Summers gamla dänga från 1975 och spana in dansaren i bakgrunden...

"Albino boy has the right attitude"

Även Grace gillar blommor

Buketten uppskattades som synes även av Päls(o)djuret som passade på att gnaga lite på en kvist. Sedan lämnade hon den i fred. Att knapra förstrött på en kaktus eller tugga på en ormbunke är annars hennes melodi. Hon smaskar i sig de flesta krukväxter utom fikusar. Vad det beror på vill jag inte spekulera kring.

Förra veckan slaktade hon vår aloe vera-planta.

Bra början

Det här året har börjat bra. Jag har förverkligat en gammal dröm och uppträtt som komiker, inte bara en gång utan tre. På en månad dessutom. Det har gått bra, och jag ger nu mig själv en stor uppmuntrande klapp på axeln! Nu ska jag gå vidare med det här!

De här fina blommorna fick jag när jag uppträdde sist.

Årets skämt

I dag fick jag årets PPM-kuvert. Av det framgår att jag beroende på börsens uppgång eller fall och när jag väljer att pensioneras kommer att få mellan 10 900 och 39 100 pix i månaden som pensionär. Tjihooooo! Vilken prognos! Kan man avbeställa PPM-kuvertet någonstans? Typ" Klicka här om du inte vill ha ett menlöst orange kuvert".

"Sovande kvinna fick håret friserat"

Ännu en oumbärlig nyhet hittar du här.

Av artikeln framgår dock inte om hon blev nöjd med frisyren.

(Whatever I Do Is) Never Enough

När jag var barn och ung fanns det en röd tråd i alla budskap från främst vuxna men även jämnåriga: Stick inte ut, för då är det ditt eget fel om det går dåligt.

Redan i lekis lärde jag mig en läxa den dag då vi besökte förstaklassarna i skolan mittemot. Vi sjöng Herr Gurka och andra låtar som var på modet då, och efteråt rågarvade min fröken åt det faktum att Eva sjöng högst av alla. Som den smarta sexåring jag var förstod jag att en flicka bör sjunga tyst. (Ja, detta gäller förstås inte om man är jättesnygg och kan stå och waila och med slutna ögon sjunga Amazing Grace.)

På mellanstadiet kallade min magister mig upprepade gånger för sladdertacka för att jag pratade så mycket. Och högstadiet förpestades av killar som med lärarens goda minne ”skojade” bort dyrbar lektionstid medan vi flickor skulle vara tysta, lugna och räcka upp handen. Jag blev mobbad, och från lärarnas håll fick jag bara höra fniss om ”kärleksgnabb” när jag påtalade den pennalism som rådde. De andra flickorna i skolan, ja de talade klarspråk och sa att jag var mobbad för att jag stack ut.

Åren gick och jag fick lära mig att andra alltid hade rätt, att låta andra gå före i kön, att ge mig mot mina motståndare eftersom jag var klokare (logiken i det är fascinerande, med det resonemanget hade Hitler vunnit andra världskriget på ett par dagar) att inte ta mat först av alla, att se ut som alla andra, att sitta fint, att visa uppskattning mot män i deras egenskap av män.

Sedan kom Spice Girls. En sorts kommersiell feminism förpackad i plast. Och sedan försvann de.

Nu sitter jag här, tio år senare, och lider av mina motstridiga impulser. Mina instinkter säger åt mig att säga som det är, att visa vad jag tycker i olika situationer, att gå min egen väg. Då blir jag ansedd som aggressiv och kallad för Bitch.

Ibland gör jag det jag fått lära mig under hela min uppväxt, och då får jag höra att jag är alldeles för snäll. Det tycks inte finnas något mellanting.

Runt om mig finns en rad män som i varierande grad gör något väsen av sig, men oftast behövs inte det eftersom de bereds plats på alla sätt. Jag undrar om alla småmesiga killar som talar tyst och vars idéer är allt annat än briljanta får välmenande råd om att de ska ta mer plats. Men det tror jag inte.

Ingen bättring

Grace mår inte bättre i dag. Det går inte att sitta vid skrivbordet, för hon hoppar bara upp och gnider sig mot handen på musen och tangentbordet samtidigt som hon ylar hjärtskärande. Det går inte heller att äta som vanligt för då kliver hon upp på bordet och gnuggar baken mot hushållsosten. Hon beter sig som om hon vore besatt.

Vi måste kastrera henne. Snarast. Annars blir både hon och vi tokiga.

Ny löprunda

Grace löper igen. Hon utstöter konstiga ljud, klampar runt på tangentbordet och gnider sig allt som kommer i hennes väg. Det verkar så himla jobbigt.

Konstig ordning i tv-nyheterna

Är det någon mer än jag som stör sig på den nya dispositionen av TV4:s 22-nyheter? Varför spränger de in lokala nyheter mitt i programmet? De ska ligga före programmet eller efter. Nu känns det inte harmoniskt.

Nissan är död

Min bil, en vit Nissan Sunny med soltak, årsmodell 1990, har lämnat jordelivet för de sälla jaktmarkerna i dag. Det skedde med hjälp av en bärgningsbil som tog den till skroten. Nissan stals i går och vi hittade den på en parkeringsplats. Den som stulit den hade fixat med den, och bland annat målat över rostfläckar. Men sedan krockade vederbörande med den och dumpade den utanför en nedlagd Konsumbutik.

Bilen har varit en riktig trotjänare och vi har rest långt tillsammans och gjort mycket kul. Jag köpte den 2004 och betalade 5500. Då ingick vinterdäck.

Adjö, Nissan. Vila i frid.

(Bilden föreställer en reklamskylt vid Liljeholmsbron. Det är Sunkans kille Adrian som tagit den)

Lycka till!

Normalt sett brukar jag tycka att Göteborgshumor är intetsägande eller trist, fast när Peter Apelgren sätter i gång med sin vansinniga och samtidigt vardagliga stil blir jag alltid helfnissig. I helgen upptäckte jag hans program "Lycka till" som går på Kanal lokal.

Jag tycker att det är hur kul som helst med hans nya tv-koncept: Gäster som äter rester - "Hur gammal skit kan vi egentligen lura på gäster som kommer och hälsar på?"

Att dricka sprit och göra naturprogram ("Sprit- och fågeltimmen") efteråt är också kul.

Nö jere gokke!*

Vad vet du om författarna Sara Lidmans, PO Enquists och Torgny Lindgrens hembygds språk? Hur pratar man i trakterna av Skellefteå? Testa dig själv här!

*Nu är det slut, nu är det kört.

En dag på jobbet

Jag har alltid undrat vad de har för sig på Lundgrens fiskredskap i Gamla stan på dagarna. Nu vet jag. De sover.

Bönor under osttäcke

Karin tipsar om den här goda och enkla vegetariska rätten:

Bönor (hon tog borlottibönor)
Vitlök
Chilifrukt om man vill ha det med sting
Rödlök
Champinjoner
Salt
Peppar
Oregano eller vad man gillar
Ost

Fräs finskivad vitlök i olja. Fräs med bönorna (+ den finhackade
chilin),champinjoner och rödlök. Salta, krydda och täck med riven ost.
Gratinera i 225 grader i ca 10 minuter.
Servera med bröd och eventuellt sallad.

Dupuytrens kontrakt och jag

Det blev ingen operation av min fossing i dag. Jag hade ställt in mig på en vecka i soffan och laddat upp med en box med Catherine Tate-sketcher. I stället konstaterade ortopeden att min knöl består av bindvävsceller som klumpat ihop sig. Man kan få det i händer och under fötterna, och under fötterna opererar man aldrig. Det kan man göra på patienter som får det i händerna eftersom det kan bidra till att man får svårt att röra fingrarna. Det är ärftligt, men sällan mellan föräldrar och barn, så kanske hade min farfars farfar konstiga knölar han med.

Vad jag ska göra nu vet jag inte. Ont gör det, men knölen kan försvinna av sig själv. Låt oss hoppas på det.

What's Cookin'?

Jag är fortfarande lite mör efter Englandsturnén. Här är en bild från förra lördagens gig på klubben What's Cookin' som håller till på övervåningen på en pub i Londonförorten Leytonstone. Scenen är verkligen imponerande. Publiken var med på noterna, och det blev flera extranummer för Stupidity.

Enkel blomkålssoppa

Hacka ett blomkålshuvud i mindre bitar. Lägg i kokande vatten tillsammans med en buljongtärning, helst kyckling. Koka några minuter och mixa sedan blomkålsbitarna till en mjuk soppa. Späd med spadet till önskad konsistens. Tillsätt cirka en halv deciliter matlagningsgrädde om du vill ha en lite mjukare smak.

Detta får vi till middag i kväll. Vad får du?

Äventyraren

Kao Bang är en 80-talslåt som många minns. Fast den bästa låten med den franska gruppen Indochine är L'aventurier, som spelades flitigt på stereon under mina tonår. Sångaren Nicola Sirkis har varit ihop med Carla Bruni. Och hans tvillingbror är tydligen död. Indochine tuffar vidare med Nicola som enda kvarvarande originalmedlem. Märkliga saker man lär sig på nätet.

Hackspettar från rymden

En låt som inte åldrats med charm är Woodpeckers from Space från 1984. Den väcker minnen från konfirmationslägret 1984, tyvärr inga roliga, men men...

Synd att det inte finns nån video, för den hade säkert varit öh... spejsad.

80-talet på skärmen

Min kompis Katarina sitter och kollar på gamla 80-talsvideor på Youtube hela dagarna, eller i alla fall varje gång hon får en stund över. Bra eller dåligt, det spelar ingen roll tycks det, så länge det är musik från vår tonårstid. Hon har till och med suttit och glott på videor med tvillingduon Bros, och då har man väl ändå sjunkit lågt?

Själv kollar jag mest på Bronski Beat, just nu. Smalltown Boy är en låt som fångar mycket av mitt 80-tal perfekt. Vemodet, tristessen och längtan efter något större.

Fakta eller fiktion?

En ny undersökning visar att hälften av britterna tror att Sherlock Holmes har funnits på riktigt. Samtidigt lever en av fyra britter med föreställningen att Winston Churchill, som var premiärminister under andra världskriget, är en fiktiv karaktär.

Hahahahahahahahahahahahaaaaaaa! Etc.

3000 britter deltog i undersökningen som utfördes på beställning av kanalen UKTV Gold. Vad är det för typer de frågat? Åldergrupp? Sysselsättning? Tjackpundare?

Läs mer i SvD

Tillbaka i Stockholm

Vi är hemma från London nu. Hela familjen. Grace, T och jag. Det var en ganska intensiv resa för mig och T. Grace, däremot, verkar ha haft en avkopplande vecka i Järfälla.

I morse vid femsnåret började hon jama uppgivet, antagligen för att hon saknade Gustav som var så rolig att leka med och som var så bra på att kasta bollar.

Grace's Flying Circus

Lasse Lagerbäck säger att det är svårt att hitta matchtränade målvakter som funkar i svenska landslaget i fotboll. Men han har fel. Jag känner en i världsklass.

Kolla in filmen här. En kanonrulle.

Bigfoot strikes again

Trots att 13 procent av alla kvinnor mellan 20 och 40 år har storlek 41 eller större finns det få skor i dessa storlekar på hyllorna. I många affärer får man höra att "vi har bara normala storlekar" när man frågar efter 42, och att köpa skor blir ett nödvändigt ont snarare än ett nöje.

Men det har kommit några alternativ.
Duo säljer stora stövlar för alla vadstorlekar. Och Great shoes har ett bra utbud.

Humor som vapen mot konsumtionshets

Efter att de senaste dagarna ha tillbringat ganska mycket tid på och kring Europas shoppingmekka Oxford Street är jag knappast rätt person att börja propagera mot konsumtionshetsen, men nu har jag läst en intressant artikel om en "pastor" som vill rädda oss från "shopokalypsen".

Läs SvD-artikeln här.