Om början, mitten, slutet...

... och en himla massa smaskens.

Vi har varit på chokladprovning på Chokladfabriken i kväll, T och jag. Många praliner blev det. Mycket trevligt. Fast tråkmånsarna som satt vid vårt bord grimaserade mest och drack inte upp vinet och ölet som man fick som tillbehör. Inte heller åt de upp sin choklad. Och de himlade med ögonen och tittade menande på varandra när jag skämtade om något. Jag undrar: Varför går man på chokladprovning om man inte gillar choklad? Det är som om jag, som inte åker skidor, skulle åka till fjällen och dessutom sitta och sura hela tiden. Jaja, jag drack upp surpuppornas vin i alla fall...

Skotska strumpbyxor

Skotska strumpbyxeföretaget Bebaroques höstkollektion är här. Habegär är dagens ord.

Söndag: katt i plastpåse

Jag vill poängtera att det var Grace Morgan själv som tyckte att det var en kul idé att krypa in i påsen.

De sjukaste brädspelen?

När jag var ung och bodde i studentkorridor köpte jag Barbiespelet på en leksaksaffär i Uppsala. Det gick ut på att man skulle göra olika saker i rätt ordning: bada, klä på sig, sätt på sig smycken och sånt. Den som vann fick gå ut med Ken. Inte särskilt modernt. Inte särskilt uppbyggande för de flickor spelet var gjort för. Det enda intressanta var att det alltid blev Ahmad som fick gå ut med Ken. Kanske lika bra, för Ken är lite för plastig för mig.

På sajten lista.nu har jag dock hittat ett gäng spel som är betydligt obehagligare. Eller vad sägs om "Serial killer - the board game" och "Capital punishment", det sistnämnda ett spel där man ska försöka undvika att bli avrättad...

Läs om världens åtta mest kontroversiella brädspel här.

Smartaste sverigedemokraten?

Mannen bakom SD:s politik i Filipstad.

Ja, ni har säkert redan sett det här klippet men ändå...

Celebert sällskap i mataffären

I dag såg jag den här damen på Ica. Det kändes konstigt, men alla måste ju ha mat.

Och det var ju inte på långa vägar lika konstigt som när jag såg Stig Bergling vid grönsaksdisken...

Helg i Götet

T och jag har varit i Göteborg i helgen (tack SJ och Coop, och tack till mig själv som pytsar in tusentals kronor till dem varje månad). Det har varit några behagliga dagar med god mat, bland annat på Sjöbaren i Haga.

I går kväll var vi på musikstället Henriksberg och lyssnade bland annat på belgiska punkpopbandet The Kida, som inte är några ungdomar längre utan måste ha passerat 50-strecket allihop. De körde bland annat låten Bloody Belgium som jag nynnat på sedan dess.

Av publikens utseende att döma är nitvästar, helst i kombination med dreadlocks och helkroppstaueringar, högsta mode i vissa västkustkretsar.

I publiken återfanns även en tjej i rullstol. Hon verkade inte kunna tala, utan kommunicerade med sina många kompisar vi någon sorts läsplatta. Hon dreglade hela tiden, men verkade ha glimten i ögat och kompisarna hjälpte henne att dricka cider. Jag tyckte det var jättebra. Mer sånt. Bara för att man inte kan gå själv är det inte säkert att man vill sitta hemma och kolla på Dansfeber och Idol varje kväll. Om jag blir handikappad en dag hoppas jag att mina vänner fortsätter att ta mig med på saker jag gillar. Och skulle någon jag känner bli handikappad så tänker jag se till att vi kan göra samma saker vi alltid har gjort.

Tänkvärt om Mona

I dagens Expressen skriver Jonas Gardell om hur Mona Sahlin skildras i pressen. Välformulerat och tänkvärt. Försök att bortse från dina politiska preferenser och åsikter om den här kvinnan i allmänhet och tänk på innehållet.

Läs här: "En kvinna hatad av härskna män"

Sunkan - snyggare än någonsin

Min vän och vapendragare Sunkan har kapat av sig håret. Hon ser så himla tuff ut. Less is more!

Musik och bowling

I går kväll var vi på en bowlinghall vid Gullmarsplan och kollade på band. T och Sunkan bowlade medan jag satt och pratade politik med Adrian. Kul koncept med bowling och musik. Men ser jag inte ut som Herta Müller på bilden? Jag vet faktiskt inte om det är bra eller dåligt.

Grace softar i soffan

Det händer att jag blir sugen på en sån där kattsäng som de säljer på Ikea och andra möbelaffärer. Men sedan tar jag en titt på pälsdjuret och inser att det aldrig skulle funka. Ligga på en djurmöbel när man kan ligga på gamla kollegieblock och limtuber? Höjden av mys!

Livet som nollbarnsmorsa

Som nollbarnsmorsa bör man ligga lågt, annars drar sig inte andra kvinnor för att kritisera ens liv. För ett par veckor sedan fick jag det kastat rätt i ansiktet: "Du förstår inte, för du har ju inga barn", sa kvinnan till mig när vi diskuterade konkreta situationer i livet som är jobbiga. Som om barnafödandet i sig omedelbart skulle ge djupa insikter i livets hemligheter.

Författaren Lena Andersson har skrivit klokt i DN om den likriktade barnafödarnormen: "Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt. Det är en idé som leder till stark likriktning och gör många olyckliga."

Naturligtvis tror jag att man i många fall kan bli en bättre människa om man får barn. Människor som tvingas lära sig att sköta sig och ta ansvar när barnen kommer växer säkert som individer. Men vi andra klarar det ändå.

Som Lena Andersson skriver är det sociala trycket på reproduktion kolossalt, kallt och oreflekterat. Min personliga reflektion är att barnen i vissa lägen fungerar som en accessoar, ett medel i karriären. Bor man i ett högstatusområde ska man helst ha minst tre, tycks det. "Titta på mig, jag är chef och hinner ändå med de fyra knattar som jag satt till världen."

Läs Lena Anderssons kolumn här: Liv eller småbarnsliv?