I dag har jag mejlat med min kompis Nick som snart ska köra upp efter långt tragglande i trafikskolan. Själv tog jag körkort den 30 oktober för två år sedan, så nu är det bara dagar kvar tills jag inte har provkörkort längre.
Fortfarande ryser jag när jag tänker på hur det var att ägna hela helgerna åt övningskörning och lägga i stort sett alla pengar på nya lektioner under en lång tid. "Ja, men det här går ju ganske bra", sa trafikläraren hela tiden med sin mjuka gotländska dialekt. Men nära skjuter ju som bekant ingen hare, och till slut blev jag vansinnig och bytte trafikskola och fick en råbrutal lärare som hette Sandra och hon var den som till slut fick mig att klara det.
Jag tror att det här med att ta körkort är lite som att föda barn, trots att jag inte gjort det senare. Jag menar, har du någonsin träffat någon som tyckt att det var ganska jobbigt att ta körkort eller föda barn?
Antingen susar folk runt i Stockholms innerstad och tillhörande motorvägar redan på första lektionen, utan att ens ha snuddat vid en bil tidigare. Eller så nöter de ut tio trafiklärare, driver dem till tårar, och blir själva ruinerade i jakten på lappen.
När det gäller förlossningar finns det två typfall: Kvinnan som får akut kejsarsnitt, med blod överallt och där både mamman och barnet nästan stryker med, och kvinnan vars unge oväntat ploppar ut i hallen en dag.
En annan sak som är konstig är att trafiklärarna vägrar att erkänna två saker:
1. Det är svårare att köra bil i Stockholm än i små städer. "Det är samma principer som gäller överallt"
2. Att folk kör snabbt och aggressivt i Stockholm. "De kör väl inte fortare här än nån annanstans!"
Jag har mest kört bil i Stockholm och i Skellefteå. I Norrland är bilarna betydligt färre, precis som rondellerna och filerna. Och jag har sällan sett bilar med övningskörningsskyltar som blåser förbi mig i 150 knyck på en 90-väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar