På flygplatsen i Bryssel frågade en kille i min ålder om han hamnat vid rätt gate. Han hade missat sitt anslutningsplan till Sverige och hade nu en något svårtydd biljett. Vi växlade några ord och han frågade om jag kunde guida honom ut från flygplatsen när vi var framme, och självklart kunde jag det.
På Arlanda frågade han mig om han fick låna min mobil och ringa till sin syster och säga att han var framme, och som tack för hjälpen bar han en av mina tunga väskor.
Precis när det var för sent, precis när vi passerat inget-att-deklarera-skylten i tullen förstod jag vad som skulle hända. Tulltjänstemännen skulle ta honom åt sidan och undersöka hans väska. Min väska. För killen var svart, från Gambia.
Mycket riktigt bad de honom kliva åt sidan och visa upp väskorna. Jag blev naturligtvis tvungen att säga att han bar på delar av min packning och därmed bli grundligt granskad. Så i stället för att åka hem tillbringade jag en timme i tullen medan en man kollade hela min packning. Han öppnade till och med ett kakpaket för att kolla om det verkligen innehöll bakverk.
Min nyvunna vän bara skrattade åt eländet. Han blir tydligen alltid stoppad i Gambia också eftersom han kör rastalooken, och han trodde att det berodde på det den här gången också. Själv tror jag inte på det. Eftersom den andra snubben med svart hud på planet också fick visa upp sin packning var det uppenbart att det här handlade om fördomar kring hudfärgen.
Till slut fick jag klartecken om att ta min packning och gå, medan killen fick fortsätta att svara på konstiga frågor. De ifrågasatte till och med hans ålder och var mycket misstänksamma kring varför han åkt till Sverige. Att besöka syskon här räcker tydligen inte som skäl.
Så jag gick. Det hade bara verkat underligt om jag stannade, för vi kände ju egentligen inte varandra. På vägen ut stoppade jag en tjej med afrikanskt utseende och det var mycket riktigt hans syster. Jag förklarade läget och åkte sedan hem. Förbannad. För att våra fördomar är så ytliga och löjligt förutsägbara.
1 kommentar:
Med det här spännande mötet på flygplatsen var det du som fick vara den vettiga medmänniskan alltså.
Även om det som händer inte alltid är så muntert är det ändå resorna som jag minns i mitt liv. De andra dagarna har bara flutit ihop. Men man får väl börja med sådan där "medveten närvaro" kanske.
Skicka en kommentar