I går intog jag min middag på Max. Jag är hängiven maxist och tycker att de gör de i särklass godaste burgarna - speciellt deras friscoburgare med äppelrökt bacon smakar mums!
Besöket blev dock något kortare än jag tänkt mig. Orsak: musiken.
På Max verkar man nämligen ha tagit ett principbeslut om att bara spela svensk musik på svenska. Resultatet är vidrigt.
Missförstå mig inte; jag tycker att Sverige producerar otroligt mycket bra musik, och jag sällar mig inte till den grupp som slentrianmässigt anser att engelskan är mer uttrycksfull än vårt språk. Sådana åsikter handlar mest om dålig insikt i sina språkliga färdigheter. Man kan inte använda alla synonymer i alla lägen, vare sig i svenskan eller engelskan. Och även om vi svenskar är förhållandevis bra på engelska så vill jag citera Fredrik Lindströms uttalande i DI:s helgbilaga Weekend:
"När folk säger att de pratar flytande engelska, alltså precis lika bra engelska som svenska, då vill jag dra med dem ut i köket, dra ut en kökslåda och säga: Snacka om de här grejerna nu."
Bristen handlar alltså bara delvis om begränsningar när det gäller språket. Nä, problemet är bristen på variation. På Max kör de samma kassettband varje gång. Det är nån av Ulf Lundells mindre kända låtar, något med Eldkvarn och en hygglig Kentlåt. Allt på svenska. Det verkliga kräkmedlet är emellertid Marie Fredrikssons Ännu Doftar Kärlek. När hon klämmer i med sitt ylande "vill du haaaaaaaaa mig då?" är jag beredd att ta burgaren och springa.
Jag besöker Max kanske en gång i månaden eller mer sällan, att man gillar något betyder inte nödvändigtvis att man vräker i sig det för jämnan. Ändå vill jag spy på musiken eftersom den aldrig byts ut. Hur trött måste inte personalen vara på det här? Fast de kanske har slutat lyssna.
Snälla Max, bredda er när det gäller den svenska musiken. Det finns så himla mycket bra där ute!
7 kommentarer:
Har du mailat dom? Det brukar jag göra, men då handlar det om när dom ska etablera sig i Göteborg. Nu har dom kommit till Partille, vilket är på lagom långt avstånd för att man inte ska bli smällfet! Jag måste nämligen alltid äta skrov, strips och smält ost!
Du har rätt, det bör jag göra. Bättre med action än gnäll! Skrov är också gott. Det var min absoluta favvo innan frisco kom. Man kan ju köpa hem originaldressingen numera, men det känns som fusk!
Håller med om att Ännu doftar kärlek är det verkliga kräkmedlet. Men Marie Fredrikssons Efter stormen kommer inte långt efter. Och Ta mej till havet med Peter Lundblad flåsar Fredriksson i nacken, tätt följd av ALLA låtar med Peter le Marc. Yuck.
Svenska kvinnor sjunger innnnnerligt medan männen låter som om de vore bajsnödiga. Jag undrar varför.
Jag antar att Ännu doftar kärlek i vissa läger anses vara en modern svensk musikklassiker. (ryyyys) Hur kan det annars komma sig att den annars ö h spelas fortfarande? Inget har hänt i musiksverige de senaste 25 åren, Marie Fredriksssons låtar från mitten av 80-talet är fortfarande bland det bästa som gjorts! (Jag har alltid avskytt den låten, den gör mig aggressiv)
Jobbar faktiskt på max, och visst är musiken enformig i längden.. Tyvärr är det dock inget band eller skiva som vi spelar utan webbradio. Alla restaurangen i hela landet har därmed exakt samma musik samtidigt. Inget vi kan påverka själva med andra ord, sorry :)
Aha! Intressant!
Minns för övrigt när jag praoade på Åhléns sybehörsavdelning när jag gick i åttan. Där körde de samma band hela tiden, och när jag hört Islands in the sun 16 gånger på en dag gick jag till kontoret och bönföll dem att byta musik. Kvinnan som jobbade där sa: Vi har bara ett annat band. Det är med Vikingarna, men dom är ju bra!
Jag var bara där i en vecka, men om jag hade varit där längre hade jag nog blivit avtrubbad eller galen.
Skicka en kommentar