Julvideo med diskotema

Jag har gjort en liten julvideo också. Hihih!

Varm jul med mycket kärlek

Det är julafton och jag sitter och tänker på alla människor som jag tycker om och som jag skulle vilja krama om och pussa på, och önska en god jul förstås. (Så här års känner jag mig alltid lite vemodig och vill helst sitta i soffan, lyssna på Weeping Willows, dricka rödvin och gråta en skvätt.) Fast det känns lite pretentiöst med fina julhälsningar, och jag har svårt för allt som är högtidligt och högtravande. Men nu tar jag ett djupt andetag och säger det: God jul till dig som läser det här.

Värmer upp och varvar ner

Jag är nu arbetslös, arbetssökande, arbetsfri, dagledig. (Fyll i lämplig synonym.) Men jag är inte ledig för det. Nädå - söka-jobb-karusellen har dragit i gång igen. Kanske inte med full styrka, för det tar lite tid att värma upp, men ändå. Jag är fortfarande på jättebra humör, kanske för att jag inte riktigt har förstått att jag inte har något jobb längre. Så jag försöker utnyttja den känslan och dra ut på den så länge det går, kanske kliva in i en mental julbubbla.

"Bra" 80-talsvideor

Min kollega B har visat mig några bra 80-talsvideor. Eller rättare sagt "bra". Stor dramatik och sköna moves utlovas.


(Om det är någon som kan ge sig på en tolkning till den här låten, som har någon bra idé om vad videon ska uttrycka - hör gärna av dig)


(Kanske nåt att träna in till nästa fest på jobbet?)

Huvudet är fullt

Jag är trött. Det är inte den gamla vanliga decembertröttheten, utan mer en känsla av att huvudet är fullt, att hjärnan inte kan ta in mer. Men den känslan brukar komma ibland i slutet av terminerna, så det är inget konstigt. Det är annars en väldigt bra period i mitt liv nu. Jag har ett jättekul jobb och förra veckan bjöd på trevliga händelser som julbord på Grand Hotel och en resa till London. Faktiskt så vet jag inte när jag mådde så här bra senast.

Men tyvärr blir jag arbetslös nästa vecka, ett faktum jag i det närmaste har förträngt. All good things must come to an end. Eller liknande. Jaja, det ordnar sig nog.

Surt på Stadsbiblioteket

Jag hade trott att de flesta som har med andra människor att göra i jobbet numera har förstått att man bör sträva efter att vara trevlig mot kunden eller patienten. Eller boklånaren. Men i dag blev jag påmind om att det finns folk som inte ens försöker.

Jag hade efter en googling funnit en tidning med årgångar från 1929 och framåt som jag behövde i mitt arbete. Jag trippelkollade att den skulle finnas på Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och begav mig dit. Väl där möttes jag av en sur bibliotekskille som redan vid min fråga om tidskriften signalerade att den knappast fanns där. Han kollade i sin dator och jag gjorde ett försök att småprata.

Jag: Tänk så många olika tidningar det finns.
Han: Som har funnits menar du.

Han hittade inte tidskriften i sitt register. Och jag sa att jag faktiskt sett att den skulle finnas där.

- Var såg du den då?, sa han med ett tonfall som gjorde att frågan i stället fick innebörden "Det tror jag inte ett dugg på". Och han talade om att de minsann inte alls har alla tidningar där. Och långt ifrån alla årgångar. Det är bara KB som har alla tidningar.

- Hittar jag den inte här, sa han och pekade på datorskärmen, så finns den inte.

Till slut sa han att han skulle gå ner i källaren och kolla om den fanns. Jag såg mig om i lokalen och funderade på om gubben som satt och läste en årgång av Trailer med förstoringsglas hade fått samma bemötande. Efter en stund såg jag bibliotekskillen igen och då sa han att tidningen mycket riktigt inte fanns.

Ni andra som är läskunniga kan ju kolla länken till tidskriften här. Håll med om att man får intrycket av att den är tillgänglig.

Till bibliotekssnubben vill jag säga följande: Om du tycker att ditt jobb är så tråkigt att du hellre sitter och läser kurslitteratur på arbetstid än hjälper besökare så bör du byta jobb. Snarast.

Veckans ord: Bönsnacks

I gårdagens DN Lördag uppmärksammades den provsmakning av bönsnacks som Baljväxtakademin ska ha tisdagen den 29 november. Var? Larrys Corner, Grindsgatan i Stockholm (t-bana Skanstull, uppgång Ringen). Tid: Från 18.30. Anmäl dig på info@baljvaxtakademin.se

Det blir en opretentiös grej. Man kan glida förbi en stund efter jobbet och hänga med oss. Anledningen till att man måste anmäla sig är att vi måste veta hur mycket chips vi ska köpa.

Karaoke i Sibirien

I fredags efter jobbet begav vi oss till Norrport, en sunk-pub här i Stockholm som har stabilt käk och vänlig stämning. Mål: att äta och sjunga karaoke. Det var Jerkan, Annika, Ann-Marie, Pia och jag. Nästan direkt inledde Annika och jag med en duett. Och sedan blev vi så laddade att vi genast skrev upp oss på listan för att sjunga en duett till. Det är något märkligt beroende- framkallande med att sjunga för andra, och jag hade kunnat sjunga hela kvällen. Men det var många på kö, människor i olika åldrar och med olika preferenser på låtarna. Annika körde senare ett solonummer, Your Song, och Pia rev av en bejublad version av Arvingarnas Eloise.
Om jag kan sjunga? Nej, det kan jag inte påstå. Men bryr jag mig om det? Inte alls. Dessutom är det en kul kick när några unga killar på skoj skanderar "Eva och Annika! Eva och Annika!" när man har sjungit en låt. Och karaokevärdinnan kallade mig skämtsamt för Eva-Babs när jag framfört Leva Livet. Jag känner mig fortfarande glad efter den här kvällen. Men en sak undrar jag: Varför är det alltid fel på texterna på skärmen? Är det medvetet?

Riktig lycka...

... är att en höstdag sitta vid sina föräldrars köksbord och dricka kaffe, samtidigt som lillbrorsan - utklädd till Dracula - sjunger med i julsånger på Youtube.

Den överskattade auktoriteten

Jag har alltid förvånats över den beundran som arroganta och auktoritära människor får. Många, ofta kvinnor, tycks tro att arroganta människor bär på något alldeles fantastiskt under ytan, och så ägnar de tid åt att försöka locka fram guldet under allt det hårda. Och när sedan den auktoritära typen släpper loss för en gångs skull, tycker folk att det är så härligt.

Faktiskt tror jag att det kan vara ett bra karriärknep att alltid tycka att alla andra har fel och visa det tydligt även om man blir överbevisad. Ingen vågar till slut säga emot en. Detta bör i alla fall funka om man är man.

Författaren Lena Andersson skrev i gårdagens DN om det här fenomenet: "Att glömma sig själv är förutsättningen för kreativitet och lust. Auktoritära människor gör att man aldrig glömmer sig själv. Man är iakttagen och granskad, samtidigt ignorerad. Man blir en tiondel av sin personlighet, en ögontjänare och ett visset blomster. Som människa, som journalist och som fotbollsspelare."

Läs Auktoritära utsöndringar här.

Oktoberfix

Det regnar ute och jag har fullt upp. Med allt. Fixar med jobbsökeriet. Ringer mindre roliga samtal å bostadsrättsföreningens vägnar. Försöker boka lokaler till en tillställning i november. Försöker lära mig fler dataprogram. Försöker att inte stressa.

Ibland pausar jag från sysslorna. Tränar eller läser en tidning. Fast om jag ligger på sängen blir Grace sur. Ibland blir hon så sur att hon bajsar utanför lådan som ren hämnd. För sängen är hennes på dagarna.

Apropå tidningar så tycks det vara fler än jag som reagerat på omslaget på nya magasinet Pappa.

Smygsnuskigt märke?

För att pigga upp mig själv har jag beställt nya strumpbyxor. Jag köper för det mesta från samma firma men blir alltid fnissig av deras logotyp som hrm... inte riktigt funkar på svenska. Den här gången blev det svarta och grå strumpbyxor med fejkstövelmönster från det italienska märket Trasparenze som åkte ner i korgen. Man måste ju ha nåt snyggt på benen när det blir mörkt och kallt. I övrigt jobbar jag hårt på kulturtantslooken, hehe!

Dagens meddelande

För folk med mycket tid. Väldigt mycket tid.

Dejtingtips från 1930-talet

Prata inte om kläder, se aldrig uttråkad ut och sitt inte i konstiga positioner. Det var några av råden som gavs i en dejtingguide för kvinnor 1938.

Kofta och kompisar

I går var jag på stan hela dagen med två kompisar. Vi fikade, shoppade, drack öl och åt mat på en sydamerikansk restaurang. En perfekt kombination. Jag känner mig väldigt uppiggad av det. Dessutom köpte jag en supergosig kofta som ni nog kommer att få se mig i ofta framöver. (Färgen är knalligare än vad som framgår av bilden) Ja, nu märker jag att jag låter lite som en banal modebloggare, men äh! det struntar jag i just nu.

Stressiga september

September har hittills varit en hektisk månad för mig. Jag har jobbat, pendlat, varit förkyld, varit på fest i Skåne, hållit på med min brf och - faktiskt - blivit färdig med min roman. Det sistnämnda känns fantastiskt de korta stunder jag faktiskt förstår att jag klarat det. Nu börjar en ny resa: att få ett förlag att nappa.

I oktober väntar arbetslöshet och oviss framtid på mig igen. Men jag tänker att det löser sig förr eller senare. Helst förr.

Gott med rabarber och kyckling

I går gjorde jag en gammal favoriträtt till middag - rabarberkyckling! Perfekt om man har en massa rabarber men tröttnat på att göra paj och kräm.

Receptet kan tyckas en aning märkligt. Förutom kyckling och rabarber innehåller det bland annat vitlök, sambal, grädde och honung. Men det blir jättegott. I receptet tipsar de om att man ska ha färskpotatis till, men det har jag svårt att förstå. Ris eller mathavre eller möjligen ris blandat med quinoa skulle jag säga är det givna tillbehöret. Slarva inte med honungen, då blir det för syrligt. Och jag brukar inte ta vispgrädde utan mellangrädde eller matlagningsgrädde, för det blir gott ändå.

Ingredienser
4 port
500 g kycklinglårfiléer
1 tsk salt
Smör
3 dl rabarber i bitar
2 dl vispgrädde
1–2 msk honung
2 msk konc kycklingfond
1/2 tsk sambal oelek
1 pressad vitlöksklyfta
1/2 dl hackad gräslök

Gör så här
Sätt ugnen på 225°. Salta kycklingen och bryn den i smör i en stekpanna. Lägg kyckling och rabarber i en ugnssäker form. Vispa ihop övriga ingredienser och häll det i formen.
Tillaga i mitten av ugnen ca 15 min. Garnera med gräslök. Servera med färskpotatis eller ris.

Om du vill se en inspirerande bild finns den här.

Intressant glassreklam

Tydligen en populär produkt i Australien. Reklamen för Golden Gaytime lär sitta på var och varannan buss... Den har funnits sedan 1960-talet och man har inte bytt namn på produkten trots att gay har bytt betydelse.

Dagens viktiga meddelande

En lapp som synts på Folkungagatan i Stockholm. (Tack Adrian)

Att komma till jobbet ska vara som Dallas

Jag är en medelålders kvinna som lever ett medelklassliv. Det händer mycket, men särskilt spännande eller dramatiskt kan ingen påstå att mitt liv är. Därför brukar jag ibland, när allt känns stillsamt och vardagligt, lyssna på musik som skapar en mer dramatisk stämning. Exempelvis ledmotivet till Pirates of the Caribbean.

Det är inte alltid lyckat. För en tid sedan fick jag ett seriöst, men inte allvarligt, telefonsamtal medan jag satt och lyssnade på ledmotivet till Mission Impossible. Som tur är tror jag inte att den som ringde hörde så mycket av musiken. Antagligen inget alls.

När jag kommer till jobbet vill jag i alla fall höra intromusiken till tv-serien Dallas. Jag föreställer mig att jag går upp för trapporna och möter folk som är inbegripna i ett viktigt samtal, men när de får syn på mig skiner de upp och vinkar. Sedan går jag förbi kopieringsmaskinen. Den som kopierar vänder sig om och ler glatt. Alla är välsminkade och har fluffigt hår. Ungefär så.

På bilden illustrerar min kollega Angelica hur det skulle kunna se ut när jag anländer, Dallas style.