En krossad dröm

Under en tid har jag haft en seriös affärsidé. När jag var i Ljubljana för en tid sedan fick jag syn på en sorts barnvagnar som jag aldrig sett i Sverige. Ok, jag är långt ifrån en barnvagnskonnässör, men trebarnsmamman Katarina hade heller inte sett något liknande förut. Det var en korsning mellan trampbil och barnvagn. När man tröttnat på att skjuta på kan man koppla loss handtaget och låta barnet trampa runt själv. Form och funktion. Roligt men praktiskt. Och detta tilltalade oss. Katarina och jag beslöt oss för att börja importera dessa vagnar från östländer och sälja i Sverige via nätet. Jag tillbringade ett antal timmar med att försöka hitta information om dem på nätet. Och jag låtsades fotografera en midsommardansuppvisning i Lettland bara för att kunna smygplåta små barns fortskaffningsmedel.

På bröllopet i lördags träffade jag en av Irenes gamla vänner från tiden på tingsrätten i Södertälje, en sprallig snubbe som brukade hälsa alla sura tanter med ”God morgon, alla ruggugglor!” Det visade sig att han och hans polske pojkvän under en tid importerat barnvagnar och att affärerna numera går uselt. Tidigare kunde man tjäna fyra laxar per vagn, men nu har de stora barnvagnsdrakarna tagit över marknaden totalt och man kan i bästa fall tjäna ett par hundringar per vagn. Snark. Man kan anta att den dåliga marknaden gäller även "våra" vagnar.

Så nu behöver jag en ny affärsidé. Någon som har ett tips?

David, 26 år i dag

”Varför vara ledsen när man kan vara glad?”

När pappas bil svängde in på uppfarten hemma studsade vi barn av glädje. Vi hade väntat så länge. Nu ville vi veta allt om vår lillebror som fötts natten innan. Jublande sprang vi ut på gården, men blev sedan stående på gräset. Pappa såg blek och trött ut, tände en cigarett och vände bort blicken.

­– Mår han inte bra?
– Jo, men han är nog mongoloid.

På kvällen kom tårarna. Jag grät och grät i vad som kändes som veckor och månader, hemma, på skolan, överallt. Och när vi var ute och åkte bil kastade jag mig ner i baksätet varje gång vi passerade folk så att ingen skulle se hur tårarna rann. De torkade till slut, men kvar fanns frågorna. Vad skulle hända med en lillebror som hade ett kromosomfel? Vad skulle han kunna lära sig egentligen? Läkaren på bb hade sagt att vi kunde lämna bort honom om vi ville. Men det kändes helt fel.

Andra människors reaktioner var inte heller roliga.
– Jag är ledsen, men jag kan inte säga grattis, sa en vän till min mamma.

Familjens sorg och oro påverkade aldrig lillebror det minsta. På den här tiden, sommaren 1981, var persikorna i affärerna stora härliga och ludna som barnhuvuden, inte små och torra som i dag. Lillebror liknade frukten med sitt soliga humör och sina mjuka kinder. Han var en persikobäbis som luktade gott.

Snart lärde han sig att gå – och lika snabbt att springa. Iförd en liten skärmmössa och blå hängselbyxor sprang han så fort han kunde. Vart han skulle visste ingen. Bort. Fort. Och hela tiden med ett leende på läpparna.

Många människor tycker att människor med downs syndrom är fula. Det tycker naturligtvis inte jag eller min familj. Inte lillebror heller. När han var några år gammal skulle jag en kväll försöka få honom att sova. Jag satt vid hans sängkant och strök hans kind. Precis när jag märkte att han höll på att somna tittade han upp, såg på mig sa:
– David är jättesöt!
Sedan log han och somnade.

I dag är han 26 år och bor i ett gruppboende. Han har ett jobb och pluggar på särvux. På fritiden ser han på film och lyssnar på musik. Och han tycker fortfarande att han ser bra ut. Han är den i särklass lyckligaste person jag känner. I alla lägen är han nöjd med sig själv och sina prestationer. Ändå kan han inte läsa, har hörapparat och tjocka glasögon, ont i knäna och en stor mage.

För några år sedan gjorde lokaltidningen i vår hemstad ett stort reportage som följde honom under en dag. Man följde med honom när han reste sig för gamla damer på bussen, jobbade, pluggade engelska, skojade med personalen på boendet och när han lyssnade på Vikingarna i sitt rum. Han blev själv mycket belåten med reportaget och konstaterade att han numera var en kändis.

Naturligtvis är det en sorg att få ett barn eller ett syskon som aldrig kommer att kunna klara sig helt själv. Men mina år med honom har lärt mig att man kommer långt om man tycker om sig själv. Vad andra tycker om ens existens är inte viktigt. Min lillebror förutsätter att alla älskar honom och därför är han älskad av alla som känner honom. Han blir ledsen för saker som verkligen är sorgliga, men han oroar sig inte för hemska saker som kanske kan hända i framtiden. Hans livsvisdom kan sammanfattas av rubriken på reportaget i lokaltidningen: ”Varför vara ledsen när man kan vara glad?”

Alltid, överallt och hela tiden

Jag har gått två mycket intressanta kurser under sommaren. Båda har gett mig mycket, både som privatperson och yrkesmänniska. Jag har fått några kickar helt enkelt.

På den ena kursen, Jakten på den kreativa impulsen, hade vi författaren och poeten Inga-Lina Lindqvist som ledare. Hon är spännande person på många sätt, och efter den kursen går jag ständigt och repeterar följande mantra för mig själv:

"Jag är en skrivande människa. Alltid, överallt och hela tiden."

Det funkar jättebra de dagar jag inte tycker att jag varit så produktiv. För den rent fysiska delen av skrivandet är en så liten del av processen. Jag håller ju på med mina texter när jag är i tvättstugan, när jag sitter i tunnelbanan och när jag pysslar med blommorna. En självklarhet kan tyckas, speciellt för en människa som jag som faktiskt hållit föreläsningar om skrivprocessen. Men jag behöver påminnas ibland.

Kom igen nu kompisar, nu säger vi det i kör:

"Jag är en skrivande människa. Alltid, överallt och hela tiden."

Inga-Lina Lindqvist intervjuas i dagens SvD.

Bröllop på Djurgården

I går var vi på bröllop på Rosendals värdshus. Det var min tjusiga kusin Irene som gifte sig med sin Johan. Bortsett från en liten skur precis under vigseln regnade det inte alls. Med tanke på de senaste dagarnas häftiga skurar à la monsunregn som avbrutit solskenet tycker jag att de hade tur med vädret.

Maten var utsökt. Alla som tycker det är tråkigt med matporr kan sluta läsa nu eftersom jag ämnar återge menyn:

Välkomstdrink: Laxmousse på toast, rensteksmousse på pumpernickel, jordgubbar doppade i vit choklad. (Alsina & Sarda Cava Seco)

Förrätt: Gravad oxfilé på en bädd av jungfrusallad med vit tryffelolja och färskhyvlad parmesanost. (Nero d'Avola Merlot)

Varmrätt: Ugnsbakad lammytterfilé med krämig örtsås och potatis kryddad med färsk rosmarin. (Cuvée Prestige Rouge)

Dessert: Crème Brulée med cointreaumarinerade färska bär. (Nederburg Noble Late Harvest)

Bröllopstårta: White Lady.

Alla talar om Grace

Vi har bestämt oss för att skaffa en katt. En devon rex, direkt från Storbritannien. Så snart flyttar lilla Grace hem till oss. Uppfödaren säger att hon är busig och full av energi.

Att ta tjuren vid hornen

Ibland är jag lite synsk, men bara lite, synsk light. Ofta när jag tänker på en företeelse eller person dyker vederbörande upp. Ja, vaddådå, tänker ni. Sånt händer väl alla. Jo, men i mitt fall har det hänt när jag tänkt på musikerna Stig Vig och David Shutrick (nota bene: inte vid samma tillfälle) samt designern Rohdi Heintz. Hur ofta tänker man på dem, liksom? Och hur stor är chansen att Rohdi skulle komma cyklande precis när man undrar vart han tagit vägen?

Hur som helst så kom jag nyligen att tänka på företeelsen att hoppa bungy. Det är inte så hett längre. Men det verkar kul och det är den enda våghalsiga aktivitet man skulle kunna få mig att prova. Så jag konsulterade min vän Sunkan som visade sig vara bungyentusiast. Och dagen efter såg jag reklam i tunnelbanan för nån sorts upplevelsefestival i Kungsan som körde bungy.

Tyvärr visade det sig när vi kom dit att det kostade 950 pix att slänga sig ut i luften från 100 meter. Och det var det ju inte värt. Men Sunkan ville gärna testa den elektriska tjuren. Och det hade jag också gjort om jag inte haft norra Europas sämsta balanssinne bland kvinnor i min åldersgrupp. Det verkade vansinnigt kul, nämligen.

Also Sprach Kazoostra

I söndags lyckades jag övertyga Sunkan om att hon skulle köpa en vit cowboyhatt. Normalt sett är jag inte särskilt förtjust i såna hattar, men så provade hon den och jag tyckte att den var som gjord för henne. Hon ser fantastisk ut.

Det är ingen cigarr hon håller i, utan det härliga musikinstrumentet kazoo. Det är ett demokratiskt instrument, färgglatt, billigt och enkelt att ta med sig. Man bara låter i den och vips har man en låt. Faktum är att det är betydligt lättare att pricka toner och låta mycket när man spelar kazoo än när man sjunger.

För alla som ännu inte upptäckt kazoons förtjänster rekommenderar jag The Temple City Kazoo Orchestra.

Dålig kemi och överanvända skämt

I kväll visas Sliding doors på tv. Första gången jag såg den tyckte jag att det var en helt ok film. Men den andra gången kändes det inte lika bra. Det finns ingen direkt energi mellan Gwyneth Paltrow och John Hannah. Fast visst har värre fenomen och personer parats ihop i underhållningsvärlden.

Ett exempel på usel kemi mellan skådespelare är den mellan Ralph Fiennes och Jennifer Lopez i kärlekskomedin Maid in Manhattan, eller Kärleken checkar in som den heter på svenska. Den var så dålig att jag på slutet satt i soffan och skrek ”neeeeeejejjjjjjjjj! pusssas inte, snälla!” En romans mellan dem känns lika trolig som en het passion mellan Mats Odell och Lena Ph.

Och vem kom på den briljanta idén att göra en krogshow med Markoolio, Cirkus cirkör och Linda Lampenius på Hamburger börs för några år sedan? Var det nån sorts ”ta tre, betala för två-erbjudande”? Eller ”Det är extrapris på Markoolio och Cirkus cirkör den här veckan. Köper du dem får du en finsk barbieviolinist på köpet.”

Det värsta i Sliding doors är dock hur killen beter sig för att imponera på Gwyneth. De sitter på någon sorts middagsbjudning och han får hela sällskapet att vrida sig av skratt när han reciterar en Monty Python-sketch om den spanska inkvisitionen. Som om de inte sett och hört skämten förr. Som om skämten vore fräscha.

När jag gick i skolan hade jag en kompis som brukade klä ut sig till bäbis och underhålla folk genom att mima till en Magnusåbrassesketch på lp. Och så här i efterhand måste jag säga det känns coolare att lyssna på en snubbe i småbarnshatt och snuttefilt än att sitta bredvid någon som ylar ”NOBODY expects the Spanish Inquisition!” som om han kommit på det själv.

Nä, killar som ska imponera på mig, en vuxen kvinna, i dag bör kunna berätta underhållandeom sin egen vardag och kläcka sina jokes själv.

Simpsonize me

Jag har roat mig med att göra en egen Simpsonsavatar. Gör en du också. Roligt, roligt! http://www.simpsonsmovie.com/main.html

Jag har även simpsonifierat mig här: http://www.simpsonizeme.com/

Helfigursfiguren blev betydligt bättre, tycker jag. Mer likt.

Mera smaskens

Lax- och koriandersoppa
4–6 stora portioner

250 gram laxfilé, skuren i 12 bitar
½ dl citronsaft
2 röda chilifrukter, urkärnade
4 vitlöksklyftor
6 cm ingefära
1 tsk korianderfrö
1 knippa koriander
4 msk sesamolja
1 ¼ l kokosmjölk (OBS! inte light!)
8 dl fiskbuljong
½ dl fisksås
200 gram kokta nudlar
2 salladslökar i skivor
mynta, strimlad

Låt laxen marinera i citronsaften i 30 minuter i rumstemperatur.

Lägg chili, vitlök, ingefära, koriander och olja i en matberedare. Kör alltsammans till en fin pasta.
Värm en gryta och lägg i kryddpastan. Häll i kokosmjölk och fiskbuljong och rör om ordentligt. Låt soppan koka i tio minuter. Tillsätt fisksås, nudlar och laxbitar. Ta soppan från värmen och låt den stå tills laxen är färdig, vilket tar 1-­2 minuter.

Häll upp soppan i portionsskålar, strö över salladslök och mynta och servera.

Den som inte gillar lax kan pröva med räkor i stället.

Smaskens

Ibland kanske man känner för lite vegokäk till middag. Detta är gott:

Ta en knippe rödbetor. Borsta av dem eventuell jord och skär av blasten. Skär betorna i klyftor och lägg dem på en inoljad plåt. Salta och kör in dem i ugnen på 200 grader i cirka en halvtimme eller tills de är mjuka. Rör om då och då.

Rosta pinjenötter i stekpannan. Stek sedan halloumi som du skurit i skivor.

Lägg rödbetsklyftorna på tallrikar och lägg nötterna och halloumin ovanpå. Ringla över balsamico. (Om du inte har tjock balsamico kan du hälla balsamvinäger på rödbetorna när de kommer ut ur ugnen, röra om och låta det stå ett par minuter. Vinägersmaken sätter piff på anrättningen och ökar den härliga kontrasten mellan de söta betorna och den salta osten) Dekorera med en jävla massa basilikablad.

Bäst i världen?

Det som är intressant med Skellefteå, Staaaan, eller snarare skellefteborna, är att de är så nöjda. Ja, de är faktiskt världsmästare på att vara nöjda. Den mulliga snubben som bar på en björk var supernöjd för att han bodde i ett radhus och hade jobb som annonsförsäljare.

Dialog med fiktiv men typisk invånare:

Jag: Vad gör du nu för tiden?

Skelleftebo: Ja jobba på ICA-torget å de ä då som bra.

Jag: Vad har du gjort på semestern?

Skelleftebo: Vi ha då vare på Pite havsbad å de va då som bra.

Jag: Vad har du gjort i dag då?

Skelleftebo: Jååå, ja har köpt godis*, smågodis, å ja ä då som nöjd.

* uttalas gååådes

Dags att dra till Norrland?

Jag funderar på att åka hem till Norrland och hälsa på familjen. Kanske i augusti eller september.

För ett par år sedan åkte jag hem till Skellefteå för att gå på en återträff med gymnasieklassen. Det var runt Kristi Flygare om jag minns rätt och jag tog någon dag ledigt för att hinna umgås med familjen.

En dag bestämde jag mig för att ta en skogspromenad, något jag brukade göra ganska ofta under min uppväxt. Jag hann inte gå särskilt många meter innan jag fick syn på en mullig kille som bar på en björk. Det visade sig vara en snubbe som gick i min klass hela grundskolan. Och det var ganska många kilon sedan vi sågs sist, både för honom och mig. Vi småsnackade lite trevande, precis som man gör med gamla bekanta, och han avslöjade att han nästa dag skulle gifta sig med sin sambo A, som han varit ihop med sedan vi gick i åttan och som på den tiden gick i vår parallellklass. Björken skulle han ha till att dekorera ingången på Folkets hus. Och de skulle gifta sig i kyrkan där vi konfirmerades.

Det är inget fel på att gifta sig med sin ungdomskärlek, men till saken hör att han efter bara en kort tids förhållande med A ville dra sig ur. Han var kär i en annan A som gick i vår klass och hans känslor var besvarade. Men han gick tillbaka till A eftersom, håll i er nu, A:s föräldrar bokat en resa till fjällen och det vid det här laget var för sent att boka av hans biljett! Så här stod jag nu öga mot öga med en snubbe som efter 20 år skulle gifta sig med nån som han levt med så länge bara för att det var pinsamt att göra slut med någon eftersom hennes föräldrar spenderat pengar på honom. Wow!

Fina prydnadssaker, del 2

Slovenien är ett underbart land. Ett underbart och väldigt rent land. Därför kändes det som ett slags stilbrott när jag hittade den här lerkrukan i ett skyltfönster i Ljubljana. Att en spindel byggt ett nät framför skyltfönstret ökar inte direkt känslan av skönhet. Krukmakaren saknar känsla för feeling. Eller har helt enkelt en skruv lös. Varför gör man annars en kruka som ser ut som om den tillverkats av exkrementer?

En ny sorts glass?

Så här på sommaren vill man gärna äta mer glass än vanligt. Det finns så många goda sorter och märken att testa och det smakar ju så bra.

Annat var det när jag växte upp. Då var det GB som i stort sett hade monopol på utbudet, i alla fall där jag bodde. Så när daimstruten, eller dajmstruten som den hette på den tiden, introducerades för en massa år sedan kändes det som en smärre sensation.

En gång när jag var sjuk och hemma från skolan bad jag min mormor att gå till affären och köpa en strut åt mig. Hon var borta både länge och väl, och när hon kom hem var hon smått förtvivlad.

- Det fanns ingen sån där glass. Både jag och kassörskan letade både länge och väl, och vi hittade ingen!

Jag fann det mycket konstigt. När jag senare hittade inköpslistan såg jag att mormor prydligt skrivit BAJSTRUT på den.

Vi hör väldigt dåligt i min familj. Och jag skyndade mig att slänga papperslappen.

Väldoftande ögon?

När jag besökte Åhléns parfymavdelning i dag lyckades jag med konststycket att spreja Narciso Rodriguez for her rakt i mitt högra öga. Att säga att det sved vore väl dagens understatement.

I går dängde jag av misstag mobilen i golvet så att displayen sprack och fick ett fint, suggestivt mönster - nästan som norrsken. Aldrig har jag väl fått så många sms som i dag. Och jag har ingen aning om vad det står.

Eva, en ny karaktär i South Park

Jag har länge vetat att den finns, men inte var. I dag fick jag länken till webbplatsen där man kan göra sin egen South Park-figur.

Först tyckte jag att ögonen syntes lite dåligt på min figur, men jag har ju ganska små ögon, och mina kompisar brukade reta mig för att de knappt syntes när jag var liten, så okej då!

Notera tillhygget. Jag tror att det är en kockkniv av något slag.

Här är länken:

http://www.sp-studio.de/

Den sista vilan?

Periodvis lider jag av hjärtklappning. Då känns det som om jag har en skenande buffelhjord i hjärttrakten. Eller som om jag står en decimeter från ett godståg som blåser förbi i 200 knyck. Konstigt nog känns det också som om jag vore en liten leksak som drivs av batteri och som inte längre orkar sjunga Happy birthday eller slå i cymbaler i den takt som det är meningen. En duracellkanin med dåligt batteri, helt enkelt.

När jag känner buffelhjorden nalkas brukar jag gå och lägga mig i ett vilrum på jobbet. Eller vilorum som det står på skylten.

Så här står det om vilorum i Wikipedia:

"Ett vilorum är den plats en avliden person placeras för den sista vilan, dvs. en grav. Ej att förväxla med vilrum."

Bigfoot, c'est moi!

I morgon, den 16 juli, startar rean på Frövi skor. Det är en affär i Gamla stan som säljer dyra kvalitetsskor som passar oss med stora eller problematiska fötter. Många av skorna passar även till fotbäddar, ett nyare och finare namn på hålfotsinlägg.

Ett ögonblick tänker jag att det vore en bra idé att gå dit, men sedan minns jag förra årets rea. Två gånger gick jag dit, båda gångerna utan att ens nå fram till hyllan med min storlek, och jag tränar ändå boxning. Jag har aldrig förstått att det finns så många kvinnor i 70-årsåldern som är över 190 cm långa! Och samlade på Frövi skor dessutom, kanske nåt för Guinnes rekordbok?

Vid mitt första reabesök blockerade en jättetant vägen med en dra-maten-väska, andra gången var det en dam med rullator som slutligen stoppade min framfart.

I september, efter rean, tog jag mig slutligen dit, väntade i en halvtimme på hjälp av en expedit och pröjsade 1500 för ett par nästan snygga skor i storlek 43.

Det är inte lätt att ha stora fötter, men man står ganska stadigt i alla fall.

Jag

Republik nu!

I dag, när merparten av våra större tidningar skriver om en 30-åring vars pojkvän inte får vara med när hon firar sin födelsedag, och när de tuffaste frågorna till henne ställs av tredjeklassare och inte journalister, känner jag att nu får det vara nog med fjanterierna!

Jag vill ha demokrati, fullt ut!

Fina prydnadssaker, del 1

Den som tycker om tomtar och spotlights och så att säga vill slå två flugor i en smäll bör snabbt som attan bege sig till korsningen av Elisabetes ielas och Brivibas iela i Riga. Alltså nära riksdagshuset och Hotell Latvija. Där ligger en affär som specialiserat sig på kläder, skor och spisar. Vi minns inte namnet, men affären har en skylt med grön text på vit botten. Här hittade jag alltså denna fantastiska spotlight. Tyvärr kände jag mig den här dagen dumsnål och ville inte betala 8,72 LAT, alltså 112 kronor och 60 öre.

Den här affären bör annars besökas för sitt breda utbud av skor. Billiga och snygga. Gå dit om du är i Riga!

Om att inte förstå sitt eget bästa

Här är ett klipp med fantastiska Catherine Tate och Daniel Craig

Time to act my real age

Jag har gjort ett test i Amelia nr 14 2007, ”Testa din biologiska ålder”. Efter ett snabbt överslag förstår jag att jag är 22 igen. Om jag börjar använda tandtråd varje dag i stället för nästan varje dag är jag åter tonåring.

Effekterna av understimulans och frustration

Jag har startat den här bloggen för att jag behöver få utlopp för mina tankar och idéer.

Det finns dock många svenskar som är mer understimulerade än jag. I juni skickades en folder, Postens lilla lathund 2007, ut till alla hushåll. Foldern pryddes, surprise surprise, av olika hundar. Fortfarande får Posten in cirka 60 mejl och telefonsamtal om lathunden varje dag. ”Varför är det ingen pudel på omslaget?” ”Varför ser valpen så trött ut?” ”Varför hundar och inte katter?” Ja, frågorna är många. Kvinnorna som ringer skriker i luren.

Det är alltså inte Irakkriget, miljöhotet, eller handeln med unga öststatsflickor som förmår engagera svenska folket denna sommar.