Jag är en medelålders kvinna som lever ett medelklassliv. Det händer mycket, men särskilt spännande eller dramatiskt kan ingen påstå att mitt liv är. Därför brukar jag ibland, när allt känns stillsamt och vardagligt, lyssna på musik som skapar en mer dramatisk stämning. Exempelvis ledmotivet till Pirates of the Caribbean. Det är inte alltid lyckat. För en tid sedan fick jag ett seriöst, men inte allvarligt, telefonsamtal medan jag satt och lyssnade på ledmotivet till Mission Impossible. Som tur är tror jag inte att den som ringde hörde så mycket av musiken. Antagligen inget alls.
När jag kommer till jobbet vill jag i alla fall höra intromusiken till tv-serien Dallas. Jag föreställer mig att jag går upp för trapporna och möter folk som är inbegripna i ett viktigt samtal, men när de får syn på mig skiner de upp och vinkar. Sedan går jag förbi kopieringsmaskinen. Den som kopierar vänder sig om och ler glatt. Alla är välsminkade och har fluffigt hår. Ungefär så.
På bilden illustrerar min kollega Angelica hur det skulle kunna se ut när jag anländer, Dallas style.
3 kommentarer:
Det där låter ju helt fantastiskt. Jag går också med ledmotiv i huvudet/pernilla
Vilka låtar har du i huvudet då?
Ofta ledmotivet till Onedinlinjen och Par i hjärter, Dynastin och Tracys hämnd bara för att nämna några få.
Skicka en kommentar