Stressiga september

September har hittills varit en hektisk månad för mig. Jag har jobbat, pendlat, varit förkyld, varit på fest i Skåne, hållit på med min brf och - faktiskt - blivit färdig med min roman. Det sistnämnda känns fantastiskt de korta stunder jag faktiskt förstår att jag klarat det. Nu börjar en ny resa: att få ett förlag att nappa.

I oktober väntar arbetslöshet och oviss framtid på mig igen. Men jag tänker att det löser sig förr eller senare. Helst förr.

Ett nytt jobb

Mycket har hänt på sistone. Eller snarare: En stor grej har hänt. Jag har fått jobb. Ett sommarjobb i tre månader. Jag sökte en tjänst i måndags. De ringde i tisdags och i fredags skrev jag på kontraktet. I morgon börjar jag. Så jag är glad.

Fortsatt jobbsökarcirkus

Jag önskar att jag hade någonting roligt att förtälja. Men man kan väl sammanfatta min situation med att jobbsökarcirkusen fortsätter.

Det brukar sägas att män är mer benägna än kvinnor att söka jobb där de inte uppfyller alla kriterier, och underförstått har större chanser att få jobb. Det kanske är så, men i min bransch, där vi skriver eller kommunicerar med människor på annat sätt, ger det inte speciellt mycket att vara kaxig och söka jobb där man inte har erfarenhet och utbildning för allt. Oftast räcker inte ens det. Man kommer inte på intervju fast man kanske har gjort exakt samma saker som beskrivs i annonsen. Kanske beror det på att man har ett typsnitt som inte faller rekryteraren i smaken, eller på att man har fel kön, eller kommer från än stad där den rekryteringsansvarige haft tråkigt en sommar för femton år sedan.

Jag var på en intervju i går. Det var trevligt men jag får inte jobbet.

Som jag skrivit tidigare har många arbetsgivare slutat höra av sig när rekryteringarna är klara. Så nu har jag börjat skriva tack-mejl till dem som faktiskt gör det. Det betyder mycket att kunna lägga saker till handlingarna och gå vidare.

Jag är ganska trött på det här nu.

Intervjuad i Sydkoreansk tidning

I dag har jag blivit intervjuad av Jeong In Yoo från The Kyunghyang Daily News i Seoul. Jag befann mig på Arbetsförmedlingen och blev tillfrågad om jag ville svara på några frågor om hur det är att vara arbetslös i Sverige. Jeong In Yoo hade tolk med sig. Hon talade visserligen bra engelska, men det var värdefullt med en tolk med insikt i både det svenska och det koreanska samhällssystemet.

Tydligen ligger arbetslösheten på ungefär samma nivå i Sydkorea som i Sverige. Många förlorade sina jobb vid den ekonomiska krisen 2008 och en stor koreansk bilindustri gick omkull för inte så länge sedan.

I Sydkorea pågår en självmordsvåg bland dem som förlorat sina jobb. Det finns visserligen en sorts a-kassa där, men den är väldigt låg. Så det är svårt att klara sig som arbetslös. Det går snabbt att bli utblottad. Har man till exempel barn som studerar, kostar ett år på universitetet ungefär 70 000 kronor per år.

Jeong In Yoo tyckte att det var märkligt att det inte blir uppror i Sverige när stora industrier avskedar folk, och hon tyckte att folk verkar ta besked om massuppsägningar med relativ ro.

Jag försökte ge en rättvis bild av hur det är att vara arbetslös här och hur arbetsförmedlingen fungerar. Jag sa att jag har gott hopp om att hitta ett jobb eftersom jag har utbildning, erfarenhet och bor i en stor stad. Men jag sa också att det är betydligt svårare för människor som bor i till exempel Norrlands inland, unga människor och alla som just examinerats från sina utbildningar. Jag uttryckte även min tacksamhet över det svenska utbildnings- och studiestödssystemet som ger även människor från arbetarklassen (= såna som jag) möjlighet att studera.

Jeong In Yoo ställde frågor om hur det fungerar om man blir sjuk här. I Sydkorea har man inga sjukvårdsförmåner om man inte är fast anställd, så en sjukhusvistelse kan bli en dyr historia. Jag sa att vi har ett bra skyddsnät om man blir sjuk i Sverige, men att det inte är vattentätt och att många människor vägras ersättning från Försäkringskassan trots att de är väldigt sjuka.

Att prata med människor i andra länder ger verkligen perspektiv på tillvaron. Jag ska få artikeln på pdf när den publicerats.

PS. Jeong In Yoo trodde att jag var "in my twenties". Hon återkom till det flera gånger. Jag sa att jag har mina gener att tacka för att jag ser ung ut. Fast det beror nog lika mycket på underhudsfettet och bra smink, hehe.

Värsta platsannonsen någonsin?

Jag brukar som bekant skämta om arbetsgivarnas märkliga krav i platsannonser. Nu har jag hittat en annons som är värre än värst.

Man ska driva organisationen Emmaus informationsarbete, göra research, skriva rapporter och översätta från bland annat arabiska till engelska. De kräver att man har lång erfarenhet av arbete i antingen de västsahariska flyktinglägren eller ockuperade Västsahara. Man ska vara van vid att tala inför publik och tala god arabiska och engelska. Översätta mellan språken både muntligt och skriftligt ska man kunna. Även andra språk är önskvärda! Ja, jag orkar inte lista allt man ska kunna här.

Som om detta inte vore nog ska man också sortera kläder, textilier och skor till både försäljning och biståndssändningar och vara intresserad av textil, mode och vintage.

Och vad får den super-språk-informations-statskunskaps-bistånds-och-design-människa som tar jobbet i utbyte? Jo, 16 204 kronor i månaden. (En extra härlig tusenlapp för den som har barn!) Som tur är varar arbetet max i ett halvår, så man hinner nog inte bränna ut sig.

Läs annonsen här.

Strömavbrott och teknikstress

Det har varit strömavbrott här i dag. Jag hade gjort en ansökan så gott som färdig när det plötsligt blev helt svart i lägenheten och i hela kvarteret. Så jag gick ut på en promenad och betraktade alla affärer som hade dörrarna öppna för att släppa in det sista av eftermiddagsljuset. När jag kom hem hade strömmen kommit tillbaka. Men jag fick rekonstruera det mesta av min ansökan. Trist. Arbetssökandet är fullt av nya och otippade tidstjuvar, som om det inte vore nog med alla tjatiga formulär och felaktiga telefonnummer där ingen svarar.

Det är nästan så att jag vid det här laget längtar till ett samhälle där staten har hand om den enda jobbsökarinstansen med en enda webbplats och ett enda formulär som gäller alla jobb. Men bara nästan. Fråga mig nästa vecka så får vi se hur jag känner mig då.

(Är det förresten någon som har någon idé om hur jag kan motverka min plötsliga vurm för jordnötssmör? Jag köpte en burk förra veckan och börjar se slutet på den. Annars kan det ju gå år mellan gångerna jag ens tänker på jordnötssmör. Förmodligen fick jag idén efter att ha läst någon amerikansk sminkblogg, jänkarna har ju pb i allt. Kanske dags för ett glas rödvin och en macka nu?)

Om att sticka ut

Jag sitter och söker jobb på dagarna. Inget nytt alltså. Jag skriver ut annonser, stryker under och försöker anpassa mina ansökningar efter dem, funderar på vad arbetsgivaren har och vad jag har att erbjuda. När jag är klar låter jag maken läsa, eller någon kompis, ibland båda. Ofta tycker jag mig höra en liten suck från dem när jag har en ny ansökan på gång.

Arbetsförmedlare och proffs i tidningarna säger att man ska sticka ut i sin ansökan, annars märks man inte. Men jag vet inte om jag tror på det till hundra procent. Självklart ska man jobba mycket med sina ansökningar och verkligen framhäva sina styrkor och kunskaper. Men att specialbeställa tårtor med sitt cv på eller skriva sin ansökan på ölunderlägg funkar nog bara i vissa branscher, i andra ses det som larvigt. Och det handlar mycket om vem som tar emot ansökan.

En gång skulle vi rekrytera en informatör på ett ställe där jag jobbade. Alla i arbetsgruppen fick titta på högen av sökande och säga vilka vi trodde skulle passa. En sökande talade glatt om att hon varit joker i en dokusåpa, och det fick mig att välja bort henne direkt. Ja, hennes meriter var inte något vidare heller, fast det var jokerskapet som var droppen. Men visst stack hon ut.

Jag tror inte heller att det räcker med att sticka ut om man inte har de meriter som krävs eller helst mer. Rekryterare vill ha någon som kan göra jobbet utan längre startsträcka, ja helst utan någon startsträcka alls. Handen på hjärtat, skulle du inte göra likadant om du hade betalt för att vaska fram lämpliga kandidater?

Det finns alltid massor av kandidater till alla tjänster, och vill arbetsgivaren ha en kille med träben från Medelpad som kan flytande swahili så går det säkert snabbt att ordna.

Högt tempo

I dag har jag varit en duktig arbetssökande, motionär, hustru och granne. Tror jag. I alla fall har jag farit omkring och fixat grejer och inte suttit stilla många minuter. Det känns bra. Så här ska jag fortsätta, oh yeah!

"Att ge sitt hjärta och sin kraft för att hitta ett jobb"

I går var jag kallad till en informationsträff hos Arbetsförmedlingen kultur. Jag kände mig smickrad över att få tillhöra AF kultur, det är lite som att vara "a made man" i maffian, men samtidigt bekymrad eftersom jag minns mina besök hos arbetsförmedlingen på 90-talet, då jag som nyexaminerad från högskolan ombads omskola mig eftersom jag ändå inte skulle få något jobb som det jag var utbildad till. Dessutom minns jag hemska starta-eget-träffar där tråkiga gubbar visade fula oh-bilder och kläckte ur sig klyschor om att "företaget ska vara heeela familjens baby!"

Men träffen var en hit. En man berättade på sjungande finlandssvenska om rättigheter och skyldigheter, om lagstiftning och myndighetsutövning, och karln förstod faktiskt kulturarbetarens verklighet och vardag. Det här var inget klyschigt trams.

Bäst var det när han skulle ge sig på att definiera det här med att aktivt söka arbete. Det finns ju arbetsförmedlare som hävdar att man kan mäta sånt, skicka minst fem eller tio ansökningar i veckan. I stället sa han att det är viktigt att "ge sitt hjärta och sin kraft för att hitta ett jobb". Det var vackert sagt. Och sant. Forskning visar ju att det inte handlar om antalet jobb man söker utan om att man söker rätt tjänster. Själv vill jag ju gärna tillfoga att det även handlar om att söka ordentligt, att läsa på om företaget och göra en rättstavad ansökan. Jag har en gång fått jobb på grund av att min ansökan såg så prydlig ut, men det kanske ska tilläggas att det var länge sedan och att man på den tiden skickade papper till arbetsgivarna.

Rapport från jobbsökarfabriken

Jag har suttit och fyllt i en massa larviga uppgifter på nätet i dag. Det är inte bra för själen och självkänslan. Vad är det egentligen för idioter som sitter och konstruerar formulär som arbetssökande ska fylla i? Hör det till exempel till allmänbildningen att veta att ett jobb som journalist ska registreras under kategorin "Finans och sälj" och inte under "Kontor" som jag valt. Jag säljer ju ingenting, men sitter på kontor gör jag ju ofta. Men jo, jag förstod i alla fall att journalist inte hör till kategorin "Chefsrekrytering".

Att fylla i alla jobb man haft, alla kurser man någonsin gått, och dessutom räkna upp under vilka år, månader och dagar kräver koncentration. Ibland släpper man koncentrationen, kanske för att katten jamar i bakgrunden. Och då blir det fel, men jag tänker att jag går in och rättar till det sedan. Fast när jag tryckt på en knapp för mycket försvinner allt in i ett tomt, svart hål. För alltid. Det går inte att ändra. Jag vet inte var mina uppgifter är. Vem har dem? Kommer någon någonsin att läsa dem? Kanske kommer någon i en helt annan civilisation att hitta dem om några tusen år? Och kanske blir då mina personliga brev en del av en helig skrift? Jag blir ett helgon, Sankta Eva.

Sedan, när jag tagit sats och för att skriva en ansökan, så påstår datorn att disk f respektive c är full. Det går inte att spara ändringar i worddokument! Fast det är bara ljug. Datorn är inte ens halvfull trots att vi regelbundet proppar den full med bilder, texter och just jobbansökningar.

Jag behöver en paus. Från allt.

Kandidatbanksmardröm vs världens bästa jobb

Huvuddelen av eftermiddagen har jag ägnat åt att sitta och fylla i kandidatbanksuppgifter på en rekryteringsfirmas webbplats. Och det går milt sagt långsamt trots att jag gjort det många gånger förut. Finns det förresten någon som någonsin fått ett jobb via cv-banker på webben? Fast det är ju som med träning: Det känns bra efteråt, när man fyllt i allt.

Kontakter från rekryteringsfirmorna känns lika troliga som en närkontakt från yttre rymden eller en högvinst på Triss.

Nä, jag kan tänka mig att mata fiskar, rengöra poolen och blogga för 130 000 kr i månaden. Jo, det är ett jobb som faktiskt finns! Läs mer!

Ansök här!

Receptionist eller präst, yrken för mig?

Jag har gjort ett nytt karriärtest.

"You would most enjoy a career that allows you to meet new people. You would also be happiest in a career that allows you to be free and flexible, and allows you to be extremely creative."

Visst, det stämmer, men kolla på förslagen de ger mig:

Some careers that would be perfect for you are:

Stockbroker (NEJ)

Secretary (Jösses! Neeeej!)

Receptionist (Nej, hade kanske varit ok tidigare i mitt liv, men fritt och flexibelt, hur då?)

Director (of what?)

Recruitment Consultant (Jo, det är mycket möjligt)

Politician (nej)

Marketing (kanske)

Human Resources Manager (nej)

Religious Minister (som ateist? Njaaaa...)

Teacher (been there, done that)

Lawyer (nix)

Advertising (Jodå)

Consultant (???)

Financial Adviser (öööööh!)

Financial Planner (se ovan)

GP (nej)

Physical Therapy (nej)

Occupational Therapy (???)

Public Relations (jodå)

Estate Agent (nej)

Travel Agent (nej)

Restauranteur (nej)

Hotel Manager (nej)

Events Organiser (kanske)

En gång gjorde jag ett test som visade att jag borde bli riskkapitalist. Sure, bara jag fixar slantarna först så löser det sig nog.