Karaoke i Sibirien

I fredags efter jobbet begav vi oss till Norrport, en sunk-pub här i Stockholm som har stabilt käk och vänlig stämning. Mål: att äta och sjunga karaoke. Det var Jerkan, Annika, Ann-Marie, Pia och jag. Nästan direkt inledde Annika och jag med en duett. Och sedan blev vi så laddade att vi genast skrev upp oss på listan för att sjunga en duett till. Det är något märkligt beroende- framkallande med att sjunga för andra, och jag hade kunnat sjunga hela kvällen. Men det var många på kö, människor i olika åldrar och med olika preferenser på låtarna. Annika körde senare ett solonummer, Your Song, och Pia rev av en bejublad version av Arvingarnas Eloise.
Om jag kan sjunga? Nej, det kan jag inte påstå. Men bryr jag mig om det? Inte alls. Dessutom är det en kul kick när några unga killar på skoj skanderar "Eva och Annika! Eva och Annika!" när man har sjungit en låt. Och karaokevärdinnan kallade mig skämtsamt för Eva-Babs när jag framfört Leva Livet. Jag känner mig fortfarande glad efter den här kvällen. Men en sak undrar jag: Varför är det alltid fel på texterna på skärmen? Är det medvetet?