Det är bara att inse

Alltid lika fantastiska Nina Hemmingsson, tecknaren och humoristen, visar i dag i Aftonbladet hur det fungerar här i livet. Under de ljusa stunderna måste man ladda för de mörka, eller?

Kolla här!

Tv-kompisar från förr

I dag gjorde min kompis Anna mig uppmärksam på att en av våra gamla favoriter från världens kanske bästa tv-program någonsin, Nalles show, lever och har hälsan eller något dito.

Han heter Jugge Nohall och är fullständigt osannolik. Dessutom är Jugge kompis med den här mannen, även han väldigt speciell fast på ett annat sätt.

Det är fascinerande att en människa som Jugge har en actionröst, en informationsröst, en familjeröst, en dramaröst och en reklamfilmsröst. Hur många röster har du?

Dags att motionera

Nu ska jag i väg och studsa på en soffbordsliknande bräda, till glad musik. Önska mig lycka till.

Veckans mest färgglada måltid?

Rödkål är gott och minst sagt färgglatt.

Om vikten av att inte ge upp

Sedan en längre tid befinner jag mig i ett läge som jag inte gillar. Jag har upprepade gånger försökt ta mig ur min situation utan någon som helst framgång.

Häromdagen hände dock något som tände ett litet, litet hopp hos mig. Det var ungefär som om jag efter att min båt förlist på öppet hav mitt i natten såg något som glimmade till på himlen och som skulle kunna vara en båt som kunde rädda mig från den planka jag klamrade mig fast vid. Fast det skulle lika gärna kunna vara en stjärna på natthimlen. Nu är det lilla hoppet på väg att försvinna, men jag tänker att jag inte får ge upp, vad som än händer.

För att peppa mig själv lyssnar jag på den här låten om och om igen. Refrängen passar på min och många andras situation. Det är bara att resa sig innan man blir uträknad och försöka igen.

"Up from the floor on the count of ten
Oh you get up, you get down and you try again"

Ett slags familjefoto

Körkort och förlossningar

I dag har jag mejlat med min kompis Nick som snart ska köra upp efter långt tragglande i trafikskolan. Själv tog jag körkort den 30 oktober för två år sedan, så nu är det bara dagar kvar tills jag inte har provkörkort längre.

Fortfarande ryser jag när jag tänker på hur det var att ägna hela helgerna åt övningskörning och lägga i stort sett alla pengar på nya lektioner under en lång tid. "Ja, men det här går ju ganske bra", sa trafikläraren hela tiden med sin mjuka gotländska dialekt. Men nära skjuter ju som bekant ingen hare, och till slut blev jag vansinnig och bytte trafikskola och fick en råbrutal lärare som hette Sandra och hon var den som till slut fick mig att klara det.

Jag tror att det här med att ta körkort är lite som att föda barn, trots att jag inte gjort det senare. Jag menar, har du någonsin träffat någon som tyckt att det var ganska jobbigt att ta körkort eller föda barn?

Antingen susar folk runt i Stockholms innerstad och tillhörande motorvägar redan på första lektionen, utan att ens ha snuddat vid en bil tidigare. Eller så nöter de ut tio trafiklärare, driver dem till tårar, och blir själva ruinerade i jakten på lappen.

När det gäller förlossningar finns det två typfall: Kvinnan som får akut kejsarsnitt, med blod överallt och där både mamman och barnet nästan stryker med, och kvinnan vars unge oväntat ploppar ut i hallen en dag.

En annan sak som är konstig är att trafiklärarna vägrar att erkänna två saker:
1. Det är svårare att köra bil i Stockholm än i små städer. "Det är samma principer som gäller överallt"
2. Att folk kör snabbt och aggressivt i Stockholm. "De kör väl inte fortare här än nån annanstans!"

Jag har mest kört bil i Stockholm och i Skellefteå. I Norrland är bilarna betydligt färre, precis som rondellerna och filerna. Och jag har sällan sett bilar med övningskörningsskyltar som blåser förbi mig i 150 knyck på en 90-väg.

Ekonomiska prioriteringar

Det här fick jag på mejlen av en kollega. Jag tyckte faktiskt att det var lite uppfriskande.

Tänkvärt!

Om man köpte Ericsson aktier för 100 000 kronor för cirka 3 år sedan så är de värda kring
4 600 Kronor i dag.

Om man i stället köpte Telecom, till exempel Song Networks, för 100 000 kronor så har man i dag kvar 791 Kronor.

Om man var klok och för 3 år sedan gick på bolaget och köpte starköl för 100 000 kronor, drack ur dem, hade trevligt och i dag går och pantar tomflaskorna så får man 6741 Kronor. Är det därför grabbarna på torget kallas A-laget?

Rått och gott

Jag är löjligt förtjust i rå mat: sushi, sashimi, sill, surströmming, råbiff och ceviche. I går blev det den sistnämnda rätten som hamnade på bordet. Superenkelt, men marineringen tar förstås sin tid.

Jag brukar använda det här receptet från DN som utgångspunkt. Flundra och torsk är de fiskar jag prövat, men det blir säkert smaskigt med lax också. Kom inte och säg att torsk är trist, javisst frysta torskblock smakar papper, men färsk torsk är gott. Att den håller på att ta slut är en annan sak.

Amazing Grace

Mitt luktsinne är inte särskilt bra. Det är inte nödvändigtvis dåligt. När jag jobbade i hemsktjänsten där jag ständigt utsattes för förskräckliga kroppsodörer var det faktiskt en tillgång, och jag tror att jag känner mindre röklukt än medelpersonen. Men avloppslukt är jag väldigt känslig för.

Det tråkiga med att ha dåligt luktsinne är att det är svårt att hitta parfymer. Vissa doftfrekvenser känner jag inte alls. En kollega sprejade en gång på sig en doft i ett parfymeri och när hon frågade vad jag tyckte sa jag något lamt om att det luktade fräscht fast jag inte uppfattade det som parfym över huvud taget.

Senaste året har jag kört med den fantastiska parfymen Amazing Grace från Philosophy. (Nej, jag köpte den innan jag ens tänkt på att köpa ny katt) Den luktar rent utan att vara alltför fräsch, om ni förstår vad jag menar. Om jag vill lukta superduperfräscht kan jag uppnå det genom att använda vanlig duschkräm. Och jag är inte fräsch, i alla fall inte i bemärkelsen sportig och naturlig. Men nu är flaskan slut och jag skulle vilja testa något nytt.

Kriterier:
- Det får inte dofta ros. Den doften är fantastisk på rosorna själva, inte på mig.
- Det får inte lukta alltför fräscht, men gärna rent. Inte för lätt eller för tungt.
- Det ska helst vara något som sticker ut eller som inte hela Sverige bär. Jag minns med fasa när alla i gymnasieklassen bar Giorgio Beverly Hills.
- Vanilj är ok, men det får bara antydas. Jag vill inte lukta som en godisaffär.
- "Food scents" är ok, men även här måste det vara diskret.
- Får gärna innehålla mysk, ambra och trä.

Hjälp mig med bra förslag!

Har du röstat på Skellefteå i dag?

Det är nu viktigare än någonsin att rösta på Skellefteå som den nya Monopolorten. Gå in och rösta! Nu! Varje dag till den 1 november.

www.monopolspel.se

Come on let us show you what we've got!

Ibland leder inte engagemang och stora gester till ett lyckat resultat, det är den här videon ett bevis för. Och nej, det är ingen sketch från Saturday Night Live - Will Ferrell kommer inte att dansa in iförd en skojig peruk.

Se reklamfilmen för Appalachian State University här.

HOT HOT HOT! I think NOT NOT NOT!

En godisteori

Jag har en teori om att man dras till personer som tycker om samma sorts godis. Alternativt att förhållandet håller bättre om man diggar samma snask.

T och jag tycker bäst om choklad, gärna med nötter i, och så älskar vi glass. Under en period var vi provsmakare åt Malaco, vilket inte var så lyckat eftersom vi för det mesta gav urusla betyg åt godiset vi provade. Bland annat skrev vi ner de där äckliga däcken som numera säljs som "tillbehör" till Ahlgrens bilar.

Nån annan gång fick vi smaka gelegodisar som smakade viol och lakrits respektive chili och lakrits. Vi spottade ut dem och sköljde munnen efteråt. De bitar som blev kvar tog jag raljerande med till jobbet och sa att den som ville kunde få smaka världens äckligaste godis. En kollega smakade och tyckte att det var jättegott. Hon och hennes man gillar Familje-Guf och färgglatt gelégodis och de har ett mycket lyckligt äktenskap.

Och Karin och hennes nya kille gillar knappt godis alls. Det funkar också.

Ni har väl röstat i dag?

I dag hoppade jag på en i stort sett okänd man i hissen på jobbet.

- Du är från Skellefteå, va?
- Öhhhh... jomenvisst!

Och sen pratade jag på om Monopolspelet och hur hemskt det skulle vara om Umeå vann tills han nickade och sa att han skulle rösta.

(Karln är en bit över 60 och har antagligen inte bott i Stan på 45 år.)

Så nu går ni alla in på www.monopolspel.se och röstar! Vi vill se Skellefteå som den nya Monopolstaden!

Skellefteå som Monopol!

I många år har jag närt en dröm om ett spel om Skellefteå. Nu kan det bli verklighet! Gå in och rösta på Staaan som den nya Monopolorten.

Rösta nu!

Slut på koskällandet

Fan också! Youtube har tagit bort koskällesketchen av upphovsrättsliga skäl! Hur ska jag klara mig nu?

Jag gillar huvudbonader men det är inte ömsesidigt

I dessa mångfaldiga tider när man kan hitta det mesta överallt ställer jag mig frågan varför mössor bara säljs i en enda storlek, one size. Att människor har olika stora kroppsdelar skriver väl alla under på, men när det kommer till huvudet förväntas vi alla vara lika stora. Sedan många år när jag en stor och obesvarad kärlek till huvudbonader. För en tid sedan hittade jag en basker som jag trodde skulle kunna passa, både fysiskt och stilmässigt. Försiktigt frågade jag en kompis om den funkade. När hon mumlade något om "tanterna i ett Kurt Olsson-program" la jag tillbaka baskern på hyllan. För alltid.

Mössor kan jag inte heller ha. Jag har så halkigt hår, och eftersom de alltid är lite för små dröjer det inte länge innan de glider upp och lägger sig ovanpå huvudet.

Jag har alltså ingenting att sätta på skallen när det är riktigt kallt.

Jag är ett multigeni

"Du er et multigeni som både kan lage fantastiske kunstverker, utvikle usannsynlige oppfinnelser og tenke tanker høyt over de fleste andre. Det er bare å velge og vrake for deg! Hva skal du bli, hva skal du gjøre? Verden ligger for dine føtter. En ting er sikker: du vil huskes i mange, mange år etter din død.

7.66% har falt innenfor denne kategorien."

Jag är Leonardo da Vinci. Vilken historisk person är du?

Stövlar för alla vader

Jag hatar verkligen att saker att sätta på fötterna. Inte för att det i sig är tråkigt, utan för att jag har så stora fötter och kraftiga (muskulösa!) vader att ingenting passar. Nu har jag emellertid hittat den här sajten som säljer stövlar i storlekarna 35-43 och med vadstorlekar mellan 30 och 50 centimeter! Synd bara att det är postorder, för jag vill gärna kunna prova innan jag köper. Fast de har en butik i London och dit ska jag om inte alltför lång tid!

Frukta inte liemannen!

Ibland blir en låt bättre med koskälla, ibland inte. Så här gick det kanske till när Blue Oyster Cult spelade in "Don't fear the reaper". Jag identifierar mig starkt med koskällemusikanten!

"Grattis du är 71 procent norrländsk"

Karin har utmanat mig på en sorts duell om vem som är mest norrländsk på Norrmejeriers webbplats. Hon var 25-procentig, och jag vann klart över henne.

"Även fast du bor någon annanstans så klappar ditt hjärta fortfarande för Norrland" stod det.

Stig Strand kom upp i 92 procent. Hur norrländsk är du? Gör testet här.

Gott med savojkål?

Vi har fått vår första låda med grön- och rotsaker från Årstiderna och vi är mycket nöjda. Fast är det någon som har ett beprövat recept på en rätt där savojkål ingår? Smaskigt ska det vara!

Kattögon

Den här mascaran från Helena Rubinstein väcker mitt habegär. Förpackningen är så härligt mystacky att jag måste köpa den! Det var länge sen jag blev så här uppspelt av en ny kosmetisk produkt.

När det är fredag vill man lyssna på musik

...och kanske shejka lite.

Här har vi någon som gillar båda delarna.

Röstlös men inte rådlös

I dag hände något som aldrig hänt mig förut: Jag tappade rösten.

Under några dagar har min röst varit lite "målbrottig" och det började helt plötsligt utan förvarning när jag pratade med K. Efter lunch i dag bröt rösten ihop totalt. Det pep och skrällde och surrade och sedan kom mest väsningar. Jag kan inte prata. Det går inte. I övrigt mår jag prima.

Om läget är detsamma måste jag jobba hemma i morgon. Jag skulle skrämma slag på folk om jag öppnade truten i det här skicket.

Vad man kan göra om man har för mycket fritid

Jag utgår från att människan bakom den här konstruktionen bor ensam, alternativt i ett kollektiv som domineras av män.

Dockor med kläder

I större delen av mitt liv har jag fascinerats av klippdockor och jag samlade länge på dem i barndomen. Det var alla möjliga sorters dockor, inget var fel i min samling bara det var en figur som man kunde klä på. I veckotidningen Året runt publicerades i varje nummer en klippdocka med ett känt ansikte, men den enda jag med säkerhet minns att jag hade var Göran Fristorp. I Aftonbladet hade man också klippdockor på den tiden, fast de föreställde kända politiker. Jag hade Per Ahlmark.

På sajten Stardoll.com kan man stajla sin egen docka med kläder, smycken, bakgrundsmotiv och annat. Betalar gör man med stardollar-valutan. När man registrerar sig får man 25 sådana och kan köpa en jacka för 8 och en klänning för 5 och liknande. Sedan kan man köpa fler med mobilen. Att man kan köpa kläder som det står I love Darin och Hilary Duff är väl ett tecken på att stjärndockesajten riktar sig till en ehrm... yngre åldersgrupp.

Bilden föreställer John Travolta, en av de kändisar man kan klä på. Inte hundraprocentigt likt, va?

Rikta blicken snett uppåt i Riga

Alla som gillar jugend/art nouveau-arkitektur och billiga skor har mycket att hämta i Riga, en stad som endast ligger 44 mil från Stockholm men som ändå känns så exotisk.

I dagens DN finns en artikel om en hänförande promenad i Riga.

Jag har en mängd fina bilder på lettiska hus, bland annat det blå på Elisabetes 10b, men de ligger tyvärr i den gamla datorn.

Hårt arbete i Melodifestivalsjuryn

I går blev det klart vilka 28 bidrag som ska vara med i Melodifestivalen. Sedan tillkommer visst fyra jokrar. Med tanke på att man fick in 3 434 bidrag är det ju fantastiskt att Henrik Wikström fick med fem bidrag, Bobby Ljunggren fyra och Pling Forsman tre.

Om alla dessa låtar är tre minuter vardera måste det ha tagit juryn drygt 171 timmar att lyssna igenom alla.

Och om jag inte räknat fel hade de 18 arbetsdagar på sig att välja ut dessa 28 låtar. Det blir nio och en halv timme om dagen bara för att lyssna igenom alla låtar. Världsklass! Vilket kanonjobb!

Allvarligt talat, alla som fortfarande tror att amatörer har en chans i tävlingen bör läsa den här texten.

The Hives rockar på Liljevalchs!

Även om jag verkligen gillar Liljevalchs vårsalong så är jag övertygad om att lite mer rock skulle göra stället gott!

Tick Tick Boom!

Det var inte bättre förr

Sunkan gjorde mig uppmärksam på att det här fräcksiga introt finns på nätet. Herregud! Men det är klart, det var väl billigt att spela in i skogarna utanför Umeå. Man tar ett par träningsoveraller och ett par lösöron och sen är det klart!

Dålig smak på osten

En gång när jag undervisade i kreativt skrivande var det en student som drog igång en diskussion om objektivt sett god smak, finns det? Vi pratade om det både länge och väl och kom till slut fram till att det gör det nog. Fast jag frågar mig hur man kan mäta det. (Okej, Valhronachoklad är god smak medan den där Familjen Flinta-massan med cirka 20 procent kakao som man köper på Konsum är dålig smak) Kan man veta att man har objektivt sett dålig smak?

Det är lite som att vara naiv. Om man är godtrogen vet man sällan om det, för det ligger i sakens natur. Fast det finns ju undantag, nynnar: I am sixteen going on seventeen I know that I'm naive...

Det här är i alla fall dålig smak.

En oväntad svängning

Thomas Bodström ska börja skriva deckare, enligt Aftonbladet. Jag har en bekant som satt bredvid honom på en middag en gång.

- Du är som min fru, hon gillar också böcker! sa han när hon förde litteratur på tal.

Hmmmm....

Fetaostens dag

I dag, den 15 oktober, är det fetaostens dag enligt en skylt på Hemköp. Ni har väl firat?

Själv brukar jag mest köpa Valios låglaktossalladsost av grekisk typ men det räknas väl också?

Drömmen om Snakey

I natt drömde jag att jag som belöning för lång och trogen tjänst på en arbetsplats fick en flummig utbildningsdag och en orm i ett terrarium. I drömmen sa jag till T att jag tänkte ta emot ormen och döpa den till Snakey under förutsättning att den inte åt råttor eller möss. Den skulle få bo i bokhyllan. Men jag oroade mig för vad som skulle hända om Snakey och Grace skulle drabba samman.

Kanske beror drömmen på att T snart ska ta emot en minnesgåva för förtjänstfulla insatser på sin arbetsplats. Fast han får ingen orm.

En kampsång för biblioteksväsendet

Read a motherfuckin' book! (Och borsta dina tänder och använd deodorant)
Lyssna på låten här

Fisken efter diskmaskinsjakten

I dag har T och jag åkt land och rike runt för att köpa en diskmaskin. Eller i alla fall till city och sedan Sickla köpkvarter. Efter att vi slutligen bestämt oss gick vi till Erssons i saluhallen. Vi åt någon sorts skagenbakelser och tog en öl, och sedan köpte vi varmrökt lax med örtagårdssås till middag. Mycket gott! Stället rekommenderas!

En vanlig dag med Grace

Det är full fart på Husdjuret. Eller Odjuret. Eller Mysdjuret. Alla bilder blir suddiga och jag har inte lyckats fånga hennes apportskicklighet på bild ännu men det kommer.

Skapa din egen provdocka

Här kan du kreera din egen provdocka. Kul, men det finns inte så många frisyrer att välja mellan och det går lite segt att lägga till kläder. Om jag inte blivit utslängd för att min session var för lång så hade ni fått se mitt virtuella HM-jag.

Det här är Sunkans modell. Faktiskt ganska likt, tycker jag. Nu vill jag se fler, kära läsare!

Ta fem artister, betala för fyra

Charlott har gjort mig uppmärksam på det här intressanta evenemanget. Shirley Clamp, Sarah Dawn Finer, Anders Ekborg, Christer Sjögren och... tamtamtaaaa! Tomas di Leva!

Det känns inte direkt helgjutet. Det känns inte bra.

Säg någon som både diggar Christer och Tomas. Och vad gör Anders Ekborg i den här sköna mixen? Kanske är det här gänget sammansatt för att man ska få lite av varje, så att alla på kontoret som får showen i julklapp ska få något de gillar?

Sedan vill jag invända mot namnet. Har någon översatt till engelska för att få det att låta mer spännande? Nä, Julshowen kommer jag att säga från och med nu.

Max webbradio

För alla som eventuellt vill lyssna på Max-restaurangernas webbradio och bilda sin egenuppfattning om musiken finns stationen här.

Poncho à la carte?

Häromdagen satt jag och bläddrade i katalogen med höstens böcker på jakt efter något lämpligt att recensera, och det slog mig att det finns väldigt många nya böcker som jag aldrig skulle komma på att läsa. Till dem hör Spå dig själv, Värmepump i villan, Poncho à la carte och Fylkings fredagsfräckisar. Därmed inte sagt att de är dåliga. Men jag har ingen villa och skrattar sällan åt fräckisar.

Sedan finns det förstås böcker som känns lockande på ett dåligt sätt, och som jag skulle läsa om jag fick dem eller eventuellt smygläsa väl valda delar av i en bokhandel, till exempel Fadde - min story och den här som beskrivs på ett intressant sätt här.

Katter kan!

Grace apporterar numera om man slänger hopknycklade pappersbitar till henne. Papperstussar är för övrigt världens just nu skojigaste leksaker.

En fullständigt meningslös bild

Jag tog en enda bild med min kamera i Bryssel. Den här. Manneken Pis, för dagen iförd smoking, slängkappa och hatt, kissar som vanligt. Nej, det gick inte att gå närmare.

Ny frisyr

Det är viktigt att ha en bra frisör som dessutom är lätt att snacka med. Den fantastiske Ari K som klippt mitt hår under ett antal år jobbar som frisörlärare och pluggar pedagogik på universitetet, så han hinner inte med några kunder just nu.

Så under stor vånda har jag letat någon som kan ersätta honom. Och i dag fann jag Elie Malki. Han är ett stort Michael Jackson-fan och döper sina bästa frisyrer efter Jacksons låtar. Förra året kom han tvåa i tävlingen årets frisör med "Billie Jean". Jag tycker att det är en cool idé och att han borde ge ut en bok: Elie tolkar Michael Jackson.

Med triss mot lyckan

I ett allvarligt försök att förändra vår tillvaro för sisådär 25-50 år framöver köpte jag och min kompis AJ trisslottter för 700 och tianlotter för 100 kronor i går. Sedan skrapade vi. Och vann. 355 kronor.

Så egentligen brände vi bara 222 och 50 var, och det är ju lätt fixat med andra aktiviteter, exempelvis sprit.

Jag frågade killen i Pressbyrån hur mycket folk brukar köpa lotter för och han svarade att det hänt att kunder köpt trisslotter för 2500-3000 kronor i stöten. Jag hörde en gång talas om några, jag tror de var fem personer, som köpte trisslotter för 10 000 bara för att se om de kunde vinna tillbaka sina pengar. Det gjorde de inte.

Testa kvinnan i dig

Ett smålarvigt kvinnlighetstest hittar du här.

Min poäng: 209

"Du är laddad med östrogen och det råder ingen tvekan om att du är kvinnlig! You go girl!"

Hur kvinnlig är du?

Bra med gratis godis?

Egentligen gillar jag mest choklad och saltlakrits som är så salt att tandköttet fräts sönder. Men det här kanske är nåt även om jag misstänker att man inte får valhronachoklad som premie direkt. Eller vet ej, tveksam. Kanske nåt för Sunkan. Bli medlem och få två gratis refreshers, ah! en gymnasieflashback! Alla söndertuggade plomber och amalgam som fastnade i snasket! Those were the days! Jag älskade refreshers!

Vildvuxna rosor

Thorsten Flincks och Ola Salos duett Dansa i neon är förmodligen gjord på blodigt allvar. Den finns med på plattan Vildvuxna rosor från 2005, en skiva som dessutom innehåller låtar som En spelmans jordafärd, Manuel och Dialog i Mariagränd.

Citat om skivan:

"Skivan Vildvuxna rosor är, enligt mig, ett modernt mästerverk av en man som för inte så länge sedan befann sig längst ner i samhällspyramiden men som nu långsamt och med säkerhet i blick klättrar uppåt. Revanschen är nära.
(Peter Andersson, Labyrint)"

"Flinck sjunger med mycket teatral, ofta lätt hysterisk, sällan övertygande röst sånger vi aldrig vill höra igen eller kan hitta i känsligare, mer fantasifulla tolkningar på annat håll. (...) Men vänner av så-uselt-att-det-är-kul bör lyssna. Versionen av Lena Ph:s Dansa i neon är ett modernt pekoral, så uppstyltat fånig att man bara skakar på huvudet."
(Lennart Persson, Expressen, en geting)

Tja, döm själva!

Gröna prenumerationer

T och jag har bestämt oss för att börja prenumerera på ekologiska grönsaker som levereras varje eller varannan vecka. Vinsterna med detta är främst att man (förhoppningsvis) skonar miljön genom att välja obesprutat samt att man slipper släpa hem så mycket från mataffären. Billigare blir det ju inte, tvärtom, men det bryr jag mig inte om. Vi snackar inte heller om några astronomiska siffror.

Det jag hoppas på är att jag kommer att få inspiration till att laga mat med andra och smaskigare grönsaker än de gamla vanliga.

Jag har kollat på företagen Ekolådan och Årstiderna.

Det här är vad Årstiderna har i sin enklaste låda nästa vecka:

• Babyleaves från Billeslund,
• Tomater från Lykkesholm,
• Purjolök från Billeslund,
• Citrongräs från African Organic (Uganda),
• Savojkål från Tinggårdens Ekobruk,
• Majskolvar från Billeslund,
• Romanesco från Tinggårdens Ekobruk
• Potatis från Marienlyst Trädgårdar
• Färgade morötter från Billeslund,

Inte så trist, va? Man kan prenumerera på fisk och bröd och annat också. Men i vårt fall är det främst grönsakerna som lockar. Vilket av företagen ska jag välja?

Dags att variera musikutbudet på Max

I går intog jag min middag på Max. Jag är hängiven maxist och tycker att de gör de i särklass godaste burgarna - speciellt deras friscoburgare med äppelrökt bacon smakar mums!

Besöket blev dock något kortare än jag tänkt mig. Orsak: musiken.

På Max verkar man nämligen ha tagit ett principbeslut om att bara spela svensk musik på svenska. Resultatet är vidrigt.

Missförstå mig inte; jag tycker att Sverige producerar otroligt mycket bra musik, och jag sällar mig inte till den grupp som slentrianmässigt anser att engelskan är mer uttrycksfull än vårt språk. Sådana åsikter handlar mest om dålig insikt i sina språkliga färdigheter. Man kan inte använda alla synonymer i alla lägen, vare sig i svenskan eller engelskan. Och även om vi svenskar är förhållandevis bra på engelska så vill jag citera Fredrik Lindströms uttalande i DI:s helgbilaga Weekend:

"När folk säger att de pratar flytande engelska, alltså precis lika bra engelska som svenska, då vill jag dra med dem ut i köket, dra ut en kökslåda och säga: Snacka om de här grejerna nu."

Bristen handlar alltså bara delvis om begränsningar när det gäller språket. Nä, problemet är bristen på variation. På Max kör de samma kassettband varje gång. Det är nån av Ulf Lundells mindre kända låtar, något med Eldkvarn och en hygglig Kentlåt. Allt på svenska. Det verkliga kräkmedlet är emellertid Marie Fredrikssons Ännu Doftar Kärlek. När hon klämmer i med sitt ylande "vill du haaaaaaaaa mig då?" är jag beredd att ta burgaren och springa.

Jag besöker Max kanske en gång i månaden eller mer sällan, att man gillar något betyder inte nödvändigtvis att man vräker i sig det för jämnan. Ändå vill jag spy på musiken eftersom den aldrig byts ut. Hur trött måste inte personalen vara på det här? Fast de kanske har slutat lyssna.

Snälla Max, bredda er när det gäller den svenska musiken. Det finns så himla mycket bra där ute!

Musik för en stillsam söndag

De flesta som känner mig vet att jag gillar rockigare musik och blir uppriktigt stirrig av soft musik à la Lugna favoriter. Och inget gör mig mer nervös än avslappningsmusik. För om jag vill koppla av sätter jag på något med Stones, Detroit Cobras, Roky Erickson, White Stripes eller möjligtvis något kvalitativt dansbart som Pet Shop Boys eller Scissor Sisters.

Men det finns undantag. Det här är en fantastiskt bra låt som jag fastnade för när jag såg reklamfilmen, men vad det var reklam för minns jag inte. San Francisco har aldrig varit vackrare.

The Knife har gjort en lite tuffare version som jag kanske skulle föredra en annan dag.

Praktpekoral i radionatten

Det är natt och vi sitter i en bil på väg mellan Uppsala och Stockholm. Ur radion strömmar samma menlösa musik som alltid på nätterna. Det är soft, det är gitarrer och Westlifeballader. Pratet är lika utslätat och programledarna med mesiga röster vidarebefordrar hälsningar från nattarbetande hotellportierer och sjuksköterskor.

Men plötsligt kommer den. Låten. Det är en duett mellan två män där en sjunger texten medan den andra pratsjunger samma rader, som ett eko. Det är svulstigt, pretentiöst, svåruthärdligt men samtidigt proffsigt arrangerat. Jag märker att alla i bilen lystrar. Om vi varit katter skulle vi ha vinklat öronen för att verkligen suga in allt ljud.

-Va fan är det här? säger jag.
- Tyst, det är ju bra, ju, säger någon annan.

I mitt huvud börjar jag gå igenom alla möjliga humorgrupper som kan ha spelat in den här låten, för det måste vara en parodi. Låten fortgår och pratsångaren börjar köra lösryckta pretentiösa fraser på franska.

- Jag tror att det är seriöst, säger T.

Texten känner vi alla igen:

Mitt i en storstadsdjungel
Bland betong och stål
Utan mening utan mål
Finns vi två
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång

(Chorus)
När vi ska dansa i neon
På vår resa genom natten
Vi ska färdas i en symfoni
Mot gryningen
Och vi ska dansa i neon
Bortom ropen, bortom skratten
Vi ska fångas av en melodi i skymningen
När det har blivit morgon
En helt vanlig dag
Du finns inte längre kvar
Det är bara jag
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång

När jag kommer hem vid fyrasnåret kastar jag mig på datorn för att ta reda på vilka som sjunger. Det visar sig vara Ola Salo och Thorsten Flinck. Inom mig bubblar skrattet.

Smycken för smarta kvinnor

När det gäller smycken är Dada's Diamonds kollektioner svårslagna. Smyckena är vackra, finurliga, lätt excentriska och formges med inspiration från sagor, berättelser och litterära klassiker. Jag är hemskt sugen på de här örhängena och mycket annat. Med tanke på originaliteten och kvaliteten tycker jag inte att de är särskilt dyra heller.

Diskoutmaning

Sunkan utmanade mig på en frågesport om John Travolta som gick ut på att svara både snabbt och rätt. Vem som vann? Hon förstås.

Utmana i Travoltakunskap

Stupidity på Cobra Lounge

I morgon spelar ett av min favoritband, Stupidity, på Cobra Lounge i Uppsala. Det är Stiffo som tagit bilden.

Rockabillyfrossa när Cobra Lounge öppnar igen

Hur det går om man stoppar benet i grillen

Låt oss anta att du var tvungen att amputera en kroppsdel. Vad skulle du sedan göra med den borttagna handen eller foten? Stoppa benet i grillen? Det gjorde John Wood i North Carolina, och sedan blev han av med både grillen och benet. Nu pågår en vårdnadstvist om benet.

Läs mer i Svenska dagbladet: Vårdnadstvist om amputerat ben

Om vad jag shoppade i Bryssel

Nu ska jag äntligen berätta vad jag köpte till mig själv i Bryssel: ingenting!

Jag köpte praliner och kakor till T och en present till mamma, men när jag skulle försöka hitta något åt mig själv gick jag bet.

När jag är utomlands försöker jag alltid hitta något som känns unikt eller kul, ofta smycken, väskor eller kläder, men i Belgien hittade jag ingenting som tilltalade både mig och plånboken. Visst, jag såg massor av små butiker med fina kläder, men när skylten i fönstret talade om att ett par trosor kostade motsvarande 600 och en kofta 2500 kronor insåg jag att det inte var någon större idé att gå in.

Christa Reniers gör vackra ringar, men vi ska köpa en ny diskmaskin så...

En onödig stund på Arlanda

På flygplatsen i Bryssel frågade en kille i min ålder om han hamnat vid rätt gate. Han hade missat sitt anslutningsplan till Sverige och hade nu en något svårtydd biljett. Vi växlade några ord och han frågade om jag kunde guida honom ut från flygplatsen när vi var framme, och självklart kunde jag det.

På Arlanda frågade han mig om han fick låna min mobil och ringa till sin syster och säga att han var framme, och som tack för hjälpen bar han en av mina tunga väskor.

Precis när det var för sent, precis när vi passerat inget-att-deklarera-skylten i tullen förstod jag vad som skulle hända. Tulltjänstemännen skulle ta honom åt sidan och undersöka hans väska. Min väska. För killen var svart, från Gambia.

Mycket riktigt bad de honom kliva åt sidan och visa upp väskorna. Jag blev naturligtvis tvungen att säga att han bar på delar av min packning och därmed bli grundligt granskad. Så i stället för att åka hem tillbringade jag en timme i tullen medan en man kollade hela min packning. Han öppnade till och med ett kakpaket för att kolla om det verkligen innehöll bakverk.

Min nyvunna vän bara skrattade åt eländet. Han blir tydligen alltid stoppad i Gambia också eftersom han kör rastalooken, och han trodde att det berodde på det den här gången också. Själv tror jag inte på det. Eftersom den andra snubben med svart hud på planet också fick visa upp sin packning var det uppenbart att det här handlade om fördomar kring hudfärgen.

Till slut fick jag klartecken om att ta min packning och gå, medan killen fick fortsätta att svara på konstiga frågor. De ifrågasatte till och med hans ålder och var mycket misstänksamma kring varför han åkt till Sverige. Att besöka syskon här räcker tydligen inte som skäl.

Så jag gick. Det hade bara verkat underligt om jag stannade, för vi kände ju egentligen inte varandra. På vägen ut stoppade jag en tjej med afrikanskt utseende och det var mycket riktigt hans syster. Jag förklarade läget och åkte sedan hem. Förbannad. För att våra fördomar är så ytliga och löjligt förutsägbara.

De förhatliga snubbelklumparna

I morgon: den afrikanske vännen

Egentligen borde jag skriva mer om Bryssel, men jag är trött och väntar till i morgon. Då, kära läsare, får ni veta mer om shoppingen och min nya bekantskap.

Onödig vardagsdramatik

Moules frites, musslor och pommes frites, ska man äta när man är i Belgien. Det hade jag gjort i måndags när jag knallade hem från en restaurang till mitt hotell vid halv nio. Men det var mörkt, och det var mycket folk ute, och något ljushuvud hade bestämt att bästa sättet att markera att trottoaren tog slut och vägbanan tog vid var att placera ut metallstycken stora som skokartonger på gatan. Så jag flyttade mig för någon förbipasserande, såg inte metallen och föll handlöst.

Det gjorde fruktansvärt ont. Mest ont gjorde det i höger höft, en paradox eftersom det var den sista kroppsdelen som slog i marken och följaktligen fick den minsta smällen. Ett ungt par kom förbi och frågade hur jag mådde. Jag var lerig, omtöcknad och mådde illa men jag lyckades med stor möda sätta mig upp.

- I am not drunk, I only had one beer! utropade jag och sträckte upp ett finger för att poängtera att jag inte var någon alkis.

Ytterligare en kille kom förbi och erbjöd sig att ta med mig upp i hans lägenhet i huset bredvid, men jag tackade nej och försäkrade att mitt hotell låg runt hörnet. Det unga paret ville inte låta mig gå, för jag blödde i ansiktet. När de sa det började jag tjuta.

För att det gjorde så ont. För att det kändes så fånigt. Och för att jag var rädd att jag skadat mig ordentligt.

Killen i paret försvann och kom efter en stund tillbaka med en trasa och en plastflaska med vatten. Jag torkade av mig och de ledde mig till mitt hotell, arm i arm. Hela tiden pratade de med mig, antagligen för att försäkra sig om att det inte var något allvarligt fel på mig. Jag tackade dem, fortfarande gråtande, oerhört tacksam över den godhet de visat mig och sedan försvann de från hotellobbyn.

När jag kom upp till mitt rum såg jag att jag bara fått mindre sår på hakan, läppen och en liten skråma på näsan. Några centimeter till och jag hade förlorat framtänderna. Eller krossat näsan. Så jag lugnade ner mig och gick och la mig. Ett tag övervägde jag att ringa till T, men sedan insåg jag att det var onödigt att skrämma upp honom. Jag hade lika gärna kunnat ramla en tisdagsförmiddag i Sverige.

Bra resmål för ensamma tjejer

Bryssel är en perfekt stad för den ensamma kvinnliga resenären; det är jättelätt att ta sig från flygplatsen till stadens centrum, och väl där är det gångavstånd till det mesta. Det är mycket folk ute på kvällarna, och man hör så mycket av svenska språket att man nästan undrar om det är ett officiellt språk i landet. Belgarna kan dessutom hygglig engelska och beter sig vänligt mot turister.

Vill man stanna längre än ett par dagar kan en utflykt till Brügge vara trevligt, för det är en mycket vacker liten stad.

Snygg i rätt färger

Med på planet till München där jag mellanlandade i söndags var Den Unge Hyllade Författaren. Han såg väldigt bra ut och var helt klädd i svart och mörkgrått. Jag reflekterade över hur enkelt det måste vara att alltid se bra ut om man verkligen klär i svart. Det är inte så många i Sverige som gör det. (Fast T gör det också.)

Om nu den här kända mannen hade burit brunt eller ljusgrönt hade han inte framstått som särskilt märkvärdig. Nu såg han elegant ut, som om kläderna var sydda speciellt för honom.

Tillbaka från Bryssel

Efter ett par dagars tjänsteresa är jag tillbaka i Sverige. Under de här dagarna har det funnits tillfällen då jag känt stark fysisk smärta och ilska över mänsklighetens enfald men även stark tacksamhet mot mina medmänniskor. Mer avslöjar jag i morgon...