OK boots - do your stuff

Dr martens boots, grattis på födelsedagen!

Fina 50-åringar

Det fanns en tid då jag trodde att jag tröttnat på docs för all framtid. Men jag hade fel. De är mig i dag lika kära som på slutet av 80-talet. Just nu vill jag ha kängorna på bilden. Fast det får nog vänta till jag kommer till USA.

I morgon fyller Dr Martens 50 år, och det är inget aprilskämt.

Känd känga fyller 50 - hyllas med tio musikvideos

Trött men glad

Jag är ganska trött i dag. Post-ställa-om-till-sommartid-syndromet, antagligen. Det kommer efteråt, för i måndags var jag ovanligt pigg. Jag har sprungit runt i huset i kväll, för jag tillhör valberedningen i vår bostadsrättsförening, och snart är det årsmöte. Utgången var oviss: Skulle någon vilja vara med i styrelsen? Konstigt nog tackade flera av de tillfrågade ja till att delta. Någon sa till och med till sin sambo: Ja, vi har faktiskt pratat om att vi skulle vilja vara med och jobba. Fattar ni hur konstigt det känns? Någon engagerar sig frivilligt. Mer sånt, tack.

Leg of the day - 27 mars

En del människor har fjärilar i magen. Själv har jag mina på benet.

Strumpbyxor - Post
Skor - Doc Martens

En hyllning till de duktiga flickorna

Genom historien har det som alla vet funnits många raffinerade knep för att trycka ner kvinnor. Vi ska vara oskulder, täcka våra ansikten och armar. Dricker vi en droppe under graviditeterna eller äter en bit opastöriserad ost så blir våra barn svårt handikappade eller sociopater. Intensiva kvinnor bär skulden om de får homosexuella söner etc. Samtidigt förväntas vi numera ta för oss och vara tuffa, men inte för tuffa, för då uppfattas vi som aggressiva och okvinnliga. Vad vi än gör är det fel. Vårt eget fel.

Numera finns det en ny kvinnotyp att hacka ner på: Den Duktiga Flickan. Det skrivs böcker om flickor som högpresterar och går in i väggen vid max 35. Man får läsa deras berättelser om ett liv som går i 200 kilometer i timmen och sedan är det meningen att man ska förfasa sig. Experterna lägger pannorna i djupa veck och säger att de här flickorna borde tagga ner och lära sig av pojkarna som softar sig genom skolåren men som det går bra för ändå. "Duktig flicka" har i vissa sammanhang nästan blivit ett skällsord.

Själv säger jag: Ursäkta, men vad är alternativet för kvinnor i dag? Vad får man om man inte högpresterar?

Hur blev ambitiösa tjejer ett problem, frågar sig Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren i en debattartikel i dagens Aftonbladet.

De ifrågasätter om uppmaningar om att de duktiga flickorna ska dra ner på ambitionen är rätt väg att gå: "Är inte hyllningar av dem, bekräftelse, trygghet och svängrum i en jämställd miljö bättre? Sånt skapar möjlighet för hälsosam duktighet.

För att vara duktig är inget fult. Den som är duktig är kompetent, kunnig, smart och driven."

Jag var själv en högpresterande flicka under högstadiet och framför allt gymnasiet. Det gav mig en plats på en högstatusutbildning. Sedan jag hoppat av den kom jag genom mina kunskaper i en rad ämnen och skicklighet i att prestera i provsituationer in på en annan utbildning. Den utbildningen tar bara in studenter genom prov och det finns människor som pluggar en till två terminer på universitetet för att förbereda sig för provet. Jag kom in utan dessa förberedelser.

I dag är jag överlycklig över att jag har ett kvalificerat jobb. Mitt hårda arbete har lett någonvart. Jag hade inte haft det så här bra om jag ägnat kvällarna under gymnasietiden åt att titta på video.

Jag håller dock med Ernsjöö Rappe och Sjögren när de skriver att problemet "är inte ambition och prestation. Problemet är att kvinnor i alla åldrar inte får lön, makt, befogenheter eller positiv feedback för sin duktighet. Den leder liksom ingen vart."

För en sak är säker: Hade jag haft snopp hade mina ambitioner tagit mig betydligt längre.

Läs debattartikeln här: Sluta trycka ner duktiga tjejer

Bird is the word!

Svängigt, va?

Sunkan, Henke & jag

I lördags var vi hemma hos Henke och Jerkan, bland annat för att postumt fira den bortgångne gaypippin Knasen som skulle ha fyllt 23 år. Det var det vanliga gänget ungefär: Annika, Jocke, Gustav, Yvonne, Sunkan, T och jag. Mycket god mat: lammfärsspett och skum men god rysk efterrätt. Så här glada var vi. Henke ser ut som någon sorts ljusfenomen. En ängel, kanske?

Kristen ska-musik - genren du inte visste fanns

Den här låten får mig att skratta och vilja dansa. En blåssektion hade varit pricken över i:et.

Nu väntar jag bara på muslimsk tango och judisk salsa. Och min egen nisch får väl bli ateist-humanistisk gospel.

Lotta är bästa husläkaren

Till och med SVT har förstått att min husläkare, Lotta Brohult, är unik. Nu får hon en tv-serie tillsammans med kollegan Magnus. Kolla in Kvartersdoktorn på ettan i kväll, 21.30. Rörande skildring av läkarna och deras patienter, och schyssta bilder från mina kvarter.

En liten serie om hur det går till här i världen...

...hittar du här.

Mer smink förbättrar humöret

Jag är fortfarande inte helt frisk. Det känns tungt att gå längre sträckor och jag har fortfarande svårt att tala så mycket som jag skulle vilja. Vad gör man då? Jo, man målar på mer smink och ser glad ut, i bästa fake-it-til'-you-make-it-style. Jag har bara varit ut som hastigast och köpt kattgräs och torkad mango från Burkina Faso. Men vem vill vara ute någon längre stund i det här snöovädret?

Leg of the day

Strumbyxor - Bebaroque
Skor - Doc Marten
Nagellack - OPI
Kjol - Orkan Lia

Och det här är mitt Mad Men-jag

Jag är damen med den röda klänningen. Inte lika likt, men kul ändå. Gör en själv, vettja!

"Mad Men Yourself!"

Drömt om att få vara en karaktär i tv-serien i Mad Men? Med Mad Men Yourself kan det bli möjlighet. Så här ser T ut när han gör en tv-variant av sig själv. Likt, va?

En dag i Godzillas liv

9:00 Frisksport i snön.
11:00 Diskar grötkastrullen.
13:00 Spanar in en gullig katt.
17:00 Snackar politik med några väldigt engagerade killar och tjejer.
20:00 Chillar med polarna och en Dubbelbock!

Ögonfransgegga som fungerar

Folk har olika preferenser när det gäller skönhet. En del spenderar mycket pengar på att försöka se bruna ut året runt. Andra sprutar in grejer i läpparna eller i rynkorna. Själv är jag löjligt förtjust i att ha långa ögonfransar. Jag har haft permanenta lösögonfransar flera gånger, inför speciella tillfällen. Det är dyrt men håller i flera veckor, förutsatt att det inte är väldigt kallt förstås, vilket jag bittert fick erfara när jag skaffade lösfrallor sist, mitt i ruggigaste vinterkylan. De trillade då av efter en vecka.

Nu har jag sedan den 27 januari applicerat produkten Neulash varje kväll före sänggåendet. Jag var minst sagt skeptisk innan, men jo, efter en dryg månad är fransarna längre och fler på de ställen där det faktiskt funnits luckor i fransraden. I mitt fall tycker jag att det tar längre tid än 30 dagar innan det händer något, men det är nog individuellt hur snabbt håret växer. Många upplever att deras fransar blir böjda av kuren, men jag kan faktiskt inte uttala mig om det eftersom mina fransar är naturligt böjda. Produkten svider något, men jag har inte blivit röd runt ögonen.

Bilden är tagen innan jag blev sjuk och tappade rösten. Jag har inget annat smink än mascara och har bara använt photoshop för att ta bort två blodådror som såg helt vansinniga ut i extrem närbild. Tyvärr har jag ingen bra före-bild.

I DN:s sminkblogg har Malin Crona provat Neulash. Hur det gick för henne kan du läsa här. Det bör tilläggas att min förpackning är mindre och att den kostade 895 kr, inte 1595 som den stora.

Nej, nu väntar sängen igen.

Vart tog rösten vägen?

Ingen röst i dag heller. Jag har sovit merparten av dagen, har bara klivit upp för att dricka honungste eller ta värktabletter. T börjar hämta sig från matförgiftningen han drog på sig när vi köpte skämd böckling i söndags. Men Grace mår prima som vanligt.

Ingen röst i dag

Jag har tappat rösten. När jag försöker säga någonting kommer det i bästa fall pipande eller väsande ljud ur munnen. Komiskt för andra kanske, men inte särskilt kul för mig. Vill helst gå och dra något gammalt över mig. En filt eller en potatissäck kanske? Har du nåt som passar?

Moral = instinkt

Människors som pratar om vikten av etik och moral har jag alltid betraktat med skepsis. De har problem med sin egen moral, tänker jag.

Det är väl ingen tillfällighet att Madonna, som man får anta har provat det mesta när det gäller sex & drugs & rock'n'roll, skriver moraliserande, präktiga böcker för små flickor och sätter den egna dottern i sträng klosterskola. Hon vet vad man kan göra och vill därför stoppa andra från att göra det.

Moralen används även som vapen av politiker som - i brist på pengar och idéer till skolan - ropar på återinförandet av betyg i ordning och uppförande samt undervisning i etik, företrädesvis med kristna förtecken.

Författaren PC Jersild fångar det här fenomenet på pricken i dagens DN. I debattartiklar i SvD har han klargjort att han tycker att utbildningsminister Jan Björklund har fel när denne vill att skolan ska undervisa i kristendom i stället för religion. Jersild säger att "om människan helt och hållet trott på vad religion och kristendom försökt lära oss hade vi inte kommit så här långt, vi hade dödat varandra på vägen."

De flesta av oss skulle försöka rädda någon som håller på att drunkna. Dock inte för för att göra Gud glad, "moral har vi ändå":

"Det är en instinktiv handling. Människan har en genuin förmåga till att välja godhet framför elände. Det är antagligen genetiskt betingat och kulturellt påbyggt." säger Jersild till DN.

Word.

Trött på sura gubbar i kollektivtrafiken

Jag undrar varför gubbar alltid ser jätteglada - ofta rentav triumfatoriska - ut när de skäller ut konduktören för att tågen är inställda eller försenade. Tror de att de är unika som insett att järnvägstrafiken har allvarliga problem? Tar de ut den kvävda ilskan i hemmet på någon okänd?

Varför är det alltid gubbar? Och vad tror de att de ska vinna på att skälla på en enskild SJ-anställd? Alla vill hem. Alla vill avsluta arbetsdagen i rimlig tid.

Jag vill ge ett stort fång rosor till tågpersonalen som tålmodigt jobbar vidare och skickligt och vänligt avvisar de sura gubbarna.

Mysigaste apoteket?

Sedan apoteksmonopolet försvunnit försöker de olika apoteken överträffa varandra när det gäller utbud och fräschör. Och livsmedelsbutikerna försöker göra hörnorna för de receptfria läkemedlen så trivsamma som möjligt. Men frågan är om inte Åke i Skellefteå hittat landets mysigaste plats för att köpa alvedon.

Norrländsk paraplydrink?

Hö hö hö! (Tack Jerkan för den talande bilden.)

Nya bågar

Jag har bestämt mig för bågarna på bilden. Det syns inte på bilden, men de är svarta och liksom självlysande oranga. Inte fullt så crazy som man skulle kunna tro, men ändå kaxiga. Jag tvekade först men blev påhejad av en fd kollega som var i butiken för att köpa en present samt en okänd dam med fuchsiafärgade bågar.

På den här bilden ser jag ut som en helt annan kvinna, tycker jag. Inte helt likt mig i framtoningen. Och jag fantiserar om vem jag skulle kunna vara om jag inte kände mig själv. Alternativ bildtext ur DN: Sylvie Betrand, 42, forskare i kvinnohistoria vid universitetet i Marseille, säger att de senaste årens lågkonjunktur påverkat de franska familjerna negativt. Hon tror att man kommer att få se en stark tillbakagång när det gäller kvinnors löner inom den statliga sektorn.

Oh, well. En kollega sa till mig i dag att jag ser mycket piggare ut i ögonen. Det beror på de ögondroppar mot allergi som min läkare skrivit ut. Dimman är borta och jag ser allt i ett nytt ljus.

Ännu en halkig dag

Det är glashalt utanför mitt hem. Och jag har svårt att uthärda halkan. Isen bildar konstiga knölar på asfalten, så man kan inte bara glida med längs gatorna heller. Jaja, snart är det vår.

Insnöat i Norrland

Det fungerar sällan att tänka på andra människor som har det ännu jobbigare i stunder när man har det svårt. Har man brutit lilltån underlättar det ju knappast att man reflekterar över individer som brutit foten eller amputerat hela benet.

Men jag tycker att alla uttröttade snöskottare i Mittsverige bör ta sig en titt på hur mitt barndomshem i Ursviken utanför Skellefteå ser ut just nu. Detta efter att min far skottat taket tre kvällar i rad. Rasar taket in får man ju inte ut någonting på försäkringen. Min mamma säger att man inte ser vägen från söder längre. Själv säger jag: Men vart har vägen tagit vägen?

Jag visar bilden för min kollega fru Ström, bördig från Kristianstad, och hon utbrister: Men vart har huset tagit vägen?

Detta är Sverige i dag, mina vänner.

En sista skymt av Emil

I söndags gick jag och handlade vid femtiden. Högst upp i rulltrappan la jag märke till en man som stod med sin flickvän och barnvagn och pratade om något trivialt, verkade det. Vi kände inte varandra, fast jag har sett honom i mitt kvarter många gånger. Och på film och tv. Nu kommer jag aldrig att se honom igen. För mannen var Emil Forselius. I tisdags hittade hans mamma honom död i hans lägenhet. Självmord.

Det känns konstigt och meningslöst. Och jag kan inte låta bli att tänka att det kanske var den sista måltiden i livet som han handlade till. Kanske var jag en av de sista människorna att se honom levande. Mina tankar går till hans familj.

Aftonbladet: Han hittades av sin mamma

Ska jag köpa bågar av Tom?

Det mesta i mitt liv kretsar kring synen just nu. Knappt har jag hunnit fylla tant förrän ålderskrämporna dykt upp med full styrka. På nolltid har jag gått från måttligt översynt till superduper dito. Jag har ont i ögonen och måste blunda långa stunder för att orka läsa. Och optikern vet inte vad han ska ge mig för styrka. Jag har fått en remiss till en ögonläkare. Med lite tur kan jag få en tid om en månad. Annars kan det dröja upp till ett halvår.

Någon på jobbet hade med sig ett gäng bågar som hon skulle välja mellan i dag. Jag provade ett par och tyckte att de passade riktigt bra, förvånansvärt eftersom jag brukar ha stora problem att hitta någonting som funkar. Bågarna har Tom Ford gjort. Vilken kille: kläder, parfym och film.

Övre bilden föreställer mig i mina nuvarande. Nedre bilden Tom Ford-bågarna. Vad tycker ni? Vilka passar mig bättre?

Vad ska man ha cornflakes till egentligen?

Den 19 februari 1906 bildades Battle Creek Toasted Cornflake Company av doktor John Harvey Kellogg för att masstillverka de frukostflingor som han serverade patienterna på det mentalsjukhus han förestod.

Kellogg beundrade Sylvester Graham, som uppfunnit grahamskexen och som trodde på sexuell avhållsamhet. Kellogg i sin tur trodde att söta och starka smaker ökade lusten hos människan. Därför var han övertygad om att cornflakes skulle fungera som anti-afrodisiak och minska driften hos den som åt dem. Funkade det, tror ni? ;-)

Stupidity på Pluto

Stupidity spelar på Pluto i Gröndal den 9 april. Hoppas vi ses där!