Avdelningen saker man inte får säga

I dessa "tioårsedantider" är det väl inget man bör säga högt, men varje gång jag ser bilder av prinsessan Diana ryggar jag instinktivt tillbaka för att hon hade så ful frisyr, eller så fula frisyrer snarare. Jag minns att jag läst att hon aldrig kunde göra radikala klippningar eller ens toppa sig som vanliga människor, nejdå, om hon ville ha en ny frisyr fick hennes frisör ta ett par millimeter runt var tredje dag. Varför klippa sig alls om det blev så fult? Jaja, en del blir tanter tidigt.

Hur hemstaden framstår för andra

"You can't be serious. Are we gonna play in a town in the north of Sweden called "She left you"?..."

Lettisk kommentar inför innebandy-VM i Skellefteå -96

Hämtat från denna sida med sportgrodor. Det var Jerkan som tipsade

Att färga om sig själv

Jag har färgat håret regelbundet sedan jag var tolv. För några år sedan fick jag för mig att sluta bara för att se hur min riktiga hårfärg ser ut innan jag blir gråhårig. Och det var ingen hit. Håret blev hopplöst mjukt, omöjligt att forma och färgen var ful. Mörkt askblond konstaterade frisören att nyansen motsvarade när vi jämförde med en färgkarta. Det kändes lite konstigt eftersom jag och alla andra (tror jag) alltid ansett mig vara brunett. Jag har dock en teori om att färgkartor och hårfärger skapas i USA och där är det tjusigare att vara blondin än det är här.

Min hudfärg har jag dock sällan haft anledning att ändra på. I tonåren på 1980-talet, när alla andra låg i solarier och stekte sig och tillbringade varje solig minut på gräsmattan, satt jag inne och lyssnade på The Sisters of Mercy och åt bullar. Min mor bönföll mig ständigt om att gå ut i solen för "man ser ju ändå fräschare ut när man har lite färg". Men jag vägrade. Jag ville vara blek. Och så här efteråt ser man ju verkligen att de som stekte sig i solen på den tiden inte ser så fräscha ut längre. Medan jag fortfarande får visa leg på Systemet, heheh.

Förra året kom en massa nya produkter som successivt ger en lätt brun-utan-sol-effekt ut på marknaden. Jag köpte och smorde in mina ben som fick en ljusbrun nyans efter en tids användning. Det såg trevligt och naturligt ut och dessutom syntes de gröna blodådrorna inte lika mycket. I år tänkte jag upprepa denna behandling. Så jag peelade benen och smorde omsorgsfullt in dem med lotionen. Fast efter några dagar blev benen randiga och färgen ojämn, nästan som om jag försökt göra ett konstverk på benen, så jag la av fullständigt. Det var inte meningen, helt enkelt.

I går var jag inne på en zooaffär där jag fastnade framför några väldigt färgglada kanariefåglar.

- Det är fodret som ger den här färgen, konstaterade tjejen som jobbade där.

Genast började jag fantisera om hur bra det vore om något liknande fanns för människor. Man kunde ta ett piller eller en chokladbit som ändrade färgen på håret eller ögonen, eller som gjorde rakt hår lockigt eller tvärtom. I dag skriver Aftonbladet om hormonet melatonan som gör människor bruna, smala och eh... snuskbenägna. Fast det finns inte i pillerform, utan man måste injicera skiten. Nä, usch, ge mig god mat som gör mitt hår lite mörkare eller lite rödare i stället.

Hur det går till när pilen rör sig på skärmen

Har du någonsin funderat på hur det kommer sig att pilen rör sig på datorskärmen när du flyttar musen? Klicka här, dra med musen och testa att klicka.

Döende dator

Vår dator har inte långt kvar. Man kan bara ha ett eller med lite tur två program uppe samtidigt. Outlook, explorer och photoshop samtidigt leder förr eller senare till ett sammanbrott och allt tar en evig tid. Om datorn hade varit en människa hade den varit en bit över 90, oerhört långsam, sjuklig och lite snurrig men inte senil.

Så om jag skulle försvinna från bloggen ett tag så beror det sannolikt på datordöden.

Stenmarkare på Kulturhuset

Alla som rör sig i Stockholms city eller i närheten på dagtid bör snarast gå till Kulturhuset för att se Jan Stenmarks bilder med tillhörande små texter. Utställningen är gratis och förgyller lunchtimmen eller stunden efter jobbet. Man får sig några skratt och mår bättre när man går ut genom dörren. Utställningen pågår till den 4 november och är gratis.

Text till bilden: "Ifall gluggen suttit lite högre upp hade jag sett precis ut som Adolf Hitler."

Och ja, det ser ut som om jag har ett nazitema här i bloggen.

En diktator i en väska

80-talsvideor, hur tänkte de? (del 4)

1985 släppte italodiscogruppen Scotch sin lp Evolution. Min kompis som älskade den här genren köpte plattan och jag lät henne spela in den åt mig, lite tvekande så där. Min mor och minsta lillebror blev dock mycket förtjusta, och hade inte kassetten gått sönder efter x antal år så hade de säkert fortfarande susat omkring på vägarna i hemtrakten och lyssnat på Delirio Mind och de andra låtarna. Det är nåt larvigt men catchy över plattan.

Videon till Disco Band är kanske världens sämsta video genom tiderna. Jag vet inte vad som kan konkurrera med den här koreografin och handlingen som påminner om nåt som de "skojiga" killarna i klassen levererade på roliga timmen på mellanstadiet.

Ingredienser: sjukhussängar, spastiska rörelser, peruker.

Min reflektion: Det här tyder på dåligt självförtroende. De tyckte antagligen själva att de var enormt pinsamma. Man ser inga närbilder på deras ögon, vilket styrker min teori. Och vilka av de fyra är med i duon Scotch?

Kolla videon här!

En ny stadsdel?

Det är en skön sommardag. Hela familjen är nere på besök och vi sitter på en färja som tar oss från en del av Stockholm till en annan. Mamma pekar på den plats vi just lämnat och säger: Vad sa du att det här hette? AIK sjöstad?
Jag: Hammarby sjöstad.
Mamma (glatt): Jaja, jag visste väl att det var nåt med ett lag!

Sunkans Sunshine Band

I lördags firade vi att Sunkans kille fyller 50 inom kort. Festen ägde rum i koloniområdet Iris vid Brommaplan, som tydligen är med i en dokumentärserie som går i TV4+.

Sunkan och jag hade tränat in ett framträdande med våra kazooer. Under hela sommaren har vi repat så ofta vi kunnat, vilket försvårats av att hon har minst sagt oregelbundna arbetstider och normalt bor på en ö som endast passeras av båt ett par gånger om dagen.

Det var Sunkan som kom på att vi skulle köra Stevie Wonders Happy Birthday samt temat till Emil, ni vet "till snickerboa ränner jag när det är nåt jag gjort". Jag kläckte idén med In the navy (Village People). Vi hade även repat in en, för oss, ganska avancerad koreografi. Till Emillåten körde vi till exempel några folkdansinspirerade steg

Strax före framträdandet blev Sunkan nervös. Jag kände mig speedad men inte direkt orolig, i alla fall inte för att göra bort mig, för det gör jag ändå hela tiden. Showen gick bra, fast det blev lite si och så med dansstegen eftersom scenen var full med notställ.

Och ja, vi är lite knäppa. Jag har aldrig påstått nåt annat.

Den stora sömnen

För den som älskar byggarbetsplatser är Cardiff fantastiskt. För oss som inte gör det är det ganska jobbigt när halva staden har grävts upp och fotgängare hela tiden hänvisas till små sunkiga temporära gångvägar bakom staket.

Vi bodde en natt på The Big Sleep, ett ganska kul budgetdesignhotell med lätt Clockwork Orange-känsla. Rummet hade gardiner av teddy- och fleecetyg - och på väggen hängde ett foto av John Malkovich. Hotellet har röstats fram som ett av världens 25 coolaste hotell av Conde Nast Traveller, vad nu det är.

Cardiff är inget shoppingparadis om man gillar originella affärer, men det vanliga utbudet med M&S, Debenhams, Boots och andra kedjor finns självklart i denna stad som bebos av cirka 300 000 människor. Världens äldsta skivaffär finns dock här, från 1894 tror jag.

Hemma igen

Efter en mardrömslik resa från Cardiff som tog 24 timmar i stället för 12 är vi nu hemma och myser med vår kattunge Grace. Jag ska inte trötta ut er med alltför många detaljer, men resan involverade en ofrivillig hotellnatt, eller snarare några hoteltimmar, i Helsinki efter ett missat plan och någon sorts ickedialog med oförstående flygplatsmedarbetare som inte ens kunde skolengelska. (Det påstås att finnarna når väldigt bra resultat i skolan, men det gäller banne mig inte språk) Vi blev framåt småtimmarna tvungna att tillverka en kattlåda av en kartong för skrivarpapper och några nävar grus som omgav en fejkpalm i foajén. Och det var mycket nära att det inte blev någon kattresa alls.

Grace sov väldigt mycket när vi kom hem. Hon gömde sig i vår säng i timtal och sen byggde hon en grotta under en filt i soffan. Nu har hon kvicknat till och studsar runt i lägenheten till vår förtjusning.

En sorts homomåltid

Under min tripp till Wales åt jag faggots, en sorts färsbiffar, med mosade ärter och potatismos. Smaskigt! Detta sköljde jag ner med cidern GAYMERS.

Håll för övrigt med om att det är rätt knasigt att nationalrätten i Wales är ostmackor.

Big & Tasty

I Cardiff blev jag biten av en lång vit orm. Hon hette Pearl och hade inte ätit på en månad. Det är möjligt att hon förväxlade mig med en stor vit råtta - det vill säga det hon brukar äta.

Såret har läkt men jag är övertygad om att jag både luktar och smakar gott.

Veckans mest smaklösa plagg

Förra lördagen när jag skulle ta bussen till ett cocktailparty i Nacka såg jag en snubbe som hade en sån här t-shirt på sig. Han såg ut att bära den på allvar. Den var så hemsk så jag var tvungen att kolla upp den på nätet. "This makes a great gift for any man whose penis is a true legend" skriver tillverkaren. No I don't think so. No, no, no!

80-talsvideor, hur tänkte de? (del 3)

Paul Weller är en artist som är väldigt mån om sin integritet och framtoning. Han levererade tuff, rak och punkig musik med sin grupp The Jam som skivdebuterade 1977. Paul var gruppens självklare ledare och frispråkige talesman till dess att han upplöste gruppen hösten 1982.

Det är därför konstigt att han med sin nya grupp The Style Council gjorde videon Long Hot Summer, eller som vi döpt om den till i bekantskapskretsen: gayvideon.

På Youtube har någon skrivit så här om den: "Why would two supposedly straight men come out with a queerbait video like this?" respektive "Best Style Council song ever but my god this is a seriously gay clip! Wonder if they were taking the piss or was it just the 80's?" Ja, det kan man fråga sig.

T, som en gång i tiden var aktiv i Jams svenska fan club och som har träffat Paul Weller flera gånger säger att han tror att Weller velat provocera.

- Dessutom var ju 80-talet mer "gay" än vår tid. Killar hade ofta smink. Och jag tyckte inte att den här videon var gay när jag såg den då.

Ingredienser: kanalbåtar, bongotrummor, homoerotiska undertoner, naken hud, dans på pickninckfilt.

Min reflektion: Förmodligen har T rätt. Och scenen när de två männen ligger och smeker varandras öron har nog tillkommit som ett skämt.

OBS! Det här handlar inte alls om att skratta åt bögar. Det skojiga är Wellers plötsliga "humörsvängning" och att videon är så otippat sliskig.

Ok, njut nu av Style Council -Long Hot Summer

Mysiga Baldrick

Trots en trist förkylning har jag jobbat hela dagen. Jag är så trött att minsta lilla motgång skulle kunna få mig att börja böla. Så jag försöker tänka positivt. Snart kommer ju vår lilla kattunge Grace att flytta hem till oss. Och snart får jag träffa helmysiga sphynxen Baldrick.

Jag bifogar här en väldigt kort film med Baldrick. Den är fullständigt poänglös men man får en bild av hur han ser ut och rör sig i verkligheten. Trodde först att "Baldrick my Sphynx having a wash" skulle innehålla nåt sorts slapstickmoment där kissen blir nerputtad i vatten av andra kissar, men det gör den ju inte. Ja, jag sa ju att jag är trött.

Baldrickvideo

80-talsvideor, hur tänkte de? (del 2)

Ibland kan man se saker som är ganska dåliga, men som ändå känns lockande. Jag såg inte filmen G förrän 1997, och tyckte då att den var usel fast fascinerande. Lite så är det med videon till The safety dance, en låt från 1982.

Videon innehåller ett intressant fenomen som försvann med 1980-talet: en sorts glad framåtspringande dans med vevande armar.

Ingredienser: dvärgar, lantlig miljö, festivalkänsla, folklig dans och tuppmasker.

Min reflektion: De måste ha haft många polare, för det är väldigt många människor med i videon.

Se videon här

Men without hats finns fortfarande

Ett barndomsminne

I dag är det 30 år sedan Elvis Presley dog. När jag fick reda på att han inte längre levde befann vi oss i Umeå, mamma, pappa och jag. Det var en solig men något kylig höstdag, för på den tiden var det höst i Västerbotten i mitten av augusti.

Vi hade besökt regionsjukhusets öron-näsa-hals-avdelning för ännu ett test av min öron. Det var session efter session och timme efter timme då jag satt med hörlurar i en liten bur och tryckte på en knapp så fort jag hörde en signal. Vad man kom fram till är det väl ingen som vet, men jag minns en irriterad doktor som nån gång var sur för att jag inte tog det hela på allvar. Men hallå, hur kul tycker barn att det är att sitta instängda och lyssna efter pipljud?

Ingen har för övrigt intresserat sig för mina hörselproblem på ungefär trettio år. Det inkluderar mig själv.

Efter lunchen gick vi förbi några affärer och då såg vi löpsedlarna om Elvis död. Jag blev lite ledsen, för på den tiden fanns inte så mycket musik, vare sig på marknaden eller i mitt barnamedvetande. Egentligen kände jag bara till Abba, Harpo, Baccara och Elvis - och så Thor-Leifs, som en kompis med frenesi men utan resultat försökte få mig att gilla. Och det kändes naturligtvis tråkigt att cirka 20 procent av alla artister i världen dött.

När vi pratat om Elvis fick jag ett seriealbum om min stora barndomsidol: King Kong. Därefter körde vi de 14 milen hem igen.

Blommor till en onåbar

Aftonbladet uppmärksammar i dag verket HEJ PAPPA DET ÄR JAG på kultursidorna.

Jenny Tunedal skriver att "Collins verk kombinerar det privata i sorgen, det delbara i språket och det offentlige i konsten i ett verk som känns ovanligt generöst.Det är lite som en förbön, fast inte till någon sträng gud, lite som att tända ett ljus för någon. Alla kan se att det lyser."

Hon fortsätter:

"Alla kan ställa sig bland blommorna, i eller mellan orden och vinka till pappa, upp mot himlen in i avståndet. Till pappan som är död, bortrest, bortvänd, onåbar. Och säga hej, inte hejdå."

Precis.

Läs artikeln Honom ska vi också minnas.