Korkat och ytligt hos Viktväktarna

På 2000-talets bönemöten finns inget utrymme för känslor och djupare tankar.

- Förra veckan pratade vi om att ta en dag i taget. Eh... är det nån här som har gjort det under veckan som gått, någon som har tagit just en dag i taget?

Kvinnan på scenen blickar ut över den grupp kvinnor som samlats i lokalen denna kväll. Generade tittar vi ner i knät eller i de gryllrigt färggranna broschyrer vi fått. Men ingen tittar på henne. Och ingen säger något. Det är det ingen som vill.

- Inger! utbrister kvinnan på scenen. Jag vet att du har tagiten dag i taget.

- Jaa...

Kvinnan på tredje raden och som uppenbarligen heter Inger nickar generat.

- Kan du berätta hur du gjorde när du tog en dag i taget?

- Jaa...

Inger tvekar länge. Hon vill inte svara, det märks.

- Jag, jag tog en dag i taget helt enkelt.

Kvinnan på scenen nickar förstående och går snabbt vidare till nästa ämne. Inga följdfrågor, inga reaktioner. Hon har fått vad hon vill ha.

Själv har jag gått igenom mycket tråkigt på sista tiden och skulle om så krävdes kunna ställa mig upp och inför hela församlingen berätta hur det känns att vara tjock och ensam och - just det - ta en dag i taget. Men nu råkar det vara så att jag befinner mig på ett möte hos Viktväktarna, och här på 2000-talets bönemöten finns inget utrymme för känslor och djupare tankar.

För livet på viktväktarvis beskrivs och mäts med enheten points. Allt vi äter varje dag kan och ska räknas med dem. (Och ve den som är korkad nog att använda ordet poäng, då får man sig en riktig utskällning.) Det står klart och tydligt att om man är kvinna och väger mellan 80 och 90 kilo ska man äta 22 points per dag. Att en deciliter kaffegrädde innehåller 3,5 points och en bit strutskött 2 points, det har jag förstått. Men vad en point egentligen motsvaras av är höljt i dunkel.

På det här sättet går vi sakta men säkert ner i vikt, problemet är bara att de små pointsen tar allt större utrymme i våra liv och innan jag ska sova ligger jag ibland och räknar points för mig själv. Jag inser vilken lågtstående varelse jag håller på att förvandlas till när någon viktväktande bekant glädjestrålande konstaterar att tio bitar av våra favoritsnacks bara innehåller två points och vi jublar.

För att hålla räkningen får man varje vecka när man väger sig ett litet schema där man kan bokföra sina måltider och kryssa i sitt intag av livsmedel och hur många glas vatten man druckit. Tillsammans med de små kurshäftena skapar veckoschemat möjlighet att pyssla med viktminskningen de flesta av dygnets timmar. Jag bläddrar ständigt i de brokiga häftena för att hitta ett recept eller en tabell eller liknande men tar aldrig rätt häfte på en gång, utan måste leta länge innan jag hittar det jag söker.

Som den sura akademiker jag är tyckte jag till en början att materialet kunde vara lite mer pedagogiskt upplagt. Sedan insåg jag att det här är själva grejen. Det handlar väl inte om ren desinformation, men bläddrar man tillräckligt mycket så går tiden och man tänker inte på mat. Dessutom vill väl Viktväktarna gärna att man ska tro att de är en ideell organisation och inte en del av den multinationella koncernen Heinz. Därav också den lågstadieliknande lokalen med taffliga handtextade skyltar på väggarna.

- Jag brukar säga att man ska ha ett förhållande med Points Plan, säger kvinnan på scenen, eller viktväktarkonsulenten som hon tituleras. Vad säger ni, har ni ett förhållande med er Points Plan?

Från gruppen hörs ett lågt mumlande ljud.

- Hur många av er har ett förhållande med Points Plan? Räck upp en hand!

Drygt hälften av deltagarna håller upp sina händer.

- Och hur många är det som inte har det ännu?

Jag räcker långsamt upp min hand. För jag vill inte ha något förhållande med ett viktminskningsprogram, jag vill ha ett förhållande med någon som har snopp.

(Det här texten skrev jag för några år sedan för att spegla mina funderingar kring viktväkteriet. Därför är det möjligt att verksamheten ändrats. Jag vet även att andra människor träffat inspirerande viktväktarkonsulenter.)