Avdelningen saker man inte får säga

I dessa "tioårsedantider" är det väl inget man bör säga högt, men varje gång jag ser bilder av prinsessan Diana ryggar jag instinktivt tillbaka för att hon hade så ful frisyr, eller så fula frisyrer snarare. Jag minns att jag läst att hon aldrig kunde göra radikala klippningar eller ens toppa sig som vanliga människor, nejdå, om hon ville ha en ny frisyr fick hennes frisör ta ett par millimeter runt var tredje dag. Varför klippa sig alls om det blev så fult? Jaja, en del blir tanter tidigt.

Hur hemstaden framstår för andra

"You can't be serious. Are we gonna play in a town in the north of Sweden called "She left you"?..."

Lettisk kommentar inför innebandy-VM i Skellefteå -96

Hämtat från denna sida med sportgrodor. Det var Jerkan som tipsade

Att färga om sig själv

Jag har färgat håret regelbundet sedan jag var tolv. För några år sedan fick jag för mig att sluta bara för att se hur min riktiga hårfärg ser ut innan jag blir gråhårig. Och det var ingen hit. Håret blev hopplöst mjukt, omöjligt att forma och färgen var ful. Mörkt askblond konstaterade frisören att nyansen motsvarade när vi jämförde med en färgkarta. Det kändes lite konstigt eftersom jag och alla andra (tror jag) alltid ansett mig vara brunett. Jag har dock en teori om att färgkartor och hårfärger skapas i USA och där är det tjusigare att vara blondin än det är här.

Min hudfärg har jag dock sällan haft anledning att ändra på. I tonåren på 1980-talet, när alla andra låg i solarier och stekte sig och tillbringade varje solig minut på gräsmattan, satt jag inne och lyssnade på The Sisters of Mercy och åt bullar. Min mor bönföll mig ständigt om att gå ut i solen för "man ser ju ändå fräschare ut när man har lite färg". Men jag vägrade. Jag ville vara blek. Och så här efteråt ser man ju verkligen att de som stekte sig i solen på den tiden inte ser så fräscha ut längre. Medan jag fortfarande får visa leg på Systemet, heheh.

Förra året kom en massa nya produkter som successivt ger en lätt brun-utan-sol-effekt ut på marknaden. Jag köpte och smorde in mina ben som fick en ljusbrun nyans efter en tids användning. Det såg trevligt och naturligt ut och dessutom syntes de gröna blodådrorna inte lika mycket. I år tänkte jag upprepa denna behandling. Så jag peelade benen och smorde omsorgsfullt in dem med lotionen. Fast efter några dagar blev benen randiga och färgen ojämn, nästan som om jag försökt göra ett konstverk på benen, så jag la av fullständigt. Det var inte meningen, helt enkelt.

I går var jag inne på en zooaffär där jag fastnade framför några väldigt färgglada kanariefåglar.

- Det är fodret som ger den här färgen, konstaterade tjejen som jobbade där.

Genast började jag fantisera om hur bra det vore om något liknande fanns för människor. Man kunde ta ett piller eller en chokladbit som ändrade färgen på håret eller ögonen, eller som gjorde rakt hår lockigt eller tvärtom. I dag skriver Aftonbladet om hormonet melatonan som gör människor bruna, smala och eh... snuskbenägna. Fast det finns inte i pillerform, utan man måste injicera skiten. Nä, usch, ge mig god mat som gör mitt hår lite mörkare eller lite rödare i stället.

Hur det går till när pilen rör sig på skärmen

Har du någonsin funderat på hur det kommer sig att pilen rör sig på datorskärmen när du flyttar musen? Klicka här, dra med musen och testa att klicka.

Döende dator

Vår dator har inte långt kvar. Man kan bara ha ett eller med lite tur två program uppe samtidigt. Outlook, explorer och photoshop samtidigt leder förr eller senare till ett sammanbrott och allt tar en evig tid. Om datorn hade varit en människa hade den varit en bit över 90, oerhört långsam, sjuklig och lite snurrig men inte senil.

Så om jag skulle försvinna från bloggen ett tag så beror det sannolikt på datordöden.

Stenmarkare på Kulturhuset

Alla som rör sig i Stockholms city eller i närheten på dagtid bör snarast gå till Kulturhuset för att se Jan Stenmarks bilder med tillhörande små texter. Utställningen är gratis och förgyller lunchtimmen eller stunden efter jobbet. Man får sig några skratt och mår bättre när man går ut genom dörren. Utställningen pågår till den 4 november och är gratis.

Text till bilden: "Ifall gluggen suttit lite högre upp hade jag sett precis ut som Adolf Hitler."

Och ja, det ser ut som om jag har ett nazitema här i bloggen.

En diktator i en väska

80-talsvideor, hur tänkte de? (del 4)

1985 släppte italodiscogruppen Scotch sin lp Evolution. Min kompis som älskade den här genren köpte plattan och jag lät henne spela in den åt mig, lite tvekande så där. Min mor och minsta lillebror blev dock mycket förtjusta, och hade inte kassetten gått sönder efter x antal år så hade de säkert fortfarande susat omkring på vägarna i hemtrakten och lyssnat på Delirio Mind och de andra låtarna. Det är nåt larvigt men catchy över plattan.

Videon till Disco Band är kanske världens sämsta video genom tiderna. Jag vet inte vad som kan konkurrera med den här koreografin och handlingen som påminner om nåt som de "skojiga" killarna i klassen levererade på roliga timmen på mellanstadiet.

Ingredienser: sjukhussängar, spastiska rörelser, peruker.

Min reflektion: Det här tyder på dåligt självförtroende. De tyckte antagligen själva att de var enormt pinsamma. Man ser inga närbilder på deras ögon, vilket styrker min teori. Och vilka av de fyra är med i duon Scotch?

Kolla videon här!

En ny stadsdel?

Det är en skön sommardag. Hela familjen är nere på besök och vi sitter på en färja som tar oss från en del av Stockholm till en annan. Mamma pekar på den plats vi just lämnat och säger: Vad sa du att det här hette? AIK sjöstad?
Jag: Hammarby sjöstad.
Mamma (glatt): Jaja, jag visste väl att det var nåt med ett lag!

Sunkans Sunshine Band

I lördags firade vi att Sunkans kille fyller 50 inom kort. Festen ägde rum i koloniområdet Iris vid Brommaplan, som tydligen är med i en dokumentärserie som går i TV4+.

Sunkan och jag hade tränat in ett framträdande med våra kazooer. Under hela sommaren har vi repat så ofta vi kunnat, vilket försvårats av att hon har minst sagt oregelbundna arbetstider och normalt bor på en ö som endast passeras av båt ett par gånger om dagen.

Det var Sunkan som kom på att vi skulle köra Stevie Wonders Happy Birthday samt temat till Emil, ni vet "till snickerboa ränner jag när det är nåt jag gjort". Jag kläckte idén med In the navy (Village People). Vi hade även repat in en, för oss, ganska avancerad koreografi. Till Emillåten körde vi till exempel några folkdansinspirerade steg

Strax före framträdandet blev Sunkan nervös. Jag kände mig speedad men inte direkt orolig, i alla fall inte för att göra bort mig, för det gör jag ändå hela tiden. Showen gick bra, fast det blev lite si och så med dansstegen eftersom scenen var full med notställ.

Och ja, vi är lite knäppa. Jag har aldrig påstått nåt annat.

Den stora sömnen

För den som älskar byggarbetsplatser är Cardiff fantastiskt. För oss som inte gör det är det ganska jobbigt när halva staden har grävts upp och fotgängare hela tiden hänvisas till små sunkiga temporära gångvägar bakom staket.

Vi bodde en natt på The Big Sleep, ett ganska kul budgetdesignhotell med lätt Clockwork Orange-känsla. Rummet hade gardiner av teddy- och fleecetyg - och på väggen hängde ett foto av John Malkovich. Hotellet har röstats fram som ett av världens 25 coolaste hotell av Conde Nast Traveller, vad nu det är.

Cardiff är inget shoppingparadis om man gillar originella affärer, men det vanliga utbudet med M&S, Debenhams, Boots och andra kedjor finns självklart i denna stad som bebos av cirka 300 000 människor. Världens äldsta skivaffär finns dock här, från 1894 tror jag.

Hemma igen

Efter en mardrömslik resa från Cardiff som tog 24 timmar i stället för 12 är vi nu hemma och myser med vår kattunge Grace. Jag ska inte trötta ut er med alltför många detaljer, men resan involverade en ofrivillig hotellnatt, eller snarare några hoteltimmar, i Helsinki efter ett missat plan och någon sorts ickedialog med oförstående flygplatsmedarbetare som inte ens kunde skolengelska. (Det påstås att finnarna når väldigt bra resultat i skolan, men det gäller banne mig inte språk) Vi blev framåt småtimmarna tvungna att tillverka en kattlåda av en kartong för skrivarpapper och några nävar grus som omgav en fejkpalm i foajén. Och det var mycket nära att det inte blev någon kattresa alls.

Grace sov väldigt mycket när vi kom hem. Hon gömde sig i vår säng i timtal och sen byggde hon en grotta under en filt i soffan. Nu har hon kvicknat till och studsar runt i lägenheten till vår förtjusning.

En sorts homomåltid

Under min tripp till Wales åt jag faggots, en sorts färsbiffar, med mosade ärter och potatismos. Smaskigt! Detta sköljde jag ner med cidern GAYMERS.

Håll för övrigt med om att det är rätt knasigt att nationalrätten i Wales är ostmackor.

Big & Tasty

I Cardiff blev jag biten av en lång vit orm. Hon hette Pearl och hade inte ätit på en månad. Det är möjligt att hon förväxlade mig med en stor vit råtta - det vill säga det hon brukar äta.

Såret har läkt men jag är övertygad om att jag både luktar och smakar gott.

Veckans mest smaklösa plagg

Förra lördagen när jag skulle ta bussen till ett cocktailparty i Nacka såg jag en snubbe som hade en sån här t-shirt på sig. Han såg ut att bära den på allvar. Den var så hemsk så jag var tvungen att kolla upp den på nätet. "This makes a great gift for any man whose penis is a true legend" skriver tillverkaren. No I don't think so. No, no, no!

80-talsvideor, hur tänkte de? (del 3)

Paul Weller är en artist som är väldigt mån om sin integritet och framtoning. Han levererade tuff, rak och punkig musik med sin grupp The Jam som skivdebuterade 1977. Paul var gruppens självklare ledare och frispråkige talesman till dess att han upplöste gruppen hösten 1982.

Det är därför konstigt att han med sin nya grupp The Style Council gjorde videon Long Hot Summer, eller som vi döpt om den till i bekantskapskretsen: gayvideon.

På Youtube har någon skrivit så här om den: "Why would two supposedly straight men come out with a queerbait video like this?" respektive "Best Style Council song ever but my god this is a seriously gay clip! Wonder if they were taking the piss or was it just the 80's?" Ja, det kan man fråga sig.

T, som en gång i tiden var aktiv i Jams svenska fan club och som har träffat Paul Weller flera gånger säger att han tror att Weller velat provocera.

- Dessutom var ju 80-talet mer "gay" än vår tid. Killar hade ofta smink. Och jag tyckte inte att den här videon var gay när jag såg den då.

Ingredienser: kanalbåtar, bongotrummor, homoerotiska undertoner, naken hud, dans på pickninckfilt.

Min reflektion: Förmodligen har T rätt. Och scenen när de två männen ligger och smeker varandras öron har nog tillkommit som ett skämt.

OBS! Det här handlar inte alls om att skratta åt bögar. Det skojiga är Wellers plötsliga "humörsvängning" och att videon är så otippat sliskig.

Ok, njut nu av Style Council -Long Hot Summer

Mysiga Baldrick

Trots en trist förkylning har jag jobbat hela dagen. Jag är så trött att minsta lilla motgång skulle kunna få mig att börja böla. Så jag försöker tänka positivt. Snart kommer ju vår lilla kattunge Grace att flytta hem till oss. Och snart får jag träffa helmysiga sphynxen Baldrick.

Jag bifogar här en väldigt kort film med Baldrick. Den är fullständigt poänglös men man får en bild av hur han ser ut och rör sig i verkligheten. Trodde först att "Baldrick my Sphynx having a wash" skulle innehålla nåt sorts slapstickmoment där kissen blir nerputtad i vatten av andra kissar, men det gör den ju inte. Ja, jag sa ju att jag är trött.

Baldrickvideo

80-talsvideor, hur tänkte de? (del 2)

Ibland kan man se saker som är ganska dåliga, men som ändå känns lockande. Jag såg inte filmen G förrän 1997, och tyckte då att den var usel fast fascinerande. Lite så är det med videon till The safety dance, en låt från 1982.

Videon innehåller ett intressant fenomen som försvann med 1980-talet: en sorts glad framåtspringande dans med vevande armar.

Ingredienser: dvärgar, lantlig miljö, festivalkänsla, folklig dans och tuppmasker.

Min reflektion: De måste ha haft många polare, för det är väldigt många människor med i videon.

Se videon här

Men without hats finns fortfarande

Ett barndomsminne

I dag är det 30 år sedan Elvis Presley dog. När jag fick reda på att han inte längre levde befann vi oss i Umeå, mamma, pappa och jag. Det var en solig men något kylig höstdag, för på den tiden var det höst i Västerbotten i mitten av augusti.

Vi hade besökt regionsjukhusets öron-näsa-hals-avdelning för ännu ett test av min öron. Det var session efter session och timme efter timme då jag satt med hörlurar i en liten bur och tryckte på en knapp så fort jag hörde en signal. Vad man kom fram till är det väl ingen som vet, men jag minns en irriterad doktor som nån gång var sur för att jag inte tog det hela på allvar. Men hallå, hur kul tycker barn att det är att sitta instängda och lyssna efter pipljud?

Ingen har för övrigt intresserat sig för mina hörselproblem på ungefär trettio år. Det inkluderar mig själv.

Efter lunchen gick vi förbi några affärer och då såg vi löpsedlarna om Elvis död. Jag blev lite ledsen, för på den tiden fanns inte så mycket musik, vare sig på marknaden eller i mitt barnamedvetande. Egentligen kände jag bara till Abba, Harpo, Baccara och Elvis - och så Thor-Leifs, som en kompis med frenesi men utan resultat försökte få mig att gilla. Och det kändes naturligtvis tråkigt att cirka 20 procent av alla artister i världen dött.

När vi pratat om Elvis fick jag ett seriealbum om min stora barndomsidol: King Kong. Därefter körde vi de 14 milen hem igen.

Blommor till en onåbar

Aftonbladet uppmärksammar i dag verket HEJ PAPPA DET ÄR JAG på kultursidorna.

Jenny Tunedal skriver att "Collins verk kombinerar det privata i sorgen, det delbara i språket och det offentlige i konsten i ett verk som känns ovanligt generöst.Det är lite som en förbön, fast inte till någon sträng gud, lite som att tända ett ljus för någon. Alla kan se att det lyser."

Hon fortsätter:

"Alla kan ställa sig bland blommorna, i eller mellan orden och vinka till pappa, upp mot himlen in i avståndet. Till pappan som är död, bortrest, bortvänd, onåbar. Och säga hej, inte hejdå."

Precis.

Läs artikeln Honom ska vi också minnas.

80-talsvideor, hur tänkte de? (del 1)

Kreativiteten i medierna hade andra, mer vildvuxna former på 1980-talet. MTV var fortfarande nytt och fräscht, artisterna var ofta hemmastajlade och det fanns ännu utrymme för mer personliga uttryck. Därmed inte sagt att allt blev bra. Ibland hamnar jag framför So 80's, en show på musikkanalen VH1, och känner hur jag sitter med öppen mun och stirrar på banden och deras videor och säger högt för mig själv: Hur tänkte de?

Ett bra exempel är videon Love and Pride med gruppen King. Låten är bra, en riktig hit, men videon matchar inte riktigt.

Gruppen frontades av Paul King, som sedermera blev vj i MTV och stod där dagarna i ände och gjorde tåhävningar medan han sa saker som "It's Monday morning and we're heading for the weekend" eller "It's Wednesday afternoon and the weekend has started as far as we're concerned".

Ingredienser: stenbrott, sprayfärg, snajdig grön kostym, doc martens med randiga tubsockor och brejkdansande småkillar.

Analys: Gruppen hade säkert inga pengar och kom på att stenbrottet nära hemmet var en spännande plats. Någon kände förmodligen någon som hade en brorsa som dansade brejkdans och som skulle kunna vara med tillsammans med sina polare.

Videon Love and Pride

En artikel om det aktuella stenbrottet i Coventry och liknande

Kommentarer, någon?

Om Stupidity

I Jurmala, en badort utanför Lettlands huvudstad Riga, kan man skåda denna sköna skylt. (Lägg för övrigt märke till fyllefinishen på bilden!)

Stupidity är också namnet på en rockgrupp som snart släpper cd:n I need you... like a hole in my head. Namnet har de tagit från en Solomon Burke-låt och de spelar ösig garagerock kryddad med lite soul. Perfekt partymusik!

Gruppen håller just nu på att planera en Tysklandsturné. I Sverige kan man se dem på The Cobra Lounge i Uppsala den 6 oktober.

Lyssna på Stupidity här!

Vilket nakendjur är gulligast?

Jag har fått tips av min kompis Diddi om att det finns hårlösa marsvin också. För den som vill jämföra gulligheten hos nakna katter och nakna marsvin bifogar jag här en länk till Margaret i Kalifornien som föder upp båda sorterna.

Welcome to SphynxnCavies and Margaret's Hairless Pigs Caviary!

Sommarjobb man minns

När jag gick i ettan på gymnasiet erbjöds jag ett sommarjobb av kommunen. I Pingstkyrkan. Eftersom det här tilldrog sig på den tiden när jag ännu inte kommit ut som ateist så tackade jag ja. Dessutom behövde jag pengarna. Alla 637 och 50.

Det var meningen att jag skulle ordna ett läger tillsammans med andra ungdomar, men några andra såg jag aldrig till, så jag satt inne på kontoret och lekte med gem. Jag försökte med sten, sax och påse också, men det är svårt när man inte har någon att tävla mot.

Pastor Berndt* tog dock emot mig med öppna armar. Han sög tag i mig och kramade mig så ofta han kunde.

Och efter sisådär 20 minuter ville man ju gärna ta sig loss.

Andra dagen grävde jag djupare i gemhögen när jag plötsligt hörde att konstigt ljud från andra sidan väggen. Jag trodde först att det var ett djur, en grävling eller mullvad eller nåt, tills jag insåg att det var Berndt som slentriantalade i tungor till tisdagsandakten. Shabbalallabhubbalubasnabpapba! Öhu öhöööööööö….

Tredje dagen fick jag en arbetsuppgift också. Berndt ville att jag skulle förbereda te åt honom och Bröderna. Så han visade mig tebryggaren i en halvtimme. Sedan laddade jag maskinen på två minuter. Därefter återgick jag till mina gem.

När torsdagen kom kände jag att min gräns var nådd. Så jag ringde till arbetsförmedlingen och skrek ”Ta mig härifrån! Jag står inte ut längre!” Så de fixade ett nytt jobb åt mig. De påföljande veckorna gick jag runt i en rock från Gatukontoret och märkte felparkerade cyklar. Också det ett höjdarjobb.

* Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad han hette så jag antar att namnet är fingerat.

Kolla när jag shejkar!

Jag dansar inte. Jag är ett kylskåp.

Ok, en fylletryckare på finlandsfärjan eller spontandisko i vardagsrummet kan funka, och jag tror också att jag än i dag skulle klara av den enda dans vi fick lära oss i skolan, finsk polkett, men annars slipper jag helst.

Här får ni därför ett unikt tillfälle att se mig dansa!

Blomgraffiti i Svenskan

Konstnären och frilansfotografen Ellinor Collin intervjuas i dagens upplaga av Svenska Dagbladet om sin gigantiska blomplantering.

Intervjun hittar du här

Helt nakna

Antagligen är Fleshy en sphynxkatt. De är jättefina men kostar cirka 16 000 kronor, så det är inget jag prioriterar just nu. Om jag vann en massa pengar skulle jag (förutom att betala studielånen och lägenhetslånet och resa jorden runt och yada, yada, yada) köpa en sphynx.

Här ser vi några sphynxknattar. Lägg märke till den lilla rackaren i mitten som tycks räcka upp en tass och ropa "Hallå! Ta mig!"

Grace, en kändiswannabe eller lookalike?

Charlott tycker att Grace liknar Fleshy, en nakenkatt i serien Monty (som i Sverige publiceras i tidningen Larson!) Och tja, det finns ju vissa likheter.

Men förmodligen kommer Grace att få mer päls, för rasen devon rex har oftast betydligt mer päls än hon.

Den som vill läsa Monty kan klicka här

När tingen talar till en

Jag försöker tänka att jag bara ska köpa grejer när jag måste, annars skulle jag gå under i det vansinniga utbud som finns runt mig.

Det finns två kategorier av måsten. Den första är mindre skojig: När det ösregnar måste man ha ett paraply till exempel. Och när det är 20 grader kallt måste man i princip ha ett par vantar.

Den andra är desto roligare: Ibland ser jag saker som verkar tala till mig, som jag bara inte kan lämna där på butikshyllan för att de är som gjorda för mig och mina behov.

I lördags gick Sunkan och jag förbi Dona's shop på S:t Paulsgatan. Det är en helt vansinnig affär med Hello Kitty-prylar och andra kitschiga grejer med asiatiskt ursprung. Då fick Sunkan syn på den här väskan som tycktes ropa till henne:

- Snäääällla Sunkan! Ta hem mig! Jag vill vara hos dig!

Så nu bor väskan hos henne. Den kostade bara 159 kronor och praktisk var den också. Att hon redan har hur många väskor som helst spelade ingen roll. Det var ett "måste-moment".

A cat called Trouble

Precis som andra däggdjur har Grace en pappa. Han heter Trouble och liknar tydligt en gammal tysk diktator. Därför tillhörde han länge det absoluta toppskiktet på http://www.catsthatlooklikehitler.com/. Men nu är han nedpetad. Det är väldigt många katter runt om i världen som liknar Adolf H, kan jag upplysa om. Här är en bild på Trouble när han fortfarande var kattunge.

Growing Grace

Den lilla kissen som vi ska adoptera från Wales, Grace, eller Gracie Morgan som det står i passet, har växt mycket de senaste veckorna. Hon ser ganska vuxen ut på de senaste bilderna. Uppfödaren är lite orolig för att Grace har så lite päls än så länge, men jag som är en ganska rationell person tycker att det är skönt. Då blir det ju mindre hår att dammsuga upp.

Grace bor än så länge hos Lexifers.

HEJ PAPPA DET ÄR JAG

På en stor och flack grässlänt, vid motorvägsavfarten Jakobsberg, har Ellinor Collin gjort en 270 kvadratmeter stor blomplantering med ett meddelande riktat upp mot himlen, och till förbipasserande på marken.

Planteringen är en hälsning till hennes pappa som är i himlen. Den är även riktad till andra, en bilpendlande pappa som saknar sitt barn eller någon som övergivits av en pappa.

HEJ PAPPA DET ÄR JAG

Magisterprojekt av Ellinor Collin, Konstfack.Vid motorvägsavfarten, Jakobsberg, i Järfälla. Invigning på grässlänten lördag den 11 augusti kl 12-16, Välkommen!

Vill du veta någonting så fråga Helge

Via komikern Elin Nordéns blogg har jag hittat Helge Fossmos hotta sida som han inte verkar uppdatera längre, måhända på grund av att hans tredje äktenskap tar upp mycket tid och kraft?

I alla fall har Helge en egen frågespalt där man kan få svar på livets svåra frågor. Han svarar på frågor om judar, Muhammedkarikatyrer, tio guds bud och annat.

Men den viktigaste frågan är nog den här

Korkat och ytligt hos Viktväktarna

På 2000-talets bönemöten finns inget utrymme för känslor och djupare tankar.

- Förra veckan pratade vi om att ta en dag i taget. Eh... är det nån här som har gjort det under veckan som gått, någon som har tagit just en dag i taget?

Kvinnan på scenen blickar ut över den grupp kvinnor som samlats i lokalen denna kväll. Generade tittar vi ner i knät eller i de gryllrigt färggranna broschyrer vi fått. Men ingen tittar på henne. Och ingen säger något. Det är det ingen som vill.

- Inger! utbrister kvinnan på scenen. Jag vet att du har tagiten dag i taget.

- Jaa...

Kvinnan på tredje raden och som uppenbarligen heter Inger nickar generat.

- Kan du berätta hur du gjorde när du tog en dag i taget?

- Jaa...

Inger tvekar länge. Hon vill inte svara, det märks.

- Jag, jag tog en dag i taget helt enkelt.

Kvinnan på scenen nickar förstående och går snabbt vidare till nästa ämne. Inga följdfrågor, inga reaktioner. Hon har fått vad hon vill ha.

Själv har jag gått igenom mycket tråkigt på sista tiden och skulle om så krävdes kunna ställa mig upp och inför hela församlingen berätta hur det känns att vara tjock och ensam och - just det - ta en dag i taget. Men nu råkar det vara så att jag befinner mig på ett möte hos Viktväktarna, och här på 2000-talets bönemöten finns inget utrymme för känslor och djupare tankar.

För livet på viktväktarvis beskrivs och mäts med enheten points. Allt vi äter varje dag kan och ska räknas med dem. (Och ve den som är korkad nog att använda ordet poäng, då får man sig en riktig utskällning.) Det står klart och tydligt att om man är kvinna och väger mellan 80 och 90 kilo ska man äta 22 points per dag. Att en deciliter kaffegrädde innehåller 3,5 points och en bit strutskött 2 points, det har jag förstått. Men vad en point egentligen motsvaras av är höljt i dunkel.

På det här sättet går vi sakta men säkert ner i vikt, problemet är bara att de små pointsen tar allt större utrymme i våra liv och innan jag ska sova ligger jag ibland och räknar points för mig själv. Jag inser vilken lågtstående varelse jag håller på att förvandlas till när någon viktväktande bekant glädjestrålande konstaterar att tio bitar av våra favoritsnacks bara innehåller två points och vi jublar.

För att hålla räkningen får man varje vecka när man väger sig ett litet schema där man kan bokföra sina måltider och kryssa i sitt intag av livsmedel och hur många glas vatten man druckit. Tillsammans med de små kurshäftena skapar veckoschemat möjlighet att pyssla med viktminskningen de flesta av dygnets timmar. Jag bläddrar ständigt i de brokiga häftena för att hitta ett recept eller en tabell eller liknande men tar aldrig rätt häfte på en gång, utan måste leta länge innan jag hittar det jag söker.

Som den sura akademiker jag är tyckte jag till en början att materialet kunde vara lite mer pedagogiskt upplagt. Sedan insåg jag att det här är själva grejen. Det handlar väl inte om ren desinformation, men bläddrar man tillräckligt mycket så går tiden och man tänker inte på mat. Dessutom vill väl Viktväktarna gärna att man ska tro att de är en ideell organisation och inte en del av den multinationella koncernen Heinz. Därav också den lågstadieliknande lokalen med taffliga handtextade skyltar på väggarna.

- Jag brukar säga att man ska ha ett förhållande med Points Plan, säger kvinnan på scenen, eller viktväktarkonsulenten som hon tituleras. Vad säger ni, har ni ett förhållande med er Points Plan?

Från gruppen hörs ett lågt mumlande ljud.

- Hur många av er har ett förhållande med Points Plan? Räck upp en hand!

Drygt hälften av deltagarna håller upp sina händer.

- Och hur många är det som inte har det ännu?

Jag räcker långsamt upp min hand. För jag vill inte ha något förhållande med ett viktminskningsprogram, jag vill ha ett förhållande med någon som har snopp.

(Det här texten skrev jag för några år sedan för att spegla mina funderingar kring viktväkteriet. Därför är det möjligt att verksamheten ändrats. Jag vet även att andra människor träffat inspirerande viktväktarkonsulenter.)

En trend?

Under en tid fascinerades jag och äcklades av att någon i mitt hus fann det intressant eller möjligen roande att gnugga sin panna mot hisspegeln. Antagligen var det samma person som gick över till att kleta annan gegga på spegeln när det blev för enahanda.

Och nu har jag sett att det finns någon eller några som ägnar sig åt samma sak i en av hissarna på jobbet.

Tydligen är intresset för att smeta ut kroppsvätskor på speglar utbrett, det vittnar det här inlägget i den roliga bloggen Arga lappen om.

Har du ett jobb åt snickarflatan?

I prideparaden såg jag den här pigga tjejen som uppenbarligen söker jobb. Ett utmärkt sätt att profilera sig, tycker jag. Så du som behöver en snickare, ring henne snarast!

Och du bör höra av dig till mig snarast om du söker en öppen och anpassningsbar skribentheterotjej med humor, arbetsdisciplin, allmänbildning, pedagogiskt kunnande och som är en jävel på att skriva!

"Cause I'm a laydee..."

Jag vill inte sträcka mig så långt att jag påstår att transkaraktärerna Emily och Florence i komediserien Little Britain är stilbildande bland svenska transor, fast visst kunde man se fler solfjädrar och victorianska klänningar i prideparaden än vanligt i år.

Jag tycker att de här killarna, förlåt, damerna, var sköna.

Här är en video med Emily, Florence och Robbie.

En snabbrapport från paraden

Den årliga gayprideparaden pågår utanför vårt hus i skrivande stund. Fullt med folk, roligt och härligt väder. Vackra thaitransor, gaypoliser, gaykören och hrm... Maud Olofsson. Tyvärr missade vi Viking Bears Sweden, min absoluta favorit.

För alla som inte känner till dem finns en länk här!

Jag ger upp projektet

Alla som känner mig vet att jag inte är någon modeslav. Ändå är en av de saker jag önskat mig hetast i livet, och det projekt jag jobbat hårdast med, en modern kropp. Som alla vet ska man vara smal, trådsmal, eller smal med några få kilon strategiskt placerade i brösthöjd och möjligen på baken. Så ser inte jag ut. Jag är spolformad och all extra vikt sätter sig på magen och i ansiktet.

I går satt jag och åt lunch med en man i 60-årsåldern. Han äter schnitzlar och pommes i stort sett varje dag men har ändå ett bmi på 20,5, och han motionerar aldrig men hade ändå toppkondition vid senaste hälsokontrollen, påstår han i alla fall. När jag hörde det tänkte jag nä, fy fan nu ger jag upp! Jag har ägnat tusentals timmar av mitt liv åt att sitta och fundera på min figur, jag har bantat i perioder och tränat regelbundet i 17 år, och vad har det gett mig? Ingenting. Jag har ett bmi på 26 och dålig kondis, men om jag ägnat tid och kraft åt att åstadkomma något vettigt i stället för att tänka på viktminskning så kanske jag kommit längre i livet eller varit en lyckligare människa. (OK, man ska komma ihåg att hälsokontrollen gjordes alldeles efter att jag haft influensan och mina muskler väger säkert en del, men ändå)

Faktum är att man skulle kunna dra paralleller mellan den oftast meningslösa viktminskningsvurmen i västvärlden och hembränningen i Sverige. För några år sedan besökte jag en bekant som jobbar hos polisen i en ganska stor svensk stad. Han lät mig titta på deras lager med beslagtaget material, en gigantisk lokal som främst var fylld med hembränningsapparater, och jag häpnade över hur man kunde bygga så fantasifulla maskiner av några saftmajor och en dammsugarslang. Tänk om svenska folket ägnat sin kreativitet åt något annat än att bränna sprit. Jag menar, det går ju faktiskt att köpa sprit, det är det vi har Systembolaget till.
I senaste numret av Friskispressen hittar jag det här citatet:
”Vi har bantat i mer än hundra år och det enda om hänt är att vi blivit fetare. Det är dags att vi sluter fred med kroppen och börjar respektera den.”

(Anna-Britt Ståhl, författare till boken Bantningsbluffen som handlar om våra ständiga misslyckanden och det faktum att vi blir tjocka av att banta.)

Det går inte att bekämpa Moder natur. Vi är genetiskt programmerade till vår fysiska form. Fast visst fortsätter vi att försöka. Det är lite pinsamt med en omodern kropp.

Grattis Freddie, 56!

I dag fyller sångaren, skådespelaren, konstnären och serieskaparen Freddie Wadling 56 år. Grattis, säger jag till en stor artist. På bilden syns han med min kompis Charlott.

Här är Freddies sida på Myspace

Och här är en video med honom och Fläskkvartetten.

Här vill jag slänga mitt skräp

Vid Slussen i Stockholm hittar man de här skojiga papperskorgarna. Man blir riktig peppad att slänga sitt gamla godispapper. Undrar vem som tagit sig tid att måla dem?