torsdag 19 februari 2009

"Att ge sitt hjärta och sin kraft för att hitta ett jobb"

I går var jag kallad till en informationsträff hos Arbetsförmedlingen kultur. Jag kände mig smickrad över att få tillhöra AF kultur, det är lite som att vara "a made man" i maffian, men samtidigt bekymrad eftersom jag minns mina besök hos arbetsförmedlingen på 90-talet, då jag som nyexaminerad från högskolan ombads omskola mig eftersom jag ändå inte skulle få något jobb som det jag var utbildad till. Dessutom minns jag hemska starta-eget-träffar där tråkiga gubbar visade fula oh-bilder och kläckte ur sig klyschor om att "företaget ska vara heeela familjens baby!"

Men träffen var en hit. En man berättade på sjungande finlandssvenska om rättigheter och skyldigheter, om lagstiftning och myndighetsutövning, och karln förstod faktiskt kulturarbetarens verklighet och vardag. Det här var inget klyschigt trams.

Bäst var det när han skulle ge sig på att definiera det här med att aktivt söka arbete. Det finns ju arbetsförmedlare som hävdar att man kan mäta sånt, skicka minst fem eller tio ansökningar i veckan. I stället sa han att det är viktigt att "ge sitt hjärta och sin kraft för att hitta ett jobb". Det var vackert sagt. Och sant. Forskning visar ju att det inte handlar om antalet jobb man söker utan om att man söker rätt tjänster. Själv vill jag ju gärna tillfoga att det även handlar om att söka ordentligt, att läsa på om företaget och göra en rättstavad ansökan. Jag har en gång fått jobb på grund av att min ansökan såg så prydlig ut, men det kanske ska tilläggas att det var länge sedan och att man på den tiden skickade papper till arbetsgivarna.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag minns mina arbetslöshetsperioder. En gång när jag var ny bibliotekarie fick jag höra på arbetsförmedlingen: men kan du nåt då? När jag visade fram mina papper på bibliotekarieutbildning och annat skumt som jag pluggat. Hoppas du hittar ett jobb du gillar./pernilla

Eva sa...

Åh vad taskigt! Jag undrar: säger man sånt till killar också?

Anonym sa...

Det tror jag inte. Man måste nog var världens miffo till kille innan nån kläcker ur sig något sådant. Det var svårt nog ändå utan att behöva höra sånt där. På utbildninigen fick vi höra att det skulle vara nästintill omöjligt att få jobb om vi envisades med att vara kvinnor. Och visst "Vi ser helst manliga sökande" var nått jag hörde ofta. Jag märkte hur nästan kåta alla blev över de få killar som var på utbildningen. Och det är lite så nu också. Killar. Ja nu blir det lite ordning bland alla kärringar. Eller är jag bara elak(kvinnlig)? He he!. /pernilla

Eva sa...

Det är konstigt att män väljer män och att kvinnor också gör det. Kvinnor på en kvinnodominerad arbetsplats blir alldeles till sig när det kommer en kille till jobbet, och höjer honom till skyarna även om han är medioker.

Jag pratade i går med en gammal kompis vars dotter pluggar till bilmekaniker. När dottern kommer till sina praktikplatser varierar mottagandet kraftigt, om man säger så. Man skulle kunna tro att mekanikerna blir glada när det kommer en tjej, men det är verkligen inte säkert.