"Har du legat under en sten det senaste året, eller?"

Min läkare ringde mig i dag och bekräftade det jag länge misstänkt - att jag har D-vitaminbrist. Egentligen har jag väl inte specifikt trott att jag haft vitaminbrist, men jag har känt att någonting är fel i min kropp. Jag har varit rejält nere, tankarna har svävat fritt i luften och jag har haft svårt att få någonting vettigt gjort.

Många svenskar har enligt min läkare brist på D-vitamin under vinterhalvåret när solen inte syns till särskilt mycket. Men mitt fall var tydligen extremt. Hon undrade faktiskt om jag mest legat under en sten och tryckt det senaste året. Vilken tur att jag började med D-vitamintillskott förra veckan då.

Det här ska absolut inte tolkas som att jag blivit en hängiven anhängare av kosttillskott. Tvärtom är jag kritisk till att folk proppar i sig piller och pulver i stället för riktig mat. För höga doser av vitaminer och mineraler kan dessutom vara skadliga för kroppen.

Så här står det på Livsmedlesverkets utmärkta webbplats: "Trots att det finns många brister i våra matvanor visar kostundersökningar att de allra flesta får i sig tillräckligt med vitaminer och mineraler genom den vanliga maten. För de flesta finns det alltså inget behov av extra kosttillskott."

Nu ska jag vistas mer ute. Solljus är den bästa källan.

Här kan du läsa frågor och svar om D-vitamin.

Granne i fin peruk

Min granne var med i ett sketchprogram för ett tiotal år sedan. Det här är några av mina favoriter från serien. Och ja, jag har framfört att grannen var fin i peruken.

Partajidé för dig som redan provat allt

Förkylt

Efter en vecka på mitt nya jobb drabbades jag av en riktig värstingförkylning. Jag har inte lämnat hemmet på fem dagar. Grace är sur. Jag får inte sova i sängen på dagarna, för då börjar hon riva ner grejer på golvet. Tydligen har hon tröttnat på att jag ligger på soffan också, för i dag har hon sprungit runt och jamat och krafsat på saker. Jaja, jag blir väl frisk någon gång. Här kommer en trudelutt som piggar upp, åtminstone lite.

Jobb igen

Jag jobbar igen och Grace är glad, för nu får hon ju ha "sin" säng i fred på dagarna.

Utsikten från mitt nya arbetsrum är en dröm för alla bussnördar. Jag kan se tre busshållplatser, runt hörnet finns två till, och bara vid den närmaste hållplatsen stannar nio busslinjer. Man kan få se gamla hederliga 4:an och den något mer exotiska 726:an mot Tumba centrum, yay!

Artiklar om bussbranschens historia

Svenska bussbranschens riksförbund har numera en hel sida på sin webbplats som ägnas åt bussarnas historia i Sverige. Jag har varit med och jobbat med den och känner mig väldigt stolt över resultatet.

Det finns möjligheter att bidra till bussarnas historia genom att fylla i ett formulär längst ner under artiklarna.
Välkommen till bussbranschens historia!

Att röra sig framåt eller inte alls

Man förväntas vara glad. Alltid. Glad och pigg. Tänka att allt blir bättre. Och att det minsann finns folk som har det sämre. Fast jag orkar inte just nu.

Stupidity gjorde sjunde coolaste låten

Stockholmsbandet Stupidity slutade på en hedrande sjunde plats i omröstningen om den coolaste låten 2011 på Little Steven's Underground Garage. Stupidity var det enda skandinaviska band som kom på topp tio. Grattis! Tio-i-topp-listan hittar du här.

Efter regn kommer tillfälligt uppehåll

Jag är trött på tillvaron just nu. Jul- och nyårsbubblan av frid och tystnad har spruckit och jag är tillbaka i januariverkligheten. Delvis beror nog mitt dåliga humör på att jag fortfarande är matt efter nyårsfirandet. Men inte bara.

Förra året sökte jag ungefär 70 jobb, svårt att säga exakt eftersom en del annonser gällde flera tjänster. Nu är det alltså dags att sätta i gång igen med att presentera mig, anpassa ansökningarna, omformulera min meritförteckning och vara allmänt positiv och tillgänglig. Normalt sett är jag sådan att jag tar itu med mina problem direkt. Just do it, alltså. Det går liksom inte att sitta och sura. Ingen kommer någonsin att fixa någonting åt en, ingen kan gissa vad man vill ha. Man måste vara på bettet själv. Men just i dag orkar jag inte. En annan grej är att mitt senaste jobb var så himla roligt att jag misstänker att det kommer att bli svårt att hitta någonting som går att jämföra med det. Och eftersom jag kommer från arbetarklassen är jag ständigt rädd för att trilla tillbaka, att plötsligt befinna mig på ett äldreboende, iklädd plasthandskar, redo att byta blöjor på någon. Det är inget fel på att jobba med sånt, tvärtom är jag full av beundran för dem som orkar, men jag har gjort min del, jag är färdig med det, ok? Efter regn kommer inte solsken. Utan tillfälligt uppehåll.

Julvideo med diskotema

Jag har gjort en liten julvideo också. Hihih!

Varm jul med mycket kärlek

Det är julafton och jag sitter och tänker på alla människor som jag tycker om och som jag skulle vilja krama om och pussa på, och önska en god jul förstås. (Så här års känner jag mig alltid lite vemodig och vill helst sitta i soffan, lyssna på Weeping Willows, dricka rödvin och gråta en skvätt.) Fast det känns lite pretentiöst med fina julhälsningar, och jag har svårt för allt som är högtidligt och högtravande. Men nu tar jag ett djupt andetag och säger det: God jul till dig som läser det här.

Värmer upp och varvar ner

Jag är nu arbetslös, arbetssökande, arbetsfri, dagledig. (Fyll i lämplig synonym.) Men jag är inte ledig för det. Nädå - söka-jobb-karusellen har dragit i gång igen. Kanske inte med full styrka, för det tar lite tid att värma upp, men ändå. Jag är fortfarande på jättebra humör, kanske för att jag inte riktigt har förstått att jag inte har något jobb längre. Så jag försöker utnyttja den känslan och dra ut på den så länge det går, kanske kliva in i en mental julbubbla.

"Bra" 80-talsvideor

Min kollega B har visat mig några bra 80-talsvideor. Eller rättare sagt "bra". Stor dramatik och sköna moves utlovas.


(Om det är någon som kan ge sig på en tolkning till den här låten, som har någon bra idé om vad videon ska uttrycka - hör gärna av dig)


(Kanske nåt att träna in till nästa fest på jobbet?)

Huvudet är fullt

Jag är trött. Det är inte den gamla vanliga decembertröttheten, utan mer en känsla av att huvudet är fullt, att hjärnan inte kan ta in mer. Men den känslan brukar komma ibland i slutet av terminerna, så det är inget konstigt. Det är annars en väldigt bra period i mitt liv nu. Jag har ett jättekul jobb och förra veckan bjöd på trevliga händelser som julbord på Grand Hotel och en resa till London. Faktiskt så vet jag inte när jag mådde så här bra senast.

Men tyvärr blir jag arbetslös nästa vecka, ett faktum jag i det närmaste har förträngt. All good things must come to an end. Eller liknande. Jaja, det ordnar sig nog.

Surt på Stadsbiblioteket

Jag hade trott att de flesta som har med andra människor att göra i jobbet numera har förstått att man bör sträva efter att vara trevlig mot kunden eller patienten. Eller boklånaren. Men i dag blev jag påmind om att det finns folk som inte ens försöker.

Jag hade efter en googling funnit en tidning med årgångar från 1929 och framåt som jag behövde i mitt arbete. Jag trippelkollade att den skulle finnas på Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och begav mig dit. Väl där möttes jag av en sur bibliotekskille som redan vid min fråga om tidskriften signalerade att den knappast fanns där. Han kollade i sin dator och jag gjorde ett försök att småprata.

Jag: Tänk så många olika tidningar det finns.
Han: Som har funnits menar du.

Han hittade inte tidskriften i sitt register. Och jag sa att jag faktiskt sett att den skulle finnas där.

- Var såg du den då?, sa han med ett tonfall som gjorde att frågan i stället fick innebörden "Det tror jag inte ett dugg på". Och han talade om att de minsann inte alls har alla tidningar där. Och långt ifrån alla årgångar. Det är bara KB som har alla tidningar.

- Hittar jag den inte här, sa han och pekade på datorskärmen, så finns den inte.

Till slut sa han att han skulle gå ner i källaren och kolla om den fanns. Jag såg mig om i lokalen och funderade på om gubben som satt och läste en årgång av Trailer med förstoringsglas hade fått samma bemötande. Efter en stund såg jag bibliotekskillen igen och då sa han att tidningen mycket riktigt inte fanns.

Ni andra som är läskunniga kan ju kolla länken till tidskriften här. Håll med om att man får intrycket av att den är tillgänglig.

Till bibliotekssnubben vill jag säga följande: Om du tycker att ditt jobb är så tråkigt att du hellre sitter och läser kurslitteratur på arbetstid än hjälper besökare så bör du byta jobb. Snarast.

Veckans ord: Bönsnacks

I gårdagens DN Lördag uppmärksammades den provsmakning av bönsnacks som Baljväxtakademin ska ha tisdagen den 29 november. Var? Larrys Corner, Grindsgatan i Stockholm (t-bana Skanstull, uppgång Ringen). Tid: Från 18.30. Anmäl dig på info@baljvaxtakademin.se

Det blir en opretentiös grej. Man kan glida förbi en stund efter jobbet och hänga med oss. Anledningen till att man måste anmäla sig är att vi måste veta hur mycket chips vi ska köpa.

Karaoke i Sibirien

I fredags efter jobbet begav vi oss till Norrport, en sunk-pub här i Stockholm som har stabilt käk och vänlig stämning. Mål: att äta och sjunga karaoke. Det var Jerkan, Annika, Ann-Marie, Pia och jag. Nästan direkt inledde Annika och jag med en duett. Och sedan blev vi så laddade att vi genast skrev upp oss på listan för att sjunga en duett till. Det är något märkligt beroende- framkallande med att sjunga för andra, och jag hade kunnat sjunga hela kvällen. Men det var många på kö, människor i olika åldrar och med olika preferenser på låtarna. Annika körde senare ett solonummer, Your Song, och Pia rev av en bejublad version av Arvingarnas Eloise.
Om jag kan sjunga? Nej, det kan jag inte påstå. Men bryr jag mig om det? Inte alls. Dessutom är det en kul kick när några unga killar på skoj skanderar "Eva och Annika! Eva och Annika!" när man har sjungit en låt. Och karaokevärdinnan kallade mig skämtsamt för Eva-Babs när jag framfört Leva Livet. Jag känner mig fortfarande glad efter den här kvällen. Men en sak undrar jag: Varför är det alltid fel på texterna på skärmen? Är det medvetet?

Riktig lycka...

... är att en höstdag sitta vid sina föräldrars köksbord och dricka kaffe, samtidigt som lillbrorsan - utklädd till Dracula - sjunger med i julsånger på Youtube.

Den överskattade auktoriteten

Jag har alltid förvånats över den beundran som arroganta och auktoritära människor får. Många, ofta kvinnor, tycks tro att arroganta människor bär på något alldeles fantastiskt under ytan, och så ägnar de tid åt att försöka locka fram guldet under allt det hårda. Och när sedan den auktoritära typen släpper loss för en gångs skull, tycker folk att det är så härligt.

Faktiskt tror jag att det kan vara ett bra karriärknep att alltid tycka att alla andra har fel och visa det tydligt även om man blir överbevisad. Ingen vågar till slut säga emot en. Detta bör i alla fall funka om man är man.

Författaren Lena Andersson skrev i gårdagens DN om det här fenomenet: "Att glömma sig själv är förutsättningen för kreativitet och lust. Auktoritära människor gör att man aldrig glömmer sig själv. Man är iakttagen och granskad, samtidigt ignorerad. Man blir en tiondel av sin personlighet, en ögontjänare och ett visset blomster. Som människa, som journalist och som fotbollsspelare."

Läs Auktoritära utsöndringar här.

Oktoberfix

Det regnar ute och jag har fullt upp. Med allt. Fixar med jobbsökeriet. Ringer mindre roliga samtal å bostadsrättsföreningens vägnar. Försöker boka lokaler till en tillställning i november. Försöker lära mig fler dataprogram. Försöker att inte stressa.

Ibland pausar jag från sysslorna. Tränar eller läser en tidning. Fast om jag ligger på sängen blir Grace sur. Ibland blir hon så sur att hon bajsar utanför lådan som ren hämnd. För sängen är hennes på dagarna.

Apropå tidningar så tycks det vara fler än jag som reagerat på omslaget på nya magasinet Pappa.