(Whatever I Do Is) Never Enough

När jag var barn och ung fanns det en röd tråd i alla budskap från främst vuxna men även jämnåriga: Stick inte ut, för då är det ditt eget fel om det går dåligt.

Redan i lekis lärde jag mig en läxa den dag då vi besökte förstaklassarna i skolan mittemot. Vi sjöng Herr Gurka och andra låtar som var på modet då, och efteråt rågarvade min fröken åt det faktum att Eva sjöng högst av alla. Som den smarta sexåring jag var förstod jag att en flicka bör sjunga tyst. (Ja, detta gäller förstås inte om man är jättesnygg och kan stå och waila och med slutna ögon sjunga Amazing Grace.)

På mellanstadiet kallade min magister mig upprepade gånger för sladdertacka för att jag pratade så mycket. Och högstadiet förpestades av killar som med lärarens goda minne ”skojade” bort dyrbar lektionstid medan vi flickor skulle vara tysta, lugna och räcka upp handen. Jag blev mobbad, och från lärarnas håll fick jag bara höra fniss om ”kärleksgnabb” när jag påtalade den pennalism som rådde. De andra flickorna i skolan, ja de talade klarspråk och sa att jag var mobbad för att jag stack ut.

Åren gick och jag fick lära mig att andra alltid hade rätt, att låta andra gå före i kön, att ge mig mot mina motståndare eftersom jag var klokare (logiken i det är fascinerande, med det resonemanget hade Hitler vunnit andra världskriget på ett par dagar) att inte ta mat först av alla, att se ut som alla andra, att sitta fint, att visa uppskattning mot män i deras egenskap av män.

Sedan kom Spice Girls. En sorts kommersiell feminism förpackad i plast. Och sedan försvann de.

Nu sitter jag här, tio år senare, och lider av mina motstridiga impulser. Mina instinkter säger åt mig att säga som det är, att visa vad jag tycker i olika situationer, att gå min egen väg. Då blir jag ansedd som aggressiv och kallad för Bitch.

Ibland gör jag det jag fått lära mig under hela min uppväxt, och då får jag höra att jag är alldeles för snäll. Det tycks inte finnas något mellanting.

Runt om mig finns en rad män som i varierande grad gör något väsen av sig, men oftast behövs inte det eftersom de bereds plats på alla sätt. Jag undrar om alla småmesiga killar som talar tyst och vars idéer är allt annat än briljanta får välmenande råd om att de ska ta mer plats. Men det tror jag inte.