Poesitajm!

Så här på hösten kan det kanske kännas lockande med lite poesi. I dag presenterar jag dikter av personer som inte är kända för sin hantering av det svenska språket, i alla fall inte i den här formen.

Först ut är Lill-Babs dotter Malin Berghagen. Hon har skrivit den här dikten:

Att möta sanningen om sig själv är inte
roligt.
Framför allt när du inser att den inte är så
skön.
Att möta döden med stapplande steg och
skakigt svärd är inte speciellt betryggande.
Framför allt när du inser att du inte har
något annat val.
Ingen annan väg.
Att vakna en sen natt innan du ens har
somnat
och förstå att du verkligen sabbat allt
pga din feghet, pga ditt ego, pga ditt
ynkliga taffatta väsen.
Det är för jävligt smärtsamt, så du går och
spyr.

Nu
Är jag mer rädd än jag någonsin varit.
För jag är naken, frusen och utan kraft.
Men jag är fast besluten att jag ska ta mig
igenom det här.
Vad det än kostar.

Jag måste möta varje slag, alla hårda ord,
varje rädsla.
Möta ångest som håller hårt om min strupe
varje natt då sömnen vägrar hjälpa mig.
För att jag aldrig
mer ska behöva vara rädd

Sen kommer två fräsiga dikter av diskuskastaren Ricky Bruch:

Att sakta sjunka i kvicksand,
är att dö en kvalfull död.
Att en gång känt dina läppar,
är att ha ett kärlekens band
runt hjärtat i lust och nöd.
Inte undra på att man deppar.

(Rickys egen kommentar: "Ja, ja, ja, känslor vad é det")

Stjärnor har sina banor
därute i mörka alltet.
Jag har mina vanor:
på ägg lägger jag saltet.

Sens Moral: så e dé!

Diskutera: Vem av dem är bättre som poet?