Folk har olika preferenser när det gäller skönhet. En del spenderar mycket pengar på att försöka se bruna ut året runt. Andra sprutar in grejer i läpparna eller i rynkorna. Själv är jag löjligt förtjust i att ha långa ögonfransar. Jag har haft permanenta lösögonfransar flera gånger, inför speciella tillfällen. Det är dyrt men håller i flera veckor, förutsatt att det inte är väldigt kallt förstås, vilket jag bittert fick erfara när jag skaffade lösfrallor sist, mitt i ruggigaste vinterkylan. De trillade då av efter en vecka.
Nu har jag sedan den 27 januari applicerat produkten Neulash varje kväll före sänggåendet. Jag var minst sagt skeptisk innan, men jo, efter en dryg månad är fransarna längre och fler på de ställen där det faktiskt funnits luckor i fransraden. I mitt fall tycker jag att det tar längre tid än 30 dagar innan det händer något, men det är nog individuellt hur snabbt håret växer. Många upplever att deras fransar blir böjda av kuren, men jag kan faktiskt inte uttala mig om det eftersom mina fransar är naturligt böjda. Produkten svider något, men jag har inte blivit röd runt ögonen.
Bilden är tagen innan jag blev sjuk och tappade rösten. Jag har inget annat smink än mascara och har bara använt photoshop för att ta bort två blodådror som såg helt vansinniga ut i extrem närbild. Tyvärr har jag ingen bra före-bild.
I DN:s sminkblogg har Malin Crona provat Neulash. Hur det gick för henne kan du läsa
här. Det bör tilläggas att min förpackning är mindre och att den kostade 895 kr, inte 1595 som den stora.
Nej, nu väntar sängen igen.
Efter två veckor av hostande, nysningar, sängläge, flitigt medicinerande och överkonsumtion av pappersnäsdukar känner jag mig nu marginellt bättre. Det går att jobba, men så mycket mer orkar jag inte. Livet är ökentråkigt. Av erfarenhet vet jag naturligtvis att gladare dagar kommer, men det är svårt att förstå just nu. I fredags gick jag in på Åhléns och köpte lite färg till kinderna. För även om jag tycker att jag är snygg som blek finns det ju gränser. På bilden har jag råsminkat mig i mer än en halvtimme. Fast det syns ju inte precis.
Jag har bytt frisyr i dag och känner mig riktigt nöjd med det. Man måste ju förnya sig ibland. Jag visade en bild på Greta Garbo och min frisör Ari konstaterade att min ansiktsform liknar hennes. Jippi! Läppstift: Rouge Coco, Vendõme, Chanel.
Tom Ford lyckas med det mesta, tycks det. Kläder, parfym, film. Nu har han tagit fram en serie läppstift också. "I took the most universally flattering colors that a woman can wear, and then I reimagined them in a modern and authoritative way," har han sagt. Läppstiften i The Private Blend Lip Color-kollektionen finns än så länge bara på några varuhus i New York. Jag är faktiskt riktigt sugen trots att de kostar 45 dollar, alltså 356,50 svenska kronor.
Som ni vet brukar jag ständigt gnälla på att det finns så lite kreativitet bland smink-tillverkarna nu för tiden. Fast nu finns det en produkt som känns åtminstone lite nyskapande: nagellack som ändrar färg!
Jag är fortfarande inte helt frisk. Det känns tungt att gå längre sträckor och jag har fortfarande svårt att tala så mycket som jag skulle vilja. Vad gör man då? Jo, man målar på mer smink och ser glad ut, i bästa fake-it-til'-you-make-it-style. Jag har bara varit ut som hastigast och köpt kattgräs och torkad mango från Burkina Faso. Men vem vill vara ute någon längre stund i det här snöovädret?
Så här ser jag ut i dag. Trumpen min trots bra humör. Jag har blivit plåtad på Mariatorget här på Söder i dag. Och sen har jag fikat och tränat. Nu väntar en quorngryta och filmen La vie en rose. (Som vanligt förväntas intresseklubben anteckna)
I dag har jag varit på pedikyr och fått mina fina 42:or fixade. Kom nu inte och säg att det är onödigt, slösaktigt och att jag borde spara mina stålar till annat. Då blir jag arg. Det är faktiskt underhåll. På samma sätt som man servar bilen och slipar golven bör man se till att kroppen är hyfsat fräsch och inte rostar sönder. Den ska ju hålla i massor av år.
