I dag är det 30 år sedan Elvis Presley dog. När jag fick reda på att han inte längre levde befann vi oss i Umeå, mamma, pappa och jag. Det var en solig men något kylig höstdag, för på den tiden var det höst i Västerbotten i mitten av augusti.
Vi hade besökt regionsjukhusets öron-näsa-hals-avdelning för ännu ett test av min öron. Det var session efter session och timme efter timme då jag satt med hörlurar i en liten bur och tryckte på en knapp så fort jag hörde en signal. Vad man kom fram till är det väl ingen som vet, men jag minns en irriterad doktor som nån gång var sur för att jag inte tog det hela på allvar. Men hallå, hur kul tycker barn att det är att sitta instängda och lyssna efter pipljud?
Ingen har för övrigt intresserat sig för mina hörselproblem på ungefär trettio år. Det inkluderar mig själv.
Efter lunchen gick vi förbi några affärer och då såg vi löpsedlarna om Elvis död. Jag blev lite ledsen, för på den tiden fanns inte så mycket musik, vare sig på marknaden eller i mitt barnamedvetande. Egentligen kände jag bara till Abba, Harpo, Baccara och Elvis - och så Thor-Leifs, som en kompis med frenesi men utan resultat försökte få mig att gilla. Och det kändes naturligtvis tråkigt att cirka 20 procent av alla artister i världen dött.
När vi pratat om Elvis fick jag ett seriealbum om min stora barndomsidol: King Kong. Därefter körde vi de 14 milen hem igen.
1 kommentar:
Hahahaha! Såklart måste det ha varit sorgligt och tråkigt att 20 % av världens alla artister dött. Läckert att du hade Kingkong som barndomsidol. Undrar vem min barndomsidol var. Tror Bamse eller Madicken. :-)
Skicka en kommentar