I kväll visas Sliding doors på tv. Första gången jag såg den tyckte jag att det var en helt ok film. Men den andra gången kändes det inte lika bra. Det finns ingen direkt energi mellan Gwyneth Paltrow och John Hannah. Fast visst har värre fenomen och personer parats ihop i underhållningsvärlden.
Ett exempel på usel kemi mellan skådespelare är den mellan Ralph Fiennes och Jennifer Lopez i kärlekskomedin Maid in Manhattan, eller Kärleken checkar in som den heter på svenska. Den var så dålig att jag på slutet satt i soffan och skrek ”neeeeeejejjjjjjjjj! pusssas inte, snälla!” En romans mellan dem känns lika trolig som en het passion mellan Mats Odell och Lena Ph.
Och vem kom på den briljanta idén att göra en krogshow med Markoolio, Cirkus cirkör och Linda Lampenius på Hamburger börs för några år sedan? Var det nån sorts ”ta tre, betala för två-erbjudande”? Eller ”Det är extrapris på Markoolio och Cirkus cirkör den här veckan. Köper du dem får du en finsk barbieviolinist på köpet.”
Det värsta i Sliding doors är dock hur killen beter sig för att imponera på Gwyneth. De sitter på någon sorts middagsbjudning och han får hela sällskapet att vrida sig av skratt när han reciterar en Monty Python-sketch om den spanska inkvisitionen. Som om de inte sett och hört skämten förr. Som om skämten vore fräscha.
När jag gick i skolan hade jag en kompis som brukade klä ut sig till bäbis och underhålla folk genom att mima till en Magnusåbrassesketch på lp. Och så här i efterhand måste jag säga det känns coolare att lyssna på en snubbe i småbarnshatt och snuttefilt än att sitta bredvid någon som ylar ”NOBODY expects the Spanish Inquisition!” som om han kommit på det själv.
Nä, killar som ska imponera på mig, en vuxen kvinna, i dag bör kunna berätta underhållandeom sin egen vardag och kläcka sina jokes själv.
1 kommentar:
Den var bra, måste prova! Och ett jättefint porträtt på dej, det riktiga alltså! :-)
Skicka en kommentar