När pappas bil svängde in på uppfarten hemma studsade vi barn av glädje. Vi hade väntat så länge. Nu ville vi veta allt om vår lillebror som fötts natten innan. Jublande sprang vi ut på gården, men blev sedan stående på gräset. Pappa såg blek och trött ut, tände en cigarett och vände bort blicken.
– Mår han inte bra?
– Jo, men han är nog mongoloid.
På kvällen kom tårarna. Jag grät och grät i vad som kändes som veckor och månader, hemma, på skolan, överallt. Och när vi var ute och åkte bil kastade jag mig ner i baksätet varje gång vi passerade folk så att ingen skulle se hur tårarna rann. De torkade till slut, men kvar fanns frågorna. Vad skulle hända med en lillebror som hade ett kromosomfel? Vad skulle han kunna lära sig egentligen? Läkaren på bb hade sagt att vi kunde lämna bort honom om vi ville. Men det kändes helt fel.
Andra människors reaktioner var inte heller roliga.
– Jag är ledsen, men jag kan inte säga grattis, sa en vän till min mamma.
Familjens sorg och oro påverkade aldrig lillebror det minsta. På den här tiden, sommaren 1981, var persikorna i affärerna stora härliga och ludna som barnhuvuden, inte små och torra som i dag. Lillebror liknade frukten med sitt soliga humör och sina mjuka kinder. Han var en persikobäbis som luktade gott.
Snart lärde han sig att gå – och lika snabbt att springa. Iförd en liten skärmmössa och blå hängselbyxor sprang han så fort han kunde. Vart han skulle visste ingen. Bort. Fort. Och hela tiden med ett leende på läpparna.
Många människor tycker att människor med downs syndrom är fula. Det tycker naturligtvis inte jag eller min familj. Inte lillebror heller. När han var några år gammal skulle jag en kväll försöka få honom att sova. Jag satt vid hans sängkant och strök hans kind. Precis när jag märkte att han höll på att somna tittade han upp, såg på mig sa:
– David är jättesöt!
Sedan log han och somnade.
I dag är han 26 år och bor i ett gruppboende. Han har ett jobb och pluggar på särvux. På fritiden ser han på film och lyssnar på musik. Och han tycker fortfarande att han ser bra ut. Han är den i särklass lyckligaste person jag känner. I alla lägen är han nöjd med sig själv och sina prestationer. Ändå kan han inte läsa, har hörapparat och tjocka glasögon, ont i knäna och en stor mage.
För några år sedan gjorde lokaltidningen i vår hemstad ett stort reportage som följde honom under en dag. Man följde med honom när han reste sig för gamla damer på bussen, jobbade, pluggade engelska, skojade med personalen på boendet och när han lyssnade på Vikingarna i sitt rum. Han blev själv mycket belåten med reportaget och konstaterade att han numera var en kändis.
Naturligtvis är det en sorg att få ett barn eller ett syskon som aldrig kommer att kunna klara sig helt själv. Men mina år med honom har lärt mig att man kommer långt om man tycker om sig själv. Vad andra tycker om ens existens är inte viktigt. Min lillebror förutsätter att alla älskar honom och därför är han älskad av alla som känner honom. Han blir ledsen för saker som verkligen är sorgliga, men han oroar sig inte för hemska saker som kanske kan hända i framtiden. Hans livsvisdom kan sammanfattas av rubriken på reportaget i lokaltidningen: ”Varför vara ledsen när man kan vara glad?”