Människors som pratar om vikten av etik och moral har jag alltid betraktat med skepsis. De har problem med sin egen moral, tänker jag.
Det är väl ingen tillfällighet att Madonna, som man får anta har provat det mesta när det gäller sex & drugs & rock'n'roll, skriver moraliserande, präktiga böcker för små flickor och sätter den egna dottern i sträng klosterskola. Hon vet vad man kan göra och vill därför stoppa andra från att göra det.
Moralen används även som vapen av politiker som - i brist på pengar och idéer till skolan - ropar på återinförandet av betyg i ordning och uppförande samt undervisning i etik, företrädesvis med kristna förtecken.
Författaren PC Jersild fångar det här fenomenet på pricken i dagens DN. I debattartiklar i SvD har han klargjort att han tycker att utbildningsminister Jan Björklund har fel när denne vill att skolan ska undervisa i kristendom i stället för religion. Jersild säger att "om människan helt och hållet trott på vad religion och kristendom försökt lära oss hade vi inte kommit så här långt, vi hade dödat varandra på vägen."
De flesta av oss skulle försöka rädda någon som håller på att drunkna. Dock inte för för att göra Gud glad, "moral har vi ändå":
"Det är en instinktiv handling. Människan har en genuin förmåga till att välja godhet framför elände. Det är antagligen genetiskt betingat och kulturellt påbyggt." säger Jersild till DN.
Word.
1 kommentar:
Jag anser att den religiösa aspekten med avseende på den moraliska frågan är djupare än den här analysen antyder. Den "religiösa" människan (kanske mer i Eliades mening), karakteriseras av att hon inte känner sig till freds med svaret: "Det är en instinkt". Skulle detta vara hela svaret på varför vi gör gott och varför vi bör göra gott? Men hur kan jag veta att min instinkt är rätt? (Även onda människor kan mena sig i själva verket göra gott och motiverar detta på olika sätt).
Den religiösa människan hoppas att det finns någon som är större än jag själv, större än hela det mänskliga kollektivet, som faktiskt bryr sig om gott och ont, och som önskar att vi gör gott, och som står på det godas sida. Att säga att vår godhet endast grundar sig på instinkt, är som att säga att gott och ont ur normativ synvikel i slutänden är helt relativt, eftersom olika människor kan ha olika instinker, och eftersom instinkerna själva är formade av helt intentionslösa processer i naturen.
Själva begreppen "gott och ont" tycks antyda något som är större än människan, och som människan har att förhålla sig till. Men om detta större endast är en instinkt så kan vi knappast mena att vi har någon anledning att böja oss inför det. Tvärt om, är människans frihet beroende av att vi kan kontrollera våra instinkter.
Om inte detta var helt obegripligt har jag förhoppningsvis lyckats problematisera och fördjupa frågeställningen.
Mvh Mikael
Skicka en kommentar