Genom historien har det som alla vet funnits många raffinerade knep för att trycka ner kvinnor. Vi ska vara oskulder, täcka våra ansikten och armar. Dricker vi en droppe under graviditeterna eller äter en bit opastöriserad ost så blir våra barn svårt handikappade eller sociopater. Intensiva kvinnor bär skulden om de får homosexuella söner etc. Samtidigt förväntas vi numera ta för oss och vara tuffa, men inte för tuffa, för då uppfattas vi som aggressiva och okvinnliga. Vad vi än gör är det fel. Vårt eget fel.
Numera finns det en ny kvinnotyp att hacka ner på: Den Duktiga Flickan. Det skrivs böcker om flickor som högpresterar och går in i väggen vid max 35. Man får läsa deras berättelser om ett liv som går i 200 kilometer i timmen och sedan är det meningen att man ska förfasa sig. Experterna lägger pannorna i djupa veck och säger att de här flickorna borde tagga ner och lära sig av pojkarna som softar sig genom skolåren men som det går bra för ändå. "Duktig flicka" har i vissa sammanhang nästan blivit ett skällsord.
Själv säger jag: Ursäkta, men vad är alternativet för kvinnor i dag? Vad får man om man inte högpresterar?
Hur blev ambitiösa tjejer ett problem, frågar sig Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren i en debattartikel i dagens Aftonbladet.
De ifrågasätter om uppmaningar om att de duktiga flickorna ska dra ner på ambitionen är rätt väg att gå: "Är inte hyllningar av dem, bekräftelse, trygghet och svängrum i en jämställd miljö bättre? Sånt skapar möjlighet för hälsosam duktighet.
För att vara duktig är inget fult. Den som är duktig är kompetent, kunnig, smart och driven."
Jag var själv en högpresterande flicka under högstadiet och framför allt gymnasiet. Det gav mig en plats på en högstatusutbildning. Sedan jag hoppat av den kom jag genom mina kunskaper i en rad ämnen och skicklighet i att prestera i provsituationer in på en annan utbildning. Den utbildningen tar bara in studenter genom prov och det finns människor som pluggar en till två terminer på universitetet för att förbereda sig för provet. Jag kom in utan dessa förberedelser.
I dag är jag överlycklig över att jag har ett kvalificerat jobb. Mitt hårda arbete har lett någonvart. Jag hade inte haft det så här bra om jag ägnat kvällarna under gymnasietiden åt att titta på video.
Jag håller dock med Ernsjöö Rappe och Sjögren när de skriver att problemet "är inte ambition och prestation. Problemet är att kvinnor i alla åldrar inte får lön, makt, befogenheter eller positiv feedback för sin duktighet. Den leder liksom ingen vart."
För en sak är säker: Hade jag haft snopp hade mina ambitioner tagit mig betydligt längre.
Läs debattartikeln här: Sluta trycka ner duktiga tjejer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar