
Jag är en medelålders kvinna som lever ett medelklassliv. Det händer mycket, men särskilt spännande eller dramatiskt kan ingen påstå att mitt liv är. Därför brukar jag ibland, när allt känns stillsamt och vardagligt, lyssna på musik som skapar en mer dramatisk stämning. Exempelvis
ledmotivet till Pirates of the Caribbean.
Det är inte alltid lyckat. För en tid sedan fick jag ett seriöst, men inte allvarligt, telefonsamtal medan jag satt och lyssnade på
ledmotivet till Mission Impossible. Som tur är tror jag inte att den som ringde hörde så mycket av musiken. Antagligen inget alls.
När jag kommer till jobbet vill jag i alla fall höra
intromusiken till tv-serien Dallas. Jag föreställer mig att jag går upp för trapporna och möter folk som är inbegripna i ett viktigt samtal, men när de får syn på mig skiner de upp och vinkar. Sedan går jag förbi kopieringsmaskinen. Den som kopierar vänder sig om och ler glatt. Alla är välsminkade och har fluffigt hår. Ungefär så.
På bilden illustrerar min kollega Angelica hur det skulle kunna se ut när jag anländer, Dallas style.