I går tog vi oss till Eskilstuna, min kompis Petra och jag, för att se Forever Young, turnén med 80-talsband. Vi hade ställt in oss på diverse pinsamheter, men de flesta banden lät faktiskt över förväntan. Eller tja, Reeperbahn bemödade vi oss inte ens om att kolla på. Vi gillar dem inte alls.
Men Alphaville var skrämmande dåliga. Sångaren Marian Gold såg ut som en förvuxen tysk köttbulle som skuttade runt på scenen. Och kanske var det hans fetma som gjorde att han inte längre kunde ta de höga tonerna. Den enda låt som inte slaktades fullständigt var Summer in Berlin. Eller var det bara så att vi vid det laget var så desillusionerade att vi tyckte att det lät okej?
Någon som knappt såg ut att ha åldrats en dag var Phil Oakey, sångaren i Human League. Visst, han har tappat håret men är superfräsch och sjunger faktiskt bättre i dag än på 1980-talet, det hörde man framför allt på den gamla dängan Electric Dreams där han nu har betydligt lättare att pricka de höga tonerna i refrängen. Bilden är tydligen från förra året, men han ser om möjligt ännu fräschare ut i dag.
När jag sett dessa båda män runt 55, känner jag att jag fått en en viss insikt i hur olika åldrandet kan slå. Men jag misstänker att det inte bara handlar om gener utan om för många bratwurstar och öl i Marians fall. Jag hoppas kunna höra till team Phil i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar