Så här års brukar jag alltid drabbas av ett visst vemod - om det är äkta eller framtvingat av årstiden kan ju diskuteras. Musiksmaken svänger samtidigt som dagarna blir kortare, från rak rock till svulstigare tongångar. Framåt jul brukar jag sitta och lyssna på Weeping Willows första platta, småsnyfta och dricka rödvin. Mitt vemod har tilltagit oroväckande snabbt i år. Redan i mitten av november började jag sukta efter Broken Promise land och känna hur tårarna vill fram. Oroväckande.
Så här års ska man vara i Norrland med snö och kyla. Därför har jag nu grävt fram den här gamla småsorgsna sången om min gamla hemstad:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar