Veckan har präglats av stora förseningar i tågtrafiken. Det har varit tungt att pendla. Jag försöker köra med någon sorts zen-attityd: Det är bara att gilla läget. Så jag fyller min redan tunga väska med fler böcker och tidningar, arbetsmaterial och frukt att tugga på om resan blir överdrivet lång. Men jag märker frustrationen hos mina medpassagerare.
Varje resa den här veckan har det varit ett till tre signalfel som medfört att tåget stannat längre stunder. Och signalfelen gör att folk kommer för sent till jobbet, flexsaldot minskar, man missar anslutningståg och sura lekisfröknar står och stampar och väntar på att folk ska hämta sina små telningar. Förenklat kan man kanske säga att SJ:s signalfel minskar vår BNP och krossar mänskliga relationer.
Jag vill ställa en fråga som säkert kan tyckas naiv: Varför köper man inte saker som håller? Varför lagar man inte sakerna som sänder ut signalerna? Om det skulle bli fel på en teknisk sak i mitt hem flera gånger om dagen så skulle jag ganska snart byta ut den eller laga den.
Visst, det har snöat mycket. Men kom igen, vi bor i ett land där det snöar varje år. Det här borde inte komma som en chock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar