Som nollbarnsmorsa bör man ligga lågt, annars drar sig inte andra kvinnor för att kritisera ens liv. För ett par veckor sedan fick jag det kastat rätt i ansiktet: "Du förstår inte, för du har ju inga barn", sa kvinnan till mig när vi diskuterade konkreta situationer i livet som är jobbiga. Som om barnafödandet i sig omedelbart skulle ge djupa insikter i livets hemligheter.
Författaren Lena Andersson har skrivit klokt i DN om den likriktade barnafödarnormen: "Egna barn förmodas mekaniskt vara den största lyckan, som inte ska missunnas någon. Den orubbliga barnnormen får alla att tro att man måste göra barn för att förstå varför man lever och har levt. Det är en idé som leder till stark likriktning och gör många olyckliga."
Naturligtvis tror jag att man i många fall kan bli en bättre människa om man får barn. Människor som tvingas lära sig att sköta sig och ta ansvar när barnen kommer växer säkert som individer. Men vi andra klarar det ändå.
Som Lena Andersson skriver är det sociala trycket på reproduktion kolossalt, kallt och oreflekterat. Min personliga reflektion är att barnen i vissa lägen fungerar som en accessoar, ett medel i karriären. Bor man i ett högstatusområde ska man helst ha minst tre, tycks det. "Titta på mig, jag är chef och hinner ändå med de fyra knattar som jag satt till världen."
Läs Lena Anderssons kolumn här: Liv eller småbarnsliv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar