Jag har fått tips av min kompis Diddi om att det finns hårlösa marsvin också. För den som vill jämföra gulligheten hos nakna katter och nakna marsvin bifogar jag här en länk till Margaret i Kalifornien som föder upp båda sorterna.
måndag 13 augusti 2007
Sommarjobb man minns
När jag gick i ettan på gymnasiet erbjöds jag ett sommarjobb av kommunen. I Pingstkyrkan. Eftersom det här tilldrog sig på den tiden när jag ännu inte kommit ut som ateist så tackade jag ja. Dessutom behövde jag pengarna. Alla 637 och 50.
Det var meningen att jag skulle ordna ett läger tillsammans med andra ungdomar, men några andra såg jag aldrig till, så jag satt inne på kontoret och lekte med gem. Jag försökte med sten, sax och påse också, men det är svårt när man inte har någon att tävla mot.
Pastor Berndt* tog dock emot mig med öppna armar. Han sög tag i mig och kramade mig så ofta han kunde.
Och efter sisådär 20 minuter ville man ju gärna ta sig loss.
Andra dagen grävde jag djupare i gemhögen när jag plötsligt hörde att konstigt ljud från andra sidan väggen. Jag trodde först att det var ett djur, en grävling eller mullvad eller nåt, tills jag insåg att det var Berndt som slentriantalade i tungor till tisdagsandakten. Shabbalallabhubbalubasnabpapba! Öhu öhöööööööö….
Tredje dagen fick jag en arbetsuppgift också. Berndt ville att jag skulle förbereda te åt honom och Bröderna. Så han visade mig tebryggaren i en halvtimme. Sedan laddade jag maskinen på två minuter. Därefter återgick jag till mina gem.
När torsdagen kom kände jag att min gräns var nådd. Så jag ringde till arbetsförmedlingen och skrek ”Ta mig härifrån! Jag står inte ut längre!” Så de fixade ett nytt jobb åt mig. De påföljande veckorna gick jag runt i en rock från Gatukontoret och märkte felparkerade cyklar. Också det ett höjdarjobb.
* Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad han hette så jag antar att namnet är fingerat.
Det var meningen att jag skulle ordna ett läger tillsammans med andra ungdomar, men några andra såg jag aldrig till, så jag satt inne på kontoret och lekte med gem. Jag försökte med sten, sax och påse också, men det är svårt när man inte har någon att tävla mot.
Pastor Berndt* tog dock emot mig med öppna armar. Han sög tag i mig och kramade mig så ofta han kunde.
Och efter sisådär 20 minuter ville man ju gärna ta sig loss.
Andra dagen grävde jag djupare i gemhögen när jag plötsligt hörde att konstigt ljud från andra sidan väggen. Jag trodde först att det var ett djur, en grävling eller mullvad eller nåt, tills jag insåg att det var Berndt som slentriantalade i tungor till tisdagsandakten. Shabbalallabhubbalubasnabpapba! Öhu öhöööööööö….
Tredje dagen fick jag en arbetsuppgift också. Berndt ville att jag skulle förbereda te åt honom och Bröderna. Så han visade mig tebryggaren i en halvtimme. Sedan laddade jag maskinen på två minuter. Därefter återgick jag till mina gem.
När torsdagen kom kände jag att min gräns var nådd. Så jag ringde till arbetsförmedlingen och skrek ”Ta mig härifrån! Jag står inte ut längre!” Så de fixade ett nytt jobb åt mig. De påföljande veckorna gick jag runt i en rock från Gatukontoret och märkte felparkerade cyklar. Också det ett höjdarjobb.
* Jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad han hette så jag antar att namnet är fingerat.
söndag 12 augusti 2007
Kolla när jag shejkar!
Jag dansar inte. Jag är ett kylskåp.
Ok, en fylletryckare på finlandsfärjan eller spontandisko i vardagsrummet kan funka, och jag tror också att jag än i dag skulle klara av den enda dans vi fick lära oss i skolan, finsk polkett, men annars slipper jag helst.
Här får ni därför ett unikt tillfälle att se mig dansa!
Ok, en fylletryckare på finlandsfärjan eller spontandisko i vardagsrummet kan funka, och jag tror också att jag än i dag skulle klara av den enda dans vi fick lära oss i skolan, finsk polkett, men annars slipper jag helst.
Här får ni därför ett unikt tillfälle att se mig dansa!
lördag 11 augusti 2007
Blomgraffiti i Svenskan
Konstnären och frilansfotografen Ellinor Collin intervjuas i dagens upplaga av Svenska Dagbladet om sin gigantiska blomplantering.
fredag 10 augusti 2007
Helt nakna
Antagligen är Fleshy en sphynxkatt. De är jättefina men kostar cirka 16 000 kronor, så det är inget jag prioriterar just nu. Om jag vann en massa pengar skulle jag (förutom att betala studielånen och lägenhetslånet och resa jorden runt och yada, yada, yada) köpa en sphynx.
Här ser vi några sphynxknattar. Lägg märke till den lilla rackaren i mitten som tycks räcka upp en tass och ropa "Hallå! Ta mig!"
Grace, en kändiswannabe eller lookalike?
Charlott tycker att Grace liknar Fleshy, en nakenkatt i serien Monty (som i Sverige publiceras i tidningen Larson!) Och tja, det finns ju vissa likheter.
Men förmodligen kommer Grace att få mer päls, för rasen devon rex har oftast betydligt mer päls än hon.
torsdag 9 augusti 2007
När tingen talar till en
Jag försöker tänka att jag bara ska köpa grejer när jag måste, annars skulle jag gå under i det vansinniga utbud som finns runt mig.
Det finns två kategorier av måsten. Den första är mindre skojig: När det ösregnar måste man ha ett paraply till exempel. Och när det är 20 grader kallt måste man i princip ha ett par vantar.
Den andra är desto roligare: Ibland ser jag saker som verkar tala till mig, som jag bara inte kan lämna där på butikshyllan för att de är som gjorda för mig och mina behov.
I lördags gick Sunkan och jag förbi Dona's shop på S:t Paulsgatan. Det är en helt vansinnig affär med Hello Kitty-prylar och andra kitschiga grejer med asiatiskt ursprung. Då fick Sunkan syn på den här väskan som tycktes ropa till henne:
- Snäääällla Sunkan! Ta hem mig! Jag vill vara hos dig!
Så nu bor väskan hos henne. Den kostade bara 159 kronor och praktisk var den också. Att hon redan har hur många väskor som helst spelade ingen roll. Det var ett "måste-moment".
onsdag 8 augusti 2007
A cat called Trouble
Precis som andra däggdjur har Grace en pappa. Han heter Trouble och liknar tydligt en gammal tysk diktator. Därför tillhörde han länge det absoluta toppskiktet på http://www.catsthatlooklikehitler.com/. Men nu är han nedpetad. Det är väldigt många katter runt om i världen som liknar Adolf H, kan jag upplysa om. Här är en bild på Trouble när han fortfarande var kattunge.
Growing Grace
Den lilla kissen som vi ska adoptera från Wales, Grace, eller Gracie Morgan som det står i passet, har växt mycket de senaste veckorna. Hon ser ganska vuxen ut på de senaste bilderna. Uppfödaren är lite orolig för att Grace har så lite päls än så länge, men jag som är en ganska rationell person tycker att det är skönt. Då blir det ju mindre hår att dammsuga upp.
Grace bor än så länge hos Lexifers.
tisdag 7 augusti 2007
HEJ PAPPA DET ÄR JAG
På en stor och flack grässlänt, vid motorvägsavfarten Jakobsberg, har Ellinor Collin gjort en 270 kvadratmeter stor blomplantering med ett meddelande riktat upp mot himlen, och till förbipasserande på marken.
Planteringen är en hälsning till hennes pappa som är i himlen. Den är även riktad till andra, en bilpendlande pappa som saknar sitt barn eller någon som övergivits av en pappa.
HEJ PAPPA DET ÄR JAG
Magisterprojekt av Ellinor Collin, Konstfack.Vid motorvägsavfarten, Jakobsberg, i Järfälla. Invigning på grässlänten lördag den 11 augusti kl 12-16, Välkommen!
Vill du veta någonting så fråga Helge
Via komikern Elin Nordéns blogg har jag hittat Helge Fossmos hotta sida som han inte verkar uppdatera längre, måhända på grund av att hans tredje äktenskap tar upp mycket tid och kraft?
I alla fall har Helge en egen frågespalt där man kan få svar på livets svåra frågor. Han svarar på frågor om judar, Muhammedkarikatyrer, tio guds bud och annat.
Men den viktigaste frågan är nog den här
I alla fall har Helge en egen frågespalt där man kan få svar på livets svåra frågor. Han svarar på frågor om judar, Muhammedkarikatyrer, tio guds bud och annat.
Men den viktigaste frågan är nog den här
Korkat och ytligt hos Viktväktarna
På 2000-talets bönemöten finns inget utrymme för känslor och djupare tankar.
- Förra veckan pratade vi om att ta en dag i taget. Eh... är det nån här som har gjort det under veckan som gått, någon som har tagit just en dag i taget?
Kvinnan på scenen blickar ut över den grupp kvinnor som samlats i lokalen denna kväll. Generade tittar vi ner i knät eller i de gryllrigt färggranna broschyrer vi fått. Men ingen tittar på henne. Och ingen säger något. Det är det ingen som vill.
- Inger! utbrister kvinnan på scenen. Jag vet att du har tagiten dag i taget.
- Jaa...
Kvinnan på tredje raden och som uppenbarligen heter Inger nickar generat.
- Kan du berätta hur du gjorde när du tog en dag i taget?
- Jaa...
Inger tvekar länge. Hon vill inte svara, det märks.
- Jag, jag tog en dag i taget helt enkelt.
Kvinnan på scenen nickar förstående och går snabbt vidare till nästa ämne. Inga följdfrågor, inga reaktioner. Hon har fått vad hon vill ha.
Själv har jag gått igenom mycket tråkigt på sista tiden och skulle om så krävdes kunna ställa mig upp och inför hela församlingen berätta hur det känns att vara tjock och ensam och - just det - ta en dag i taget. Men nu råkar det vara så att jag befinner mig på ett möte hos Viktväktarna, och här på 2000-talets bönemöten finns inget utrymme för känslor och djupare tankar.
För livet på viktväktarvis beskrivs och mäts med enheten points. Allt vi äter varje dag kan och ska räknas med dem. (Och ve den som är korkad nog att använda ordet poäng, då får man sig en riktig utskällning.) Det står klart och tydligt att om man är kvinna och väger mellan 80 och 90 kilo ska man äta 22 points per dag. Att en deciliter kaffegrädde innehåller 3,5 points och en bit strutskött 2 points, det har jag förstått. Men vad en point egentligen motsvaras av är höljt i dunkel.
På det här sättet går vi sakta men säkert ner i vikt, problemet är bara att de små pointsen tar allt större utrymme i våra liv och innan jag ska sova ligger jag ibland och räknar points för mig själv. Jag inser vilken lågtstående varelse jag håller på att förvandlas till när någon viktväktande bekant glädjestrålande konstaterar att tio bitar av våra favoritsnacks bara innehåller två points och vi jublar.
För att hålla räkningen får man varje vecka när man väger sig ett litet schema där man kan bokföra sina måltider och kryssa i sitt intag av livsmedel och hur många glas vatten man druckit. Tillsammans med de små kurshäftena skapar veckoschemat möjlighet att pyssla med viktminskningen de flesta av dygnets timmar. Jag bläddrar ständigt i de brokiga häftena för att hitta ett recept eller en tabell eller liknande men tar aldrig rätt häfte på en gång, utan måste leta länge innan jag hittar det jag söker.
Som den sura akademiker jag är tyckte jag till en början att materialet kunde vara lite mer pedagogiskt upplagt. Sedan insåg jag att det här är själva grejen. Det handlar väl inte om ren desinformation, men bläddrar man tillräckligt mycket så går tiden och man tänker inte på mat. Dessutom vill väl Viktväktarna gärna att man ska tro att de är en ideell organisation och inte en del av den multinationella koncernen Heinz. Därav också den lågstadieliknande lokalen med taffliga handtextade skyltar på väggarna.
- Jag brukar säga att man ska ha ett förhållande med Points Plan, säger kvinnan på scenen, eller viktväktarkonsulenten som hon tituleras. Vad säger ni, har ni ett förhållande med er Points Plan?
Från gruppen hörs ett lågt mumlande ljud.
- Hur många av er har ett förhållande med Points Plan? Räck upp en hand!
Drygt hälften av deltagarna håller upp sina händer.
- Och hur många är det som inte har det ännu?
Jag räcker långsamt upp min hand. För jag vill inte ha något förhållande med ett viktminskningsprogram, jag vill ha ett förhållande med någon som har snopp.
(Det här texten skrev jag för några år sedan för att spegla mina funderingar kring viktväkteriet. Därför är det möjligt att verksamheten ändrats. Jag vet även att andra människor träffat inspirerande viktväktarkonsulenter.)
- Förra veckan pratade vi om att ta en dag i taget. Eh... är det nån här som har gjort det under veckan som gått, någon som har tagit just en dag i taget?
Kvinnan på scenen blickar ut över den grupp kvinnor som samlats i lokalen denna kväll. Generade tittar vi ner i knät eller i de gryllrigt färggranna broschyrer vi fått. Men ingen tittar på henne. Och ingen säger något. Det är det ingen som vill.
- Inger! utbrister kvinnan på scenen. Jag vet att du har tagiten dag i taget.
- Jaa...
Kvinnan på tredje raden och som uppenbarligen heter Inger nickar generat.
- Kan du berätta hur du gjorde när du tog en dag i taget?
- Jaa...
Inger tvekar länge. Hon vill inte svara, det märks.
- Jag, jag tog en dag i taget helt enkelt.
Kvinnan på scenen nickar förstående och går snabbt vidare till nästa ämne. Inga följdfrågor, inga reaktioner. Hon har fått vad hon vill ha.
Själv har jag gått igenom mycket tråkigt på sista tiden och skulle om så krävdes kunna ställa mig upp och inför hela församlingen berätta hur det känns att vara tjock och ensam och - just det - ta en dag i taget. Men nu råkar det vara så att jag befinner mig på ett möte hos Viktväktarna, och här på 2000-talets bönemöten finns inget utrymme för känslor och djupare tankar.
För livet på viktväktarvis beskrivs och mäts med enheten points. Allt vi äter varje dag kan och ska räknas med dem. (Och ve den som är korkad nog att använda ordet poäng, då får man sig en riktig utskällning.) Det står klart och tydligt att om man är kvinna och väger mellan 80 och 90 kilo ska man äta 22 points per dag. Att en deciliter kaffegrädde innehåller 3,5 points och en bit strutskött 2 points, det har jag förstått. Men vad en point egentligen motsvaras av är höljt i dunkel.
På det här sättet går vi sakta men säkert ner i vikt, problemet är bara att de små pointsen tar allt större utrymme i våra liv och innan jag ska sova ligger jag ibland och räknar points för mig själv. Jag inser vilken lågtstående varelse jag håller på att förvandlas till när någon viktväktande bekant glädjestrålande konstaterar att tio bitar av våra favoritsnacks bara innehåller två points och vi jublar.
För att hålla räkningen får man varje vecka när man väger sig ett litet schema där man kan bokföra sina måltider och kryssa i sitt intag av livsmedel och hur många glas vatten man druckit. Tillsammans med de små kurshäftena skapar veckoschemat möjlighet att pyssla med viktminskningen de flesta av dygnets timmar. Jag bläddrar ständigt i de brokiga häftena för att hitta ett recept eller en tabell eller liknande men tar aldrig rätt häfte på en gång, utan måste leta länge innan jag hittar det jag söker.
Som den sura akademiker jag är tyckte jag till en början att materialet kunde vara lite mer pedagogiskt upplagt. Sedan insåg jag att det här är själva grejen. Det handlar väl inte om ren desinformation, men bläddrar man tillräckligt mycket så går tiden och man tänker inte på mat. Dessutom vill väl Viktväktarna gärna att man ska tro att de är en ideell organisation och inte en del av den multinationella koncernen Heinz. Därav också den lågstadieliknande lokalen med taffliga handtextade skyltar på väggarna.
- Jag brukar säga att man ska ha ett förhållande med Points Plan, säger kvinnan på scenen, eller viktväktarkonsulenten som hon tituleras. Vad säger ni, har ni ett förhållande med er Points Plan?
Från gruppen hörs ett lågt mumlande ljud.
- Hur många av er har ett förhållande med Points Plan? Räck upp en hand!
Drygt hälften av deltagarna håller upp sina händer.
- Och hur många är det som inte har det ännu?
Jag räcker långsamt upp min hand. För jag vill inte ha något förhållande med ett viktminskningsprogram, jag vill ha ett förhållande med någon som har snopp.
(Det här texten skrev jag för några år sedan för att spegla mina funderingar kring viktväkteriet. Därför är det möjligt att verksamheten ändrats. Jag vet även att andra människor träffat inspirerande viktväktarkonsulenter.)
måndag 6 augusti 2007
En trend?
Under en tid fascinerades jag och äcklades av att någon i mitt hus fann det intressant eller möjligen roande att gnugga sin panna mot hisspegeln. Antagligen var det samma person som gick över till att kleta annan gegga på spegeln när det blev för enahanda.
Och nu har jag sett att det finns någon eller några som ägnar sig åt samma sak i en av hissarna på jobbet.
Tydligen är intresset för att smeta ut kroppsvätskor på speglar utbrett, det vittnar det här inlägget i den roliga bloggen Arga lappen om.
Och nu har jag sett att det finns någon eller några som ägnar sig åt samma sak i en av hissarna på jobbet.
Tydligen är intresset för att smeta ut kroppsvätskor på speglar utbrett, det vittnar det här inlägget i den roliga bloggen Arga lappen om.
söndag 5 augusti 2007
Har du ett jobb åt snickarflatan?
I prideparaden såg jag den här pigga tjejen som uppenbarligen söker jobb. Ett utmärkt sätt att profilera sig, tycker jag. Så du som behöver en snickare, ring henne snarast!
Och du bör höra av dig till mig snarast om du söker en öppen och anpassningsbar skribentheterotjej med humor, arbetsdisciplin, allmänbildning, pedagogiskt kunnande och som är en jävel på att skriva!
Och du bör höra av dig till mig snarast om du söker en öppen och anpassningsbar skribentheterotjej med humor, arbetsdisciplin, allmänbildning, pedagogiskt kunnande och som är en jävel på att skriva!
"Cause I'm a laydee..."
Jag vill inte sträcka mig så långt att jag påstår att transkaraktärerna Emily och Florence i komediserien Little Britain är stilbildande bland svenska transor, fast visst kunde man se fler solfjädrar och victorianska klänningar i prideparaden än vanligt i år.
Jag tycker att de här killarna, förlåt, damerna, var sköna.
Här är en video med Emily, Florence och Robbie.
lördag 4 augusti 2007
En snabbrapport från paraden
Den årliga gayprideparaden pågår utanför vårt hus i skrivande stund. Fullt med folk, roligt och härligt väder. Vackra thaitransor, gaypoliser, gaykören och hrm... Maud Olofsson. Tyvärr missade vi Viking Bears Sweden, min absoluta favorit.
För alla som inte känner till dem finns en länk här!
fredag 3 augusti 2007
Jag ger upp projektet
Alla som känner mig vet att jag inte är någon modeslav. Ändå är en av de saker jag önskat mig hetast i livet, och det projekt jag jobbat hårdast med, en modern kropp. Som alla vet ska man vara smal, trådsmal, eller smal med några få kilon strategiskt placerade i brösthöjd och möjligen på baken. Så ser inte jag ut. Jag är spolformad och all extra vikt sätter sig på magen och i ansiktet.
I går satt jag och åt lunch med en man i 60-årsåldern. Han äter schnitzlar och pommes i stort sett varje dag men har ändå ett bmi på 20,5, och han motionerar aldrig men hade ändå toppkondition vid senaste hälsokontrollen, påstår han i alla fall. När jag hörde det tänkte jag nä, fy fan nu ger jag upp! Jag har ägnat tusentals timmar av mitt liv åt att sitta och fundera på min figur, jag har bantat i perioder och tränat regelbundet i 17 år, och vad har det gett mig? Ingenting. Jag har ett bmi på 26 och dålig kondis, men om jag ägnat tid och kraft åt att åstadkomma något vettigt i stället för att tänka på viktminskning så kanske jag kommit längre i livet eller varit en lyckligare människa. (OK, man ska komma ihåg att hälsokontrollen gjordes alldeles efter att jag haft influensan och mina muskler väger säkert en del, men ändå)
Faktum är att man skulle kunna dra paralleller mellan den oftast meningslösa viktminskningsvurmen i västvärlden och hembränningen i Sverige. För några år sedan besökte jag en bekant som jobbar hos polisen i en ganska stor svensk stad. Han lät mig titta på deras lager med beslagtaget material, en gigantisk lokal som främst var fylld med hembränningsapparater, och jag häpnade över hur man kunde bygga så fantasifulla maskiner av några saftmajor och en dammsugarslang. Tänk om svenska folket ägnat sin kreativitet åt något annat än att bränna sprit. Jag menar, det går ju faktiskt att köpa sprit, det är det vi har Systembolaget till.
I senaste numret av Friskispressen hittar jag det här citatet:
”Vi har bantat i mer än hundra år och det enda om hänt är att vi blivit fetare. Det är dags att vi sluter fred med kroppen och börjar respektera den.”
(Anna-Britt Ståhl, författare till boken Bantningsbluffen som handlar om våra ständiga misslyckanden och det faktum att vi blir tjocka av att banta.)
Det går inte att bekämpa Moder natur. Vi är genetiskt programmerade till vår fysiska form. Fast visst fortsätter vi att försöka. Det är lite pinsamt med en omodern kropp.
I går satt jag och åt lunch med en man i 60-årsåldern. Han äter schnitzlar och pommes i stort sett varje dag men har ändå ett bmi på 20,5, och han motionerar aldrig men hade ändå toppkondition vid senaste hälsokontrollen, påstår han i alla fall. När jag hörde det tänkte jag nä, fy fan nu ger jag upp! Jag har ägnat tusentals timmar av mitt liv åt att sitta och fundera på min figur, jag har bantat i perioder och tränat regelbundet i 17 år, och vad har det gett mig? Ingenting. Jag har ett bmi på 26 och dålig kondis, men om jag ägnat tid och kraft åt att åstadkomma något vettigt i stället för att tänka på viktminskning så kanske jag kommit längre i livet eller varit en lyckligare människa. (OK, man ska komma ihåg att hälsokontrollen gjordes alldeles efter att jag haft influensan och mina muskler väger säkert en del, men ändå)
Faktum är att man skulle kunna dra paralleller mellan den oftast meningslösa viktminskningsvurmen i västvärlden och hembränningen i Sverige. För några år sedan besökte jag en bekant som jobbar hos polisen i en ganska stor svensk stad. Han lät mig titta på deras lager med beslagtaget material, en gigantisk lokal som främst var fylld med hembränningsapparater, och jag häpnade över hur man kunde bygga så fantasifulla maskiner av några saftmajor och en dammsugarslang. Tänk om svenska folket ägnat sin kreativitet åt något annat än att bränna sprit. Jag menar, det går ju faktiskt att köpa sprit, det är det vi har Systembolaget till.
I senaste numret av Friskispressen hittar jag det här citatet:
”Vi har bantat i mer än hundra år och det enda om hänt är att vi blivit fetare. Det är dags att vi sluter fred med kroppen och börjar respektera den.”
(Anna-Britt Ståhl, författare till boken Bantningsbluffen som handlar om våra ständiga misslyckanden och det faktum att vi blir tjocka av att banta.)
Det går inte att bekämpa Moder natur. Vi är genetiskt programmerade till vår fysiska form. Fast visst fortsätter vi att försöka. Det är lite pinsamt med en omodern kropp.
torsdag 2 augusti 2007
Grattis Freddie, 56!
I dag fyller sångaren, skådespelaren, konstnären och serieskaparen Freddie Wadling 56 år. Grattis, säger jag till en stor artist. På bilden syns han med min kompis Charlott.
Här är Freddies sida på Myspace
Och här är en video med honom och Fläskkvartetten.
onsdag 1 augusti 2007
Här vill jag slänga mitt skräp
Vid Slussen i Stockholm hittar man de här skojiga papperskorgarna. Man blir riktig peppad att slänga sitt gamla godispapper. Undrar vem som tagit sig tid att måla dem?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)