Den förlorade katten

Grace har varit spårlöst försvunnen. Och då menar jag verkligen spårlöst. Sökandet har varit jobbigt, snudd på outhärdligt, och har inbegripit många telefonsamtal till polisen, djursjukhus och att sätta upp lappar i grannskapet. Många timmar har ägnats åt att finkamma lägenheten, och främst har T drabbats eftersom han precis tagit några välförtjänta semesterdagar för att koppla av och tvätta fönstren.

Lika mystiskt som hon försvann dök hon upp klockan fem en morgon och jamade högljutt i vårt sovrum. Krisen är över men det var väldigt intensivt.

Det som är positivt i allt det här är att jag förstått vilka kanongrannar vi har. Många har engagerat sig. Någon ringde till och med och erbjöd sig att gå upp på vinden och locka på Grace med en skiva kalkonkött i handen.

(Bilden har jag lånat av Annika, och den togs när Grace mådde lite illa efter att ha smaskat i sig delar av deras trädgård, främst häcken)