Onödig vardagsdramatik

Moules frites, musslor och pommes frites, ska man äta när man är i Belgien. Det hade jag gjort i måndags när jag knallade hem från en restaurang till mitt hotell vid halv nio. Men det var mörkt, och det var mycket folk ute, och något ljushuvud hade bestämt att bästa sättet att markera att trottoaren tog slut och vägbanan tog vid var att placera ut metallstycken stora som skokartonger på gatan. Så jag flyttade mig för någon förbipasserande, såg inte metallen och föll handlöst.

Det gjorde fruktansvärt ont. Mest ont gjorde det i höger höft, en paradox eftersom det var den sista kroppsdelen som slog i marken och följaktligen fick den minsta smällen. Ett ungt par kom förbi och frågade hur jag mådde. Jag var lerig, omtöcknad och mådde illa men jag lyckades med stor möda sätta mig upp.

- I am not drunk, I only had one beer! utropade jag och sträckte upp ett finger för att poängtera att jag inte var någon alkis.

Ytterligare en kille kom förbi och erbjöd sig att ta med mig upp i hans lägenhet i huset bredvid, men jag tackade nej och försäkrade att mitt hotell låg runt hörnet. Det unga paret ville inte låta mig gå, för jag blödde i ansiktet. När de sa det började jag tjuta.

För att det gjorde så ont. För att det kändes så fånigt. Och för att jag var rädd att jag skadat mig ordentligt.

Killen i paret försvann och kom efter en stund tillbaka med en trasa och en plastflaska med vatten. Jag torkade av mig och de ledde mig till mitt hotell, arm i arm. Hela tiden pratade de med mig, antagligen för att försäkra sig om att det inte var något allvarligt fel på mig. Jag tackade dem, fortfarande gråtande, oerhört tacksam över den godhet de visat mig och sedan försvann de från hotellobbyn.

När jag kom upp till mitt rum såg jag att jag bara fått mindre sår på hakan, läppen och en liten skråma på näsan. Några centimeter till och jag hade förlorat framtänderna. Eller krossat näsan. Så jag lugnade ner mig och gick och la mig. Ett tag övervägde jag att ringa till T, men sedan insåg jag att det var onödigt att skrämma upp honom. Jag hade lika gärna kunnat ramla en tisdagsförmiddag i Sverige.