I ett allvarligt försök att förändra vår tillvaro för sisådär 25-50 år framöver köpte jag och min kompis AJ trisslottter för 700 och tianlotter för 100 kronor i går. Sedan skrapade vi. Och vann. 355 kronor.
Så egentligen brände vi bara 222 och 50 var, och det är ju lätt fixat med andra aktiviteter, exempelvis sprit.
Jag frågade killen i Pressbyrån hur mycket folk brukar köpa lotter för och han svarade att det hänt att kunder köpt trisslotter för 2500-3000 kronor i stöten. Jag hörde en gång talas om några, jag tror de var fem personer, som köpte trisslotter för 10 000 bara för att se om de kunde vinna tillbaka sina pengar. Det gjorde de inte.
tisdag 9 oktober 2007
Testa kvinnan i dig
Ett smålarvigt kvinnlighetstest hittar du här.
Min poäng: 209
"Du är laddad med östrogen och det råder ingen tvekan om att du är kvinnlig! You go girl!"
Hur kvinnlig är du?
Min poäng: 209
"Du är laddad med östrogen och det råder ingen tvekan om att du är kvinnlig! You go girl!"
Hur kvinnlig är du?
måndag 8 oktober 2007
Bra med gratis godis?
Egentligen gillar jag mest choklad och saltlakrits som är så salt att tandköttet fräts sönder. Men det här kanske är nåt även om jag misstänker att man inte får valhronachoklad som premie direkt. Eller vet ej, tveksam. Kanske nåt för Sunkan. Bli medlem och få två gratis refreshers, ah! en gymnasieflashback! Alla söndertuggade plomber och amalgam som fastnade i snasket! Those were the days! Jag älskade refreshers!
Vildvuxna rosor
Thorsten Flincks och Ola Salos duett Dansa i neon är förmodligen gjord på blodigt allvar. Den finns med på plattan Vildvuxna rosor från 2005, en skiva som dessutom innehåller låtar som En spelmans jordafärd, Manuel och Dialog i Mariagränd.
Citat om skivan:
"Skivan Vildvuxna rosor är, enligt mig, ett modernt mästerverk av en man som för inte så länge sedan befann sig längst ner i samhällspyramiden men som nu långsamt och med säkerhet i blick klättrar uppåt. Revanschen är nära.
(Peter Andersson, Labyrint)"
"Flinck sjunger med mycket teatral, ofta lätt hysterisk, sällan övertygande röst sånger vi aldrig vill höra igen eller kan hitta i känsligare, mer fantasifulla tolkningar på annat håll. (...) Men vänner av så-uselt-att-det-är-kul bör lyssna. Versionen av Lena Ph:s Dansa i neon är ett modernt pekoral, så uppstyltat fånig att man bara skakar på huvudet."
(Lennart Persson, Expressen, en geting)
Tja, döm själva!
Citat om skivan:
"Skivan Vildvuxna rosor är, enligt mig, ett modernt mästerverk av en man som för inte så länge sedan befann sig längst ner i samhällspyramiden men som nu långsamt och med säkerhet i blick klättrar uppåt. Revanschen är nära.
(Peter Andersson, Labyrint)"
"Flinck sjunger med mycket teatral, ofta lätt hysterisk, sällan övertygande röst sånger vi aldrig vill höra igen eller kan hitta i känsligare, mer fantasifulla tolkningar på annat håll. (...) Men vänner av så-uselt-att-det-är-kul bör lyssna. Versionen av Lena Ph:s Dansa i neon är ett modernt pekoral, så uppstyltat fånig att man bara skakar på huvudet."
(Lennart Persson, Expressen, en geting)
Tja, döm själva!
söndag 7 oktober 2007
Gröna prenumerationer
T och jag har bestämt oss för att börja prenumerera på ekologiska grönsaker som levereras varje eller varannan vecka. Vinsterna med detta är främst att man (förhoppningsvis) skonar miljön genom att välja obesprutat samt att man slipper släpa hem så mycket från mataffären. Billigare blir det ju inte, tvärtom, men det bryr jag mig inte om. Vi snackar inte heller om några astronomiska siffror.
Det jag hoppas på är att jag kommer att få inspiration till att laga mat med andra och smaskigare grönsaker än de gamla vanliga.
Jag har kollat på företagen Ekolådan och Årstiderna.
Det här är vad Årstiderna har i sin enklaste låda nästa vecka:
Det jag hoppas på är att jag kommer att få inspiration till att laga mat med andra och smaskigare grönsaker än de gamla vanliga.
Jag har kollat på företagen Ekolådan och Årstiderna.
Det här är vad Årstiderna har i sin enklaste låda nästa vecka:
- Babyleaves från Billeslund,
- Tomater från Lykkesholm,
- Purjolök från Billeslund,
- Citrongräs från African Organic (Uganda),
- Savojkål från Tinggårdens Ekobruk,
- Majskolvar från Billeslund,
- Romanesco från Tinggårdens Ekobruk
- Potatis från Marienlyst Trädgårdar
- Färgade morötter från Billeslund,
Inte så trist, va? Man kan prenumerera på fisk och bröd och annat också. Men i vårt fall är det främst grönsakerna som lockar. Vilket av företagen ska jag välja?
Dags att variera musikutbudet på Max
I går intog jag min middag på Max. Jag är hängiven maxist och tycker att de gör de i särklass godaste burgarna - speciellt deras friscoburgare med äppelrökt bacon smakar mums!
Besöket blev dock något kortare än jag tänkt mig. Orsak: musiken.
På Max verkar man nämligen ha tagit ett principbeslut om att bara spela svensk musik på svenska. Resultatet är vidrigt.
Missförstå mig inte; jag tycker att Sverige producerar otroligt mycket bra musik, och jag sällar mig inte till den grupp som slentrianmässigt anser att engelskan är mer uttrycksfull än vårt språk. Sådana åsikter handlar mest om dålig insikt i sina språkliga färdigheter. Man kan inte använda alla synonymer i alla lägen, vare sig i svenskan eller engelskan. Och även om vi svenskar är förhållandevis bra på engelska så vill jag citera Fredrik Lindströms uttalande i DI:s helgbilaga Weekend:
"När folk säger att de pratar flytande engelska, alltså precis lika bra engelska som svenska, då vill jag dra med dem ut i köket, dra ut en kökslåda och säga: Snacka om de här grejerna nu."
Bristen handlar alltså bara delvis om begränsningar när det gäller språket. Nä, problemet är bristen på variation. På Max kör de samma kassettband varje gång. Det är nån av Ulf Lundells mindre kända låtar, något med Eldkvarn och en hygglig Kentlåt. Allt på svenska. Det verkliga kräkmedlet är emellertid Marie Fredrikssons Ännu Doftar Kärlek. När hon klämmer i med sitt ylande "vill du haaaaaaaaa mig då?" är jag beredd att ta burgaren och springa.
Jag besöker Max kanske en gång i månaden eller mer sällan, att man gillar något betyder inte nödvändigtvis att man vräker i sig det för jämnan. Ändå vill jag spy på musiken eftersom den aldrig byts ut. Hur trött måste inte personalen vara på det här? Fast de kanske har slutat lyssna.
Snälla Max, bredda er när det gäller den svenska musiken. Det finns så himla mycket bra där ute!
Besöket blev dock något kortare än jag tänkt mig. Orsak: musiken.
På Max verkar man nämligen ha tagit ett principbeslut om att bara spela svensk musik på svenska. Resultatet är vidrigt.
Missförstå mig inte; jag tycker att Sverige producerar otroligt mycket bra musik, och jag sällar mig inte till den grupp som slentrianmässigt anser att engelskan är mer uttrycksfull än vårt språk. Sådana åsikter handlar mest om dålig insikt i sina språkliga färdigheter. Man kan inte använda alla synonymer i alla lägen, vare sig i svenskan eller engelskan. Och även om vi svenskar är förhållandevis bra på engelska så vill jag citera Fredrik Lindströms uttalande i DI:s helgbilaga Weekend:
"När folk säger att de pratar flytande engelska, alltså precis lika bra engelska som svenska, då vill jag dra med dem ut i köket, dra ut en kökslåda och säga: Snacka om de här grejerna nu."
Bristen handlar alltså bara delvis om begränsningar när det gäller språket. Nä, problemet är bristen på variation. På Max kör de samma kassettband varje gång. Det är nån av Ulf Lundells mindre kända låtar, något med Eldkvarn och en hygglig Kentlåt. Allt på svenska. Det verkliga kräkmedlet är emellertid Marie Fredrikssons Ännu Doftar Kärlek. När hon klämmer i med sitt ylande "vill du haaaaaaaaa mig då?" är jag beredd att ta burgaren och springa.
Jag besöker Max kanske en gång i månaden eller mer sällan, att man gillar något betyder inte nödvändigtvis att man vräker i sig det för jämnan. Ändå vill jag spy på musiken eftersom den aldrig byts ut. Hur trött måste inte personalen vara på det här? Fast de kanske har slutat lyssna.
Snälla Max, bredda er när det gäller den svenska musiken. Det finns så himla mycket bra där ute!
Musik för en stillsam söndag
De flesta som känner mig vet att jag gillar rockigare musik och blir uppriktigt stirrig av soft musik à la Lugna favoriter. Och inget gör mig mer nervös än avslappningsmusik. För om jag vill koppla av sätter jag på något med Stones, Detroit Cobras, Roky Erickson, White Stripes eller möjligtvis något kvalitativt dansbart som Pet Shop Boys eller Scissor Sisters.
Men det finns undantag. Det här är en fantastiskt bra låt som jag fastnade för när jag såg reklamfilmen, men vad det var reklam för minns jag inte. San Francisco har aldrig varit vackrare.
The Knife har gjort en lite tuffare version som jag kanske skulle föredra en annan dag.
Men det finns undantag. Det här är en fantastiskt bra låt som jag fastnade för när jag såg reklamfilmen, men vad det var reklam för minns jag inte. San Francisco har aldrig varit vackrare.
The Knife har gjort en lite tuffare version som jag kanske skulle föredra en annan dag.
Praktpekoral i radionatten
Det är natt och vi sitter i en bil på väg mellan Uppsala och Stockholm. Ur radion strömmar samma menlösa musik som alltid på nätterna. Det är soft, det är gitarrer och Westlifeballader. Pratet är lika utslätat och programledarna med mesiga röster vidarebefordrar hälsningar från nattarbetande hotellportierer och sjuksköterskor.
Men plötsligt kommer den. Låten. Det är en duett mellan två män där en sjunger texten medan den andra pratsjunger samma rader, som ett eko. Det är svulstigt, pretentiöst, svåruthärdligt men samtidigt proffsigt arrangerat. Jag märker att alla i bilen lystrar. Om vi varit katter skulle vi ha vinklat öronen för att verkligen suga in allt ljud.
-Va fan är det här? säger jag.
- Tyst, det är ju bra, ju, säger någon annan.
I mitt huvud börjar jag gå igenom alla möjliga humorgrupper som kan ha spelat in den här låten, för det måste vara en parodi. Låten fortgår och pratsångaren börjar köra lösryckta pretentiösa fraser på franska.
- Jag tror att det är seriöst, säger T.
Texten känner vi alla igen:
Mitt i en storstadsdjungel
Bland betong och stål
Utan mening utan mål
Finns vi två
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång
(Chorus)
När vi ska dansa i neon
På vår resa genom natten
Vi ska färdas i en symfoni
Mot gryningen
Och vi ska dansa i neon
Bortom ropen, bortom skratten
Vi ska fångas av en melodi i skymningen
När det har blivit morgon
En helt vanlig dag
Du finns inte längre kvar
Det är bara jag
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång
När jag kommer hem vid fyrasnåret kastar jag mig på datorn för att ta reda på vilka som sjunger. Det visar sig vara Ola Salo och Thorsten Flinck. Inom mig bubblar skrattet.
Men plötsligt kommer den. Låten. Det är en duett mellan två män där en sjunger texten medan den andra pratsjunger samma rader, som ett eko. Det är svulstigt, pretentiöst, svåruthärdligt men samtidigt proffsigt arrangerat. Jag märker att alla i bilen lystrar. Om vi varit katter skulle vi ha vinklat öronen för att verkligen suga in allt ljud.
-Va fan är det här? säger jag.
- Tyst, det är ju bra, ju, säger någon annan.
I mitt huvud börjar jag gå igenom alla möjliga humorgrupper som kan ha spelat in den här låten, för det måste vara en parodi. Låten fortgår och pratsångaren börjar köra lösryckta pretentiösa fraser på franska.
- Jag tror att det är seriöst, säger T.
Texten känner vi alla igen:
Mitt i en storstadsdjungel
Bland betong och stål
Utan mening utan mål
Finns vi två
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång
(Chorus)
När vi ska dansa i neon
På vår resa genom natten
Vi ska färdas i en symfoni
Mot gryningen
Och vi ska dansa i neon
Bortom ropen, bortom skratten
Vi ska fångas av en melodi i skymningen
När det har blivit morgon
En helt vanlig dag
Du finns inte längre kvar
Det är bara jag
Men när natten vaknar
Tänds ett sista hopp igen
Och en eld jag saknat
Den flammar upp
En gång
När jag kommer hem vid fyrasnåret kastar jag mig på datorn för att ta reda på vilka som sjunger. Det visar sig vara Ola Salo och Thorsten Flinck. Inom mig bubblar skrattet.
lördag 6 oktober 2007
Smycken för smarta kvinnor
När det gäller smycken är Dada's Diamonds kollektioner svårslagna. Smyckena är vackra, finurliga, lätt excentriska och formges med inspiration från sagor, berättelser och litterära klassiker. Jag är hemskt sugen på de här örhängena och mycket annat. Med tanke på originaliteten och kvaliteten tycker jag inte att de är särskilt dyra heller.
fredag 5 oktober 2007
Diskoutmaning
Sunkan utmanade mig på en frågesport om John Travolta som gick ut på att svara både snabbt och rätt. Vem som vann? Hon förstås.
Utmana i Travoltakunskap
Utmana i Travoltakunskap
Stupidity på Cobra Lounge
I morgon spelar ett av min favoritband, Stupidity, på Cobra Lounge i Uppsala. Det är Stiffo som tagit bilden.
Hur det går om man stoppar benet i grillen
Låt oss anta att du var tvungen att amputera en kroppsdel. Vad skulle du sedan göra med den borttagna handen eller foten? Stoppa benet i grillen? Det gjorde John Wood i North Carolina, och sedan blev han av med både grillen och benet. Nu pågår en vårdnadstvist om benet.
Läs mer i Svenska dagbladet: Vårdnadstvist om amputerat ben
Läs mer i Svenska dagbladet: Vårdnadstvist om amputerat ben
torsdag 4 oktober 2007
Om vad jag shoppade i Bryssel
Nu ska jag äntligen berätta vad jag köpte till mig själv i Bryssel: ingenting!
Jag köpte praliner och kakor till T och en present till mamma, men när jag skulle försöka hitta något åt mig själv gick jag bet.
När jag är utomlands försöker jag alltid hitta något som känns unikt eller kul, ofta smycken, väskor eller kläder, men i Belgien hittade jag ingenting som tilltalade både mig och plånboken. Visst, jag såg massor av små butiker med fina kläder, men när skylten i fönstret talade om att ett par trosor kostade motsvarande 600 och en kofta 2500 kronor insåg jag att det inte var någon större idé att gå in.
Christa Reniers gör vackra ringar, men vi ska köpa en ny diskmaskin så...
En onödig stund på Arlanda
På flygplatsen i Bryssel frågade en kille i min ålder om han hamnat vid rätt gate. Han hade missat sitt anslutningsplan till Sverige och hade nu en något svårtydd biljett. Vi växlade några ord och han frågade om jag kunde guida honom ut från flygplatsen när vi var framme, och självklart kunde jag det.
På Arlanda frågade han mig om han fick låna min mobil och ringa till sin syster och säga att han var framme, och som tack för hjälpen bar han en av mina tunga väskor.
Precis när det var för sent, precis när vi passerat inget-att-deklarera-skylten i tullen förstod jag vad som skulle hända. Tulltjänstemännen skulle ta honom åt sidan och undersöka hans väska. Min väska. För killen var svart, från Gambia.
Mycket riktigt bad de honom kliva åt sidan och visa upp väskorna. Jag blev naturligtvis tvungen att säga att han bar på delar av min packning och därmed bli grundligt granskad. Så i stället för att åka hem tillbringade jag en timme i tullen medan en man kollade hela min packning. Han öppnade till och med ett kakpaket för att kolla om det verkligen innehöll bakverk.
Min nyvunna vän bara skrattade åt eländet. Han blir tydligen alltid stoppad i Gambia också eftersom han kör rastalooken, och han trodde att det berodde på det den här gången också. Själv tror jag inte på det. Eftersom den andra snubben med svart hud på planet också fick visa upp sin packning var det uppenbart att det här handlade om fördomar kring hudfärgen.
Till slut fick jag klartecken om att ta min packning och gå, medan killen fick fortsätta att svara på konstiga frågor. De ifrågasatte till och med hans ålder och var mycket misstänksamma kring varför han åkt till Sverige. Att besöka syskon här räcker tydligen inte som skäl.
Så jag gick. Det hade bara verkat underligt om jag stannade, för vi kände ju egentligen inte varandra. På vägen ut stoppade jag en tjej med afrikanskt utseende och det var mycket riktigt hans syster. Jag förklarade läget och åkte sedan hem. Förbannad. För att våra fördomar är så ytliga och löjligt förutsägbara.
På Arlanda frågade han mig om han fick låna min mobil och ringa till sin syster och säga att han var framme, och som tack för hjälpen bar han en av mina tunga väskor.
Precis när det var för sent, precis när vi passerat inget-att-deklarera-skylten i tullen förstod jag vad som skulle hända. Tulltjänstemännen skulle ta honom åt sidan och undersöka hans väska. Min väska. För killen var svart, från Gambia.
Mycket riktigt bad de honom kliva åt sidan och visa upp väskorna. Jag blev naturligtvis tvungen att säga att han bar på delar av min packning och därmed bli grundligt granskad. Så i stället för att åka hem tillbringade jag en timme i tullen medan en man kollade hela min packning. Han öppnade till och med ett kakpaket för att kolla om det verkligen innehöll bakverk.
Min nyvunna vän bara skrattade åt eländet. Han blir tydligen alltid stoppad i Gambia också eftersom han kör rastalooken, och han trodde att det berodde på det den här gången också. Själv tror jag inte på det. Eftersom den andra snubben med svart hud på planet också fick visa upp sin packning var det uppenbart att det här handlade om fördomar kring hudfärgen.
Till slut fick jag klartecken om att ta min packning och gå, medan killen fick fortsätta att svara på konstiga frågor. De ifrågasatte till och med hans ålder och var mycket misstänksamma kring varför han åkt till Sverige. Att besöka syskon här räcker tydligen inte som skäl.
Så jag gick. Det hade bara verkat underligt om jag stannade, för vi kände ju egentligen inte varandra. På vägen ut stoppade jag en tjej med afrikanskt utseende och det var mycket riktigt hans syster. Jag förklarade läget och åkte sedan hem. Förbannad. För att våra fördomar är så ytliga och löjligt förutsägbara.
onsdag 3 oktober 2007
I morgon: den afrikanske vännen
Egentligen borde jag skriva mer om Bryssel, men jag är trött och väntar till i morgon. Då, kära läsare, får ni veta mer om shoppingen och min nya bekantskap.
Onödig vardagsdramatik
Moules frites, musslor och pommes frites, ska man äta när man är i Belgien. Det hade jag gjort i måndags när jag knallade hem från en restaurang till mitt hotell vid halv nio. Men det var mörkt, och det var mycket folk ute, och något ljushuvud hade bestämt att bästa sättet att markera att trottoaren tog slut och vägbanan tog vid var att placera ut metallstycken stora som skokartonger på gatan. Så jag flyttade mig för någon förbipasserande, såg inte metallen och föll handlöst.
Det gjorde fruktansvärt ont. Mest ont gjorde det i höger höft, en paradox eftersom det var den sista kroppsdelen som slog i marken och följaktligen fick den minsta smällen. Ett ungt par kom förbi och frågade hur jag mådde. Jag var lerig, omtöcknad och mådde illa men jag lyckades med stor möda sätta mig upp.
- I am not drunk, I only had one beer! utropade jag och sträckte upp ett finger för att poängtera att jag inte var någon alkis.
Ytterligare en kille kom förbi och erbjöd sig att ta med mig upp i hans lägenhet i huset bredvid, men jag tackade nej och försäkrade att mitt hotell låg runt hörnet. Det unga paret ville inte låta mig gå, för jag blödde i ansiktet. När de sa det började jag tjuta.
För att det gjorde så ont. För att det kändes så fånigt. Och för att jag var rädd att jag skadat mig ordentligt.
Killen i paret försvann och kom efter en stund tillbaka med en trasa och en plastflaska med vatten. Jag torkade av mig och de ledde mig till mitt hotell, arm i arm. Hela tiden pratade de med mig, antagligen för att försäkra sig om att det inte var något allvarligt fel på mig. Jag tackade dem, fortfarande gråtande, oerhört tacksam över den godhet de visat mig och sedan försvann de från hotellobbyn.
När jag kom upp till mitt rum såg jag att jag bara fått mindre sår på hakan, läppen och en liten skråma på näsan. Några centimeter till och jag hade förlorat framtänderna. Eller krossat näsan. Så jag lugnade ner mig och gick och la mig. Ett tag övervägde jag att ringa till T, men sedan insåg jag att det var onödigt att skrämma upp honom. Jag hade lika gärna kunnat ramla en tisdagsförmiddag i Sverige.
Det gjorde fruktansvärt ont. Mest ont gjorde det i höger höft, en paradox eftersom det var den sista kroppsdelen som slog i marken och följaktligen fick den minsta smällen. Ett ungt par kom förbi och frågade hur jag mådde. Jag var lerig, omtöcknad och mådde illa men jag lyckades med stor möda sätta mig upp.
- I am not drunk, I only had one beer! utropade jag och sträckte upp ett finger för att poängtera att jag inte var någon alkis.
Ytterligare en kille kom förbi och erbjöd sig att ta med mig upp i hans lägenhet i huset bredvid, men jag tackade nej och försäkrade att mitt hotell låg runt hörnet. Det unga paret ville inte låta mig gå, för jag blödde i ansiktet. När de sa det började jag tjuta.
För att det gjorde så ont. För att det kändes så fånigt. Och för att jag var rädd att jag skadat mig ordentligt.
Killen i paret försvann och kom efter en stund tillbaka med en trasa och en plastflaska med vatten. Jag torkade av mig och de ledde mig till mitt hotell, arm i arm. Hela tiden pratade de med mig, antagligen för att försäkra sig om att det inte var något allvarligt fel på mig. Jag tackade dem, fortfarande gråtande, oerhört tacksam över den godhet de visat mig och sedan försvann de från hotellobbyn.
När jag kom upp till mitt rum såg jag att jag bara fått mindre sår på hakan, läppen och en liten skråma på näsan. Några centimeter till och jag hade förlorat framtänderna. Eller krossat näsan. Så jag lugnade ner mig och gick och la mig. Ett tag övervägde jag att ringa till T, men sedan insåg jag att det var onödigt att skrämma upp honom. Jag hade lika gärna kunnat ramla en tisdagsförmiddag i Sverige.
Bra resmål för ensamma tjejer
Bryssel är en perfekt stad för den ensamma kvinnliga resenären; det är jättelätt att ta sig från flygplatsen till stadens centrum, och väl där är det gångavstånd till det mesta. Det är mycket folk ute på kvällarna, och man hör så mycket av svenska språket att man nästan undrar om det är ett officiellt språk i landet. Belgarna kan dessutom hygglig engelska och beter sig vänligt mot turister.
Vill man stanna längre än ett par dagar kan en utflykt till Brügge vara trevligt, för det är en mycket vacker liten stad.
Vill man stanna längre än ett par dagar kan en utflykt till Brügge vara trevligt, för det är en mycket vacker liten stad.
Snygg i rätt färger
Med på planet till München där jag mellanlandade i söndags var Den Unge Hyllade Författaren. Han såg väldigt bra ut och var helt klädd i svart och mörkgrått. Jag reflekterade över hur enkelt det måste vara att alltid se bra ut om man verkligen klär i svart. Det är inte så många i Sverige som gör det. (Fast T gör det också.)
Om nu den här kända mannen hade burit brunt eller ljusgrönt hade han inte framstått som särskilt märkvärdig. Nu såg han elegant ut, som om kläderna var sydda speciellt för honom.
Om nu den här kända mannen hade burit brunt eller ljusgrönt hade han inte framstått som särskilt märkvärdig. Nu såg han elegant ut, som om kläderna var sydda speciellt för honom.
Tillbaka från Bryssel
Efter ett par dagars tjänsteresa är jag tillbaka i Sverige. Under de här dagarna har det funnits tillfällen då jag känt stark fysisk smärta och ilska över mänsklighetens enfald men även stark tacksamhet mot mina medmänniskor. Mer avslöjar jag i morgon...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)