Det känns som tortyr

En av biverkningarna med att vara arbetslös är att man hamnar i klorna på vissa instanser som kräver att man ska fylla i en massa papper. Och ännu mer papper. Och ännu några fler.

Häromdagen samlade jag mödosamt ihop en massa blanketter och intyg som jag skickade till min a-kassa. Brevet innehöll den blankett som arbetsförmedlingen anvisat mig som den som gäller när man söker ersättning. Samt två arbetsgivarintyg som jag fått från mina två senaste arbetsgivare. Som vanligt trippelkollade jag att allt var med och att jag fyllt i rätt saker.

I dag kom skiten tillbaka med posten. Av brevet från a-kassan framgår att jag inte fyllt i en ansökan om ersättning (jo, det har jag men uppenbarligen inte en som duger åt dem) och att ett arbetsgivarintyg från en viss period saknas (Fel! fel! fel! Men min tidigare arbetsgivare har uppenbarligen använt en blankett som inte faller a-kassan i smaken. Alla uppgifter finns där.)

I brevet från a-kassan stod att jag kunde kontakta handläggaren direkt på ett nummer längre ner i brevet. Något direktnummer fanns inte, bara ett växelnummer. Och när jag ringde uppmanades jag att ringa senare. Och senare och senare. Jag kom aldrig ens till en telefonkö.

Jag har läst 100 poäng svenska. Jag har arbetat med att utforma blanketter. Jag har jobbat på myndigheter. Ändå känns varje blankett jag fyller i som en chansning. Varje fråga är en kuggfråga. Det är tortyr.

Kanske finns det något dolt motiv bakom allt det här. Arbetslösa ska fylla i så många papper att det blir till en verksamhet, en sysselsättning i sig. Jag skulle kunna dra några paralleller till Viktväktarnas många små häften och små scheman som man kan ägna sig åt i timtal varje dag. Men jag tror jag låter bli.