Jodå, budskapet går fram...

Jag vet inte vad som är bäst: scenkläderna, den varierade texten, dansen eller själva sången...

Strömavbrott och teknikstress

Det har varit strömavbrott här i dag. Jag hade gjort en ansökan så gott som färdig när det plötsligt blev helt svart i lägenheten och i hela kvarteret. Så jag gick ut på en promenad och betraktade alla affärer som hade dörrarna öppna för att släppa in det sista av eftermiddagsljuset. När jag kom hem hade strömmen kommit tillbaka. Men jag fick rekonstruera det mesta av min ansökan. Trist. Arbetssökandet är fullt av nya och otippade tidstjuvar, som om det inte vore nog med alla tjatiga formulär och felaktiga telefonnummer där ingen svarar.

Det är nästan så att jag vid det här laget längtar till ett samhälle där staten har hand om den enda jobbsökarinstansen med en enda webbplats och ett enda formulär som gäller alla jobb. Men bara nästan. Fråga mig nästa vecka så får vi se hur jag känner mig då.

(Är det förresten någon som har någon idé om hur jag kan motverka min plötsliga vurm för jordnötssmör? Jag köpte en burk förra veckan och börjar se slutet på den. Annars kan det ju gå år mellan gångerna jag ens tänker på jordnötssmör. Förmodligen fick jag idén efter att ha läst någon amerikansk sminkblogg, jänkarna har ju pb i allt. Kanske dags för ett glas rödvin och en macka nu?)

Både upp och ner

Förra veckan var på många sätt en känslomässig berg-och-dal-bana för mig. Som arbetssökande känns det i vissa stunder som om jag håller på att slå knut på mig själv i jakten på ett jobb. Hur mycket man än gör kan man alltid göra mer.

Andra stunder känns allt riktigt bra. Jag träffade några före detta arbetskamrater förra tisdagen, åt middag och hade väldigt kul.

Och i lördags träffade jag mitt lilla tjejgäng som brukar resa ihop. Vi shoppade, snackade och gick på restaurang och bar.

Jag är verkligen lyckligt lottad som har alla dessa roliga och trevliga kompisar och fd kolleger omkring mig.

PS. Tycker du att vi ser galna ut på bilden? Det är vi.

Herregud-katten tittar på kattunge med hatt

Så mycket larvigare än så här blir det nog inte...

Inte bara storebror ser dig...

... Den här lilla gynnaren gör allt för att kolla in dig! :-)

Spänstig kille

Jag var på yoga i går. Känner mig i relativt bra form. Med betoning på relativt. Här är en liten film med en betydligt spänstigare indier.

Dagens ben - 21 mars 2011

Strumpbyxor - Bebaroque
Kängor - Doc Marten
Plats - Gamla Stan

Jag förstår mig för övrigt inte på modebloggare som alltid står med fötterna vända inåt på sina bilder. Som om de vill se ut som femåringar. Ska det vara gulligt, eller?

Dagens burleskloppis

I dag har jag varit på burleskloppis i en festvåning på Brunnsgatan här i Stockholm. Min granne Louise skulle egentligen ha följt med, men hon kände sig febrig och stannade hemma. Det var nog lika bra, för det var knökfullt med folk och mycket varmt. Inget lämpligt ställe om man känner sig krasslig med andra ord. Ja, den lilla suddiga bilden här till vänster visar hur det såg ut ungefär. Fast det fanns mycket fint att titta på när ögonen väl vant sig vid mörkret: paljetter, plymer, korsetter, strumpor, smycken och klänningar. Det var också kul att spana in alla besökare med fina retrokläder och 40-talsfrisyrer. Utbudet var bättre än på vintagemässan, tycker jag. Orkanlia var där och visade upp sina fina grejer. Jag fastnade även för Marika Smith och hennes härliga minihattar och de skojiga röda skorna med fåglar på. Dem skulle jag säkerligen hade köpt om de funnits i min storlek.


















Burleskartisten Lady Franscesca uppträdde medan jag var där, men det enda jag såg, trots att jag är lång och stod nära scenen, var en röd behå ungefär. Till slut fastnade jag för en en Bettie Page-klänning. Jag blir alltid lika förvånad när jag hittar begagnade kläder i storlek XL. Annars brukar sådana plagg ofta vara i väldigt små storlekar. Folk var ju mindre förr och av någon anledning verkar inte folk som drar large eller större vilja lämna ifrån sig sina saker.

Spärra reklamutskick från Postkodlotteriet

Nu kan du slippa skiten från Postkodlotteriet. Fast mest av allt vill jag förstås slippa se den där Rickards tokkristna blick på reklamen i tunnelbanan. Ja, jag har redan skrivit om det här på Facebook, men jag vill gärna fortsätta att sprida ordet till er som inte är med på fejan!

Spärra reklamutskicken här.

Om att sticka ut

Jag sitter och söker jobb på dagarna. Inget nytt alltså. Jag skriver ut annonser, stryker under och försöker anpassa mina ansökningar efter dem, funderar på vad arbetsgivaren har och vad jag har att erbjuda. När jag är klar låter jag maken läsa, eller någon kompis, ibland båda. Ofta tycker jag mig höra en liten suck från dem när jag har en ny ansökan på gång.

Arbetsförmedlare och proffs i tidningarna säger att man ska sticka ut i sin ansökan, annars märks man inte. Men jag vet inte om jag tror på det till hundra procent. Självklart ska man jobba mycket med sina ansökningar och verkligen framhäva sina styrkor och kunskaper. Men att specialbeställa tårtor med sitt cv på eller skriva sin ansökan på ölunderlägg funkar nog bara i vissa branscher, i andra ses det som larvigt. Och det handlar mycket om vem som tar emot ansökan.

En gång skulle vi rekrytera en informatör på ett ställe där jag jobbade. Alla i arbetsgruppen fick titta på högen av sökande och säga vilka vi trodde skulle passa. En sökande talade glatt om att hon varit joker i en dokusåpa, och det fick mig att välja bort henne direkt. Ja, hennes meriter var inte något vidare heller, fast det var jokerskapet som var droppen. Men visst stack hon ut.

Jag tror inte heller att det räcker med att sticka ut om man inte har de meriter som krävs eller helst mer. Rekryterare vill ha någon som kan göra jobbet utan längre startsträcka, ja helst utan någon startsträcka alls. Handen på hjärtat, skulle du inte göra likadant om du hade betalt för att vaska fram lämpliga kandidater?

Det finns alltid massor av kandidater till alla tjänster, och vill arbetsgivaren ha en kille med träben från Medelpad som kan flytande swahili så går det säkert snabbt att ordna.

Dj Kitty spelar sköna låtar?

När Miss Grace Morgan (jodå, hon har både efternamn och pass) inte är upptagen med att sova, tokrusa runt i lägenheten eller att göra diverse sysslor i hushållet brukar hon ligga på förstärkaren. Hon bevakar oss noga när vi tittar på tv. Men egentligen tror jag att hon skulle vilja vara discjockey någonstans, spela en massa sköna plattor och scratcha loss med klorna. Hon tittar längtansfullt på skivorna, tycker jag. Här är en liten film som visar vad andra katter skulle göra om de hade tummar...

Mothers Little Helper

Grace är en hejare på hushållsarbete. Tycker hon själv. Just nu hjälper hon T att sätta in viktiga papper i en pärm. Det går ju så mycket lättare om hon sätter sig på den.

Häromdagen hjälpte hon mig att skriva en text och kolla upp olika saker på min mini-pc. Tolv stycken Internet explorer hann hon sätta i gång på cirka fem minuter. Fast när det gäller matlagning är hon inte så aktiv. Hon tittar mest på. Men vem vet? Kanske kommer hon en dag att överraska med en riktigt smaskig spagetti carbonara?

Ett Stockholmsmöte

Jag är på väg från tunnelbanan med tunga kassar när han dyker upp. Han vill att jag ska köpa Situation Stockholm men jag säger som det är:
"Jag har inga pengar på mig, men nästa gång så..."
Han följer efter mig och fortsätter prata. Har jag varit och shoppat kläder? Jag säger nej och berättar att jag varit och bytt en brödrost som inte fungerade.
"Så bra att du fick byta då", säger han muntert innan han konstaterar att båda ska till samma ställe: Systembolaget.

Vi skiljs åt och jag upprepar mitt löfte om att handla en tidning nästa gång. När jag kommer ut med ännu fler och tyngre kassar dyker han upp igen. Han hinner fråga om jag vill köpa en tidning innan han känner igen mig.
"Får jag säga en sak..." säger han sedan. "Ja, du måste lova att ta det som en komplimang." Jag håller andan och väntar på nästa replik. "Du skelar lite, lite och det är så himla gulligt så jag skulle vilja hoppa upp i din famn och krama dig."
"Det är nog ingen bra idé", säger jag och tittar menande på kassarna.
"Nej, det är nog inte det", säger han, vinkar glatt och går därifrån. Jag betraktar honom bakifrån. Han når mig till armhålorna, max, och jag skulle lätt kunna bära honom. Jag hoppas att han hittar någon att krama.

Träna med kissen?

James Franco on WhoSay

Att folk har med sig sina spädbarn på vissa träningspass har man ju sett. Men att styrketräna med sin katt är en ny grej. Grace skulle inte gilla det, den saken är klar.

Mycket skrik för lite ull

Maken och jag genomled finalen i mello i går eftersom inga av våra dyra filmkanaler erbjöd någonting intressant. Så mycket tid och pengar som måste ha lagts på effekter, dansare, kläder, produktion, träning, bantning och allmänt lull-lull. Ändå saknas det viktigaste: bra låtar. Man låtsas ju fortfarande att det är en låtskrivartävling och trots tusentals bidrag är det alltid samma gubbar som sitter och vinkar när man presenterar vem som skrivit låten. Sketcherna = humor utan humor.

Nä, säga vad man vill om den här låten, men originell är den i alla fall.

PS. Om jag verkligen hade tvingats rösta, hade jag röstat på vinnarlåten, men håll med om att den låter lite som Lili & Susies gamla 80-talsdänga Oh Mama.

Pappas coola ringar

Min pappa har börjat tillverka ringar av små mockaskedar som han böjer och formar. Jättefina. Den jag bär på ringfingret är min och föreställer Stockholms stadshus, en plats som betyder extra mycket för mig eftersom det var där jag gifte mig.

Ni som rekryterar, visa lite hyfs

När slutade arbetsgivare skicka thanks-but-no-thanks-vi-har-anställt-nån-annan-mejl till arbetssökande? Jag fick ett i december, och ett i början av februari, och ingen ska komma och inbilla mig att inga andra av de tjänster jag sökt sedan dess har tillsatts.

På över en månad har jag bara fått två livstecken från arbetsgivare. De var båda från små orter och de tackade för min ansökan i kortfattade mejl. Annars inte ett ljud. Ja, jag räknar inte automatiskt genererade meddelanden från datasystem, i den mån man numera ens får sådana.

Som arbetssökande vill man ju gärna kunna beta av punkterna på sin jobbsökarlista, sluta hoppas och gå vidare. Nu hamnar man i limbo i stället. Nä, skärpning alla ni som anställer. Visa dem som ansträngt sig för er skull lite hyfs och tacka åtminstone!

En gräsligt fin ring

Ute råder full snöstorm. För att pigga upp mig och få lite vårkänslor har jag köpt den här mossigt gröna ringen i dag!

Marimekko + Converse = sant

Jag älskar svart-vitt, Converse och Marimekko. Därför är jag överförtjust nu när Marimekko och Converse lanserar sitt skosamarbete på fredag klockan fem i Marimekkobutiken på Norrmalmstorg. Skorna finns bara i en begränsad upplaga och jag, som står väldigt stadigt på jorden i mina 42:or (minst!), tvivlar tyvärr på att jag kan ha dem. I Sverige drar 13 procent av alla kvinnor storlek 41 eller mer, något som absolut inte speglas i skoutubudet. Men jag måste gå dit och kolla i alla fall! Man kan ju ha tur!

Här är en liten video där man kan se mer av skorna.

Musikalrengöringsmedel?

Jag ska strax gå och handla mat och lite annat. Bland annat är såpan slut. Fast om det här musikaliska rengöringsmedlet fanns på marknaden kanske jag skulle köpa det i stället. Men det verkar starkt. Kanske ingenting för mina gamla trägolv. Någon som vet vad man använder det till?